Och det skulle visa sig att lögnen är invävd i tillvaron, livet igenom är vi omvärvda av små och stora lögner, välmenande eller illasinnade, bagatellartade eller omvälvande. Alla ljuger, men uppgifterna om frekvens skiljer sig mycket åt beroende på vilka studier man väljer att ta för rättvisande. De flesta lögner passerar mer eller mindre oreflekterat – ”bussen var försenad” – som smörjmedel i vardagen. Tonåringar tycks vara den enskilda grupp som ljuger mest, vilket möjligen bottnar i att kombinationen av självöverskattning, inkompetens och brist på konsekvenstänkande ofta försätter dem i situationer som de måste slingra sig ur.

Vita lögner och svepskäl är allmänt accepterade, medan intrikat konstruerad vilseledning i stor skala kan förändra världens gång. Det är två ytterligheter i ett spektrum av o- och halvsanningar som också innefattar exempelvis smicker, hyckleri, mened, statistik, propaganda, hyllningstal, bidragsfusk, bildmanipulation, romansbedrägerier av sol-och-vår-typ, reklam, förställning, plagiering och skattesmitning – för att inte tala om lyckolivet som breds ut i sociala medier parallellt med trollfabrikers potentiellt omstörtande giftigheter. Fake news, ”alternativa fakta” och sanningsrelativism sprids globalt på ett ögonblick, AI- genererade lögner skräddarsys för sin publik. Det är inte lätt att hålla huvudet kallt och vara källkritisk på detta gungfly i ett konturlöst skymningsland.

I åtskilliga yrken förväntas man vid behov förtiga, förvanska eller tala mot bättre vetande i uppdragsgivarens intresse. Den kampanjmakare eller presstalesperson som sätter sanningen främst blir inte gammal på sin post.

Vi kan komma att tro på det vi själva påstår om bara osanningen upprepas tillräckligt ofta, och då är frågan om det fortfarande är en lögn i egentlig mening. För att något ska definieras som lögn måste det finnas ett uppsåt att bibringa mottagaren en förvrängd eller felaktig verklighetsuppfattning, alltså vara medvetet vilseledande. En aldrig så urspårad konspirationsteoretiker eller flammande predikant som tror på sina påståenden ljuger inte.

En lögnare måste ha gott minne för att hålla ihop sin historia, och den som avslöjas får svårt med trovärdigheten i framtiden. Det är sensmoralen i den 2 500 år gamla fabeln om vallpojken som på skoj ropade ”Vargen kommer!” Att upptäcka att man blivit vilseledd av lögner väcker inte bara ilska eller besvikelse, det kan också föda skam och självförakt för att man låtit sig manipuleras. En till synes banal lögn kan fästa för livet.

”Jag minns första gången min mor ljög för mig”, skriver psykologiprofessorn Geoffrey Beattie i boken Lies, Lying and Liars. A Psychological Analysis. Det tillfället – när modern inte långt efter faderns död förnekade för lille Geoffrey att hon hade en man på besök – kom att få djupgående konsekvenser för sonen, kanske till den grad att det stakade ut hans yrkesbana.

I sin bok vill han justera perspektivet i analysen av lögner och ljugande. De flesta studier baseras på olika former av beteen­devetenskapliga försök där deltagarna utsätts för frestelsen att bete sig bedrägligt eller får agera offer för andras lögnaktighet, men där saknas oftast det sammanhang som avgör vardagsljugandets sociala och psykologiska konsekvenser. Det glappet är en huvudsak för Beattie, som menar att lögnaren sällan kan eller vill förstå vart vilseledandet kan föra. Han varnar eftertryckligt för att dra slutsatser utifrån experiment i slutna miljöer. ”Lögner skadar människor”, skriver han. ”Att bli avslöjad kan vara förödande. Att bli lurad kan också vara förödande.”

Scenen med modern (till vilken boken för övrigt är dedicerad) är inte det enda exemplet från hans eget liv. Boken visar sig vara en egenartad, oerhört mångordig och detaljspäckad hybrid av självbiografi och analys av en lång rad aspekter av lögner och lögnare. Beattie vill visa hur lögnen deformerar, samtidigt som den är en ofrånkomlig del av livet.

Barndomens första trevande ljug, patologiska lögnare, altruistiska lögner, rationaliseringar, folkförförare, vardagslögner; anekdoter som sväller ut till noveller och utförliga exempel ur verkligheten i mängd gör boken svårforcerad, men den räddas delvis av Beatties infallsvinklar, gedigna kunskap och referenser till tidigare forskning. Bland annat har han ingående studerat kroppsspråkets och gesternas betydelse för förmedlande av icke-verbala lögner. Till det citerar och analyserar han historiens­ kallhamrade lögnare, från Machiavelli till Donald Trump, vars vanligaste fras är den starkt trovärdighetssänkande ”believe me!” Bara Hitlers antisemitism och tro på propagandans och den stora lögnens kraft illustreras med ett tjugotal längre citat ur Mein Kampf.

Beattie kommer från enkla förhållanden i Belfast och beskriver sin anpassning i uppträdande och tal under studieåren vid Cambridge som ett slags social förställning besläktad med lögnen. Också självbedrägeriet räknas hit, en av de vanligaste och mest försåtliga formerna av osanning som vi omedvetet tillgriper för att legitimera våra handlingar, lindra kognitiv dissonans och lyckas se verkligheten på ett sätt som passar våra syften.

Lögnen – ”att avsiktligt vilseleda någon genom att presentera falsk information som sann ” – är ett ständigt närvarande fenomen som Beattie dissekerar ned i minsta beståndsdel, men mångordigheten tenderar att skymma snarare än att klargöra.

Klart är i alla fall att lögn kräver komplexa kognitiva färdigheter – att föreställa sig motpartens tankar, hålla den alternativa sanningen i huvudet, inte försäga sig – vilket små barn som har svårt att skilja mellan verklighet och fantasi inte behärskar. Först vid ungefär fem års ålder kan de förstå hur andra tänker och därmed försöka rucka omgivningens verklighetsuppfattning – vilket­ kan ses som ett led i mognadsprocessen. Somliga, som sociobiologen Robert Trivers, anser att även spädbarn till exempel kan fejka gråt för att få mammans uppmärksamhet. Beattie redogör för Charles Darwins observationer av sonen William Erasmus som visade sig kunna ljuga med viss trovärdighet redan vid två och ett halvt års ålder. Och det var inte sprunget ur rädsla, bestraffningar förekom inte i det Darwinska hemmet.

Att bli utsatt för en lögn kan upplevas som kränkande, men det kan också vara så pass obehagligt att konfrontera lögnaren att man hellre tiger still om inte alltför mycket står på spel.

Lögnares samvetsbetänkligheter tycks avta med vanan, men på ett djupare plan kan man förmoda att otrohet, svekfullhet och lögner har en eroderande, förgiftande effekt och gör något med självbilden. Osanningar har olika moralisk halt, och avståndet till måltavlan för lögnen är betydelsefull. Skattefiffel drabbar ett diffust ”samhälle” och är något annat än att ljuga för sina barn eller sin partner.

De flesta föredrar att om möjligt förtiga sanningen framför att uttala en lögn, dels därför att det är lättare och inte kräver särskilda strategier, dels därför att det framstår som mindre klandervärt.

Vänskap bygger i grunden på tillit och välvilja och tål knappast att den ena parten avslöjas med en lögn av betydelse. Svek i kärleksförhållanden och äktenskap har sina egna gåtfulla mekanismer. Här kan man se att personer som aldrig skulle förfara bedrägligt inom andra områden i livet är kapabla att lura och bedra den som står allra närmast. Hjärtat har sina skäl som förståndet aldrig kan fatta, som det heter.

Vår benägenhet att hålla för sant det vi vill tro utnyttjas inte minst av så kal­lade romansbedragare, ofta i fall där det är uppenbart för alla utom för offret att det är fråga om en samvetslöst riggad fälla. ”Ifall min flicka svär, att hon är sann,/Så tror jag henne, fast jag vet att hon ljuger”, skriver Shakespeare i sonett 138.

Man kan förstås hävda att kärlek, sanning och lögn är en oupplösligt förenad treenighet, vilket den amerikanske filosofiprofessorn Clancy Martin utvecklade i boken Love and Lies. And Why You Can’t Have One Without the Other. Kärlek är det enda som kan lindra vår existentiella ensamhet, och det är ett misstag att tro att sanning är en förutsättning för sann kärlek. Självbedrägeriet, menar Martin, är det mänskliga psykets starkaste kraft.

Och vem skulle stå ut i ett samhälle där alla ständigt talar sanning? Vem vill ha en kollega eller vän som aldrig håller inne med en åsikt eller ett omdöme?

Att tillämpa Immanuel Kants stränga sanningskrav som förkastar varje dubbeltydighet och fördold mening vore en grov käpp i det sociala hjulet. Ärliga svar också på frågor som ”Ser jag tjock ut i den här?” eller ”Har ni lust att komma på middag på lördag?” skulle i onödan försvåra eller ödelägga många mellanmänskliga relationer.

Här menar Beattie att även till synes oskyldiga lögner kan få konsekvenser på sikt. Om jag senare inser att jag verkligen ser tjock ut i det här plagget, men att du vilseledde mig att tro att så inte var fallet, så skapar också det en förtroendespricka. Har du lurat mig att göra mig till åtlöje?

Men visst finns det tillfällen då lögnen kan sägas inte bara vara berättigad utan rent av påkallad. Att ljuga för att skydda flyktingar när diktaturens säkerhetstjänst knackar på, att genom försåt avslöja svåra missförhållanden eller frisera verkligheten för att underlätta för en döende att uthärda den sista tiden – vem opponerar sig mot det? Sådana frågor diskuterade Sissela Bok på 1970-talet i avhandlingen Att ljuga. Moraliska val i offentligt och enskilt liv.

Alla ljuger då och då, ibland avsiktligt, ofta oreflekterat. De små vardagslögnerna är nästan omöjliga att avslöja, men det är överhuvudtaget svårt att beslå en målmedveten lögnare med osanning. Det finns inga tydliga, typiska tecken, även den som talar sanning kan svettas och flacka med blicken, också den som ljuger kan se motparten stint i ögonen, och att lögndetektorer – polygrafer – används inom bland annat den amerikanska armén betyder inte att det finns vetenskapliga belägg för att de fungerar.

Hitlers tro på den grova lögnen har sin motpol i den försåtliga, subtila och nästan omärkliga glidningen på sanningen som ändå kan få vidsträckta konsekvenser. Författaren V S Naipaul hade förstått det där när han konstaterade att ”om man säger något om en person till hans vänner kan man få honom att göra det man säger att han ämnar ”.