Den ryska litteraturvetaren Lidija Ginz­burg (1902–1990) ville inget hellre än att skriva en roman; Tolstoj och Proust var de två stora förebilderna. Istället lämnade hon efter sig – förutom ett antal litteraturvetenskapliga verk och en tonårsberättelse som hon skrev för att tjäna ihop till brödfödan – ett stort antal anteckningsböcker, skrivhäften och mappar med text: ett slags fragmentariskt livsverk som efter hennes död långsamt börjat nå fram till allmänheten.

Trots att hon är vida känd i sitt hemland är Ginzburg utomlands nog bara uppskattad av slavister och av dem med särskilt intresse för sådant som rysk litteraturteori eller den psykologiska romanens genealogi. På svenska finns hennes bok Anteckningar från belägringen (1999), men den är numera näst intill omöjlig att få tag på. På engels­ka är det nu tack vare ett par engagerade forskare upplagt för en liten revival: hennes centrala litteraturvetenskapliga verk, On PsychologicalProse, finns sedan tidigare utgiven på Princeton University Press och är numera oumbärlig för varje slavist. År 2012 utkom en samling essäer om och av Ginzburg under redaktion av de två forskarna Emily Van Buskirk och Andrej Zorin: Lydia Ginzburg’s Alternative LiteraryIdentities, och i januari utkommer Van Buskirks monografi: Lydia Ginzburg’sProse. Reality in SearchofLiterature. Samma forskare är också ansvariga för en fortsatt utgivning av Ginzburgs anteckningsböcker på originalspråk.

Född i odessa vid Svarta havet hörde Ginzburg, precis som Isaac Babel och Vera Inber, till den generation odessiter som skulle komma att lämna ett västinspirerat avtryck i den ryska litteraturen. Som ung flyttade hon till Leningrad.

Redan i tjugoårsåldern framträdde hon som en färdig skribent, med en egen agenda, och inledde samtidigt sina privata anteckningar, vilka hon sedan förde under hela 1900-talet – från några år efter Sovjetunionens bildande inpå några år före dess krackelering. I dessa anteckningsböcker utför Ginzburg en formalistisk analys av verkligheten som vore den litteratur. Det kan handla om allt från ungdomspromenader utmed kanalen, samtal i den sovjetiska utspisningssalen och ruinerna i belägrade Leningrad till anekdoter i köket hos Achmatova och ansiktsuttrycken på partimöten.

Människan koncipierar sig själv, eller som det ibland heter idag: skriver sig själv. För Ginzburg var detta inget abstrakt påstående; i flera av de verk som hon kal­lade ”mellanlitteratur”, det vill säga dagböcker, brev, memoarer, essäer och anteckningsböcker, visar hon hur det rent konkret äger rum en ”autokonception”, där det skrivande jaget plockar ihop en självbild ur de modeller som finns tillgängliga i den samtida kulturen. Den Ginzburgska människan är en litteraturmänniska, som definierar och omdefinierar sig själv genom att använda de litterära medel som står till buds. I On PsychologicalProse är det särskilt underhållande att följa hur hon nagelfar den ryske anarkisten Bakunin och hans självbygge av de romantiska ideal som var rådande under hans ungdom, och hur denna karaktär sedan vandrar vidare till de nihilister och anarkister vi känner från Turgenjevs, Tolstojs och Dostojevskijs romaner.

Den centrala frågan för Ginzburg blir vad en karaktär egentligen är: Vad är det vi förstår när vi förstår oss själva? Hur framställer litteraturen och mellanlitteraturen människan och hur samverkar den med den samtida förståelsen av vad det innebär att leva och verka? Hon utgår från Sjklovskijs idé att den moderna psykologin börjar med en paradox. Den förmoderna rollfiguren gråter när en närstående dör, gläds åt ett stundande giftermål. Det är först när det omvända – det oväntade, det som till synes inte går ihop – inträffar, som den moderna psykologin tar sin början.

Ginzburg urskiljer några typer av rollfigurer, sätt att förstå människan. Den första är den rationella (klassicistiska), som hon spårar tillbaka till antiken, men också upplysningen.

Hos Tolstoj är det litterära föremålet inte så mycket den fasta inre karaktären som den sociala verkligheten, människors interaktion. Att tala blir inte bara att framträda inför andra, att presentera sig själv, utan också att inlåta sig i utbyte, att utsätta sig för det okända. Det Tolstoj utför är en ingående analys av vad människor faktiskt säger till varandra, hur de säger det och varför. Nya fält av mänskligt tal inkluderas och blir allt viktigare: fraser som fälls i förbigående eller enbart för att fylla i tystnaden, meningar som inte har någon egentlig mening, förvirrade tankar som uppstår mitt emellan sömn och vaka. Tolstoj studerar beteende snarare än karaktär.

Proust är för Ginzburg en vidareutveckling av Tolstoj, men i riktning mot ett karaktärslöst ”filterjag”. Hos Kafka, liksom i den nya franska romanen, agerar rollfigurer som, enligt Ginzburg, helt saknar personlighet: de är mer eller mindre funktioner av ögonblicket. Den modernistiska männi­skan har förlorat någonting hon aldrig haft: sin rousseauska autenticitet. Mycket av den litteratur som skrivits alltsedan dess skulle Ginzburg förmodligen avfärda som ett individualistiskt navelskådande – det vill säga pur romantik och följaktligen föråldrat.

Sedan har vi alltså hennes privata anteckningsböcker. Från åttiotalet och framåt har de utkommit i olika ständigt omarbetade och utökade versioner, inte helt lätta att hålla reda på. Den senaste utgåvan på ryska är från 2011 och fyller i några av luckorna kring hennes ypperligt produktiva period då hon befann sig i det belägrade Leningrad.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Dessa texter är inte bara ett tänkande kring litteratur – de är litteratur: ett oerhört imponerande, sammanhållet livsverk, som enligt min mening borde ges en större plats i litteraturhistorien, jämte sådana oavslutade fragmentverk som Pessoas Orons bok. Hennes protokollartade synande av sin bekantskapskrets under belägringen, som återfinns i anteckningsboken Ordet, läses idag som en närmast dokumentärt experimentell prosa om människors förtvivlade försök att finna en identitet mitt i en hemsk upplevelse av krackelering av all mänsklig värdighet – samtidigt som berättarrösten avbryter dem och förser texten med syrliga kommentarer om deras personligheter. Hennes anekdoter från ungdomslivet i tjugotalets Leningrad, där man spatserar på natten utmed kanalerna inbegripen i timslånga samtal om någon aspekt av Tolstoj, är stämningsfulla små noveller. Bit för bit bygger hon upp bilden av ett liv, där Sovjets alla omvälvningar finns med i skuggorna, men där det tänkande jaget alltid är någonting oantastligt. Under Stalinterrorn arresteras hon två gånger, men diskuterar detta bara i förbigående, som ett störande moment. Hon får dela cell med en annan intellektuell och de fördriver tiden med att recitera dikter på franska.

Ginzburgs oeuvre väntar alltjämt på ett bredare litterärt erkännande och en ­rättmätig plats bland 1900-talets monomana, filosofisk-litterära och inte sällan oavslutade huvudverk. Det disparata, rastlösa och ryckiga författarskapet – där texter skrevs och skrevs om, vandrade mellan olika genrer och böcker och omarbetades i allt nya versioner – lider dessvärre enormt av frånvaro av ett enda sammanhållet storverk.

Av förklarliga skäl kunde de flesta av hennes arbeten inte publiceras förrän på 1980-talet. Men också den nu postuma utgivningen är, skulle jag våga påstå, behäftad med en brist på hårt redaktörskap. Van Buskirks och Zorins arbete är ovärderligt, men dessvärre alltför akademiskt. För en utanförstående är det svårt att förstå var man ska börja och vad som är centralt (själv blev jag helt enkelt tvungen att plöja igenom allting jag kunde få tag på, vilket ofrånkomligen innebar att jag stötte på samma återpublicerade texter om och om igen med minimala variationer). Det krävs en hänsynslös redaktör som tar på sig den inte helt vetenskapliga men konstnärliga friheten att välja och sålla i hennes kvarlåtenskap och presentera ett enda centralt verk för en bred publik – en kompilering i stil med Orons bok. För även om Ginzburg aldrig skrev någon regelrätt roman är jag övertygad om att den finns gömd där, bland alla hennes spridda anteckningar och papper, och väntar på att skulpteras fram.