Det är något med svenskars förståelse om sin geografi som inte riktigt går in. På min amerikanska high school hade vi en eminent engelsklärare. Mrs Broyles lät oss gnugga klassiker och recitera, gärna det historiska originalet. Det kunde låta lite lustigt där ute på bondvischan i norra Kentucky när killar som inte tänkte läsa på college kämpade sig igenom 1500-talsengelskan, men ingen undkom mrs Broyles muntliga läxförhör.

En av poängerna som hamrades in var just John Donnes dikt om att ingen människa är en ö. Vi i Sverige har svårt att förstå det där. Både att vi är beroende av andra, men också att vi i praktiken är öbor.

Ta fram en karta och du ser att vi sitter ihop med Norge och Finland. Det blir en geostrategisk ö när den enda landförbindelsen som finns är med Ryssland, som är det enda land som skulle kunna hota freden för Sverige, Norge och Finland.

Sverige importerar 90 procent av det vi behöver sjövägen. På papperet är vi självförsörjande till 50 procent när det gäller livsmedel. Men det är en sanning med modifikation. Om sjötransporterna stannar så kommer det inget drivmedel till traktorer och lastbilar och inget konstgödsel.

Vårt beroende av en enda hamn är exceptionellt stort. Utan Göteborgs hamn kommer du att märka av störningarna i varukedjorna omgående. Göteborg är inte bara Sveriges största hamn, det är även Norges största hamn, något som Norges generalkonsul konstaterat i Göteborgs-Posten för att visa att ”no man is an island” och att Sverige och Norge är beroende av varandra.

Vårt eget ansvar för att se till att vi sitter ihop med resten av världen är det lite sisådär med. Våra fartyg blir allt färre. Handelsflottan minskade med 60 procent mellan 2001 och 2016. Idag finns det omkring 100 svenskflaggade fartyg. Det är bara 0,1 procent av världens handelsflottor, medan Sveriges andel av världshandeln utgör 1,7 procent mätt i BNP.

Vi litar på att någon annan ordnar transporterna. Detsamma när det gäller skyddet. 1972 strök vi sjöfartsskyddet som prioritering för marinen. Det är andra nationer som ska skydda handelsströmmarna på oroliga världshav tills de når svenska vatten. Sedan skar vi ned på flottan. Idag är den så liten att Kungliga Örlogsmannasällskapet anser att den klarar en uppgift en begränsad tid, istället behövs tre gånger så många fartyg. De fartyg vi har börjar falla på åldersstrecket. Genomsnittsåldern på marinens fartyg är närmare 28 år. Under byggnad är just nu två ubåtar och ett signalspaningsfartyg.

Trots att ett väpnat angrepp inte kan uteslutas enligt försvarsberedningen, som också räknar med att Sverige ska klara tre månader av stora samhällsstörningar, så finns det ingen brådska hos politiken. Försvarsberedningens 1,5 procent räcker inte ens till att börja åtgärda bristerna trots att fartygsbeställningar för bibehållen förmåga måste börja komma igång de kommande åren. I den svenska försvarspolitiska bubblan finns ingen omvärld, och Sverige är en egen liten ö där allt bara rullar på.

Om krisen kommer får vi ett hårt och kaotiskt uppvaknande. Mrs Broyles inhamrande av ”every man is a piece of the Continent, a part of the maine” är inte bara klassisk litteratur utan också en säkerhetspolitisk insikt.