Samtidigt som jag läser artiklar i Axess (nr 2/2020) på temat ”Ljus i mörkret. Vad krävs för att tända framtidstron?” springer svenskarna till affärerna för att hamstra pasta och dasspapper. I skrivande stund är det därför svårt att bestämma om detta temanummer är sällsynt vältajmat, eller om det var dött redan vid ankomsten.

Det är också den första reflektionen vi kan göra, nämligen att framtidstro också kräver något slags hygglig framförhållning. Det måste gå att förlita sig på att samhällsutvecklingen är någorlunda förutsägbar, att institutioner är stabila, spelregler solida och de osäkra parametrarna minimala.

Redan innan pandemin slog till fanns det tillräckligt med samtida frågetecken. Kanaljen i Vita huset, brexit, EU på dekis, migrationen, klimatkrisen, finansieringen av välfärdssektorn et cetera.