Det går inte så bra för Ericsson i Kina. Under det senaste året har försäljningen minskat och i somras fick företaget bara en minimal del av China Mobiles massiva nya 5 G-kontrakt. Kina straffar Ericsson för svenska regeringens politik, och varken Ericsson eller regeringen kan göra något åt det. Samtidigt har dussintals godsfartyg legat stilla utanför Los Angeles hamn, inte för att det inte fanns några varor att lassa av och på (tvärtom!) utan för att att det är trafikstockning i hamnen. Hela året har den globaliserade ekonomin fått sig olika törnar – och sådana törnar lär både konsumenter och företag bli tvungna att vänja sig vid. Globaliseringen har blivit sårbar.

Inget symboliserar världen efter kalla kriget som World Economic Forums årsmöte i Davos. Mötet brukar allmänt bara kallas för Davos, för även om World Economic Forum är en organisation som bedriver ett slags forskning light är den egentligen bara känd för årsmötet i de schweiziska alperna, då världens ledare från politik och näringsliv strålar samman för att göra världen än mer globaliserad. Jag har deltagit i ”Davos” några gånger, i min forna gärning som journalist. Den konspiratoriskt lagde skulle kunna hävda att Davos bevisar att världen styrs av en enda stor elit, för under dagarna tillsammans i de schweiziska alperna umgås ledarna så glatt med varandra som om det bara finns en väg framåt: mer globalisering. Sinsemellan har de självfallet sina åsiktsskillnader, men under trettio år efter kalla krigets slut kunde deras lyxförgyllda gemenskap under årets första månad bara leda till att handelshinder länder emellan avskaffades och att det blev lättare för personer, gods och kapital att röra sig världen runt. Kina blev känt som världens verkstad.

Svenska företag var bland de första som insåg den globaliserande världens möjligheter. Redan när järnridån började falla begav sig svenska företag genast österut. 1990 lyckades den estnisk-svenske skribenten Andres Küng chartra ett flygplan som flög från Sverige till Tallinn med svenska affärsmän (och min far Christian, som fick följa med utan att vara affärsman): den första kommer­siella flygningen mellan Sverige och Estland sedan andra världskriget. Estland och hela den kollapsande Warszawapakten var jungfrulig mark för västbolag som dittills fått nöja sig med enstaka kontrakt från respektive stat. (Armerad Betong Vägförbättringar byggde exempelvis en del i DDR.) Tack vare svenskarnas snabba ankomst i Baltikum domineras de baltiska ländernas bank­väsende av svenska banker. När Kina så småningom öppnade sig var svenska företag snabbt på plats också där – och de hade fördelen att komma från ett litet land som ingen kunde kalla en politisk rival. Alla vann på detta händelseförlopp. Folk i de tidigare planekonomier fick plötsligt tillgång till attraktiva produkter. Levnadsstandarden i deras länder steg och BNP ökade både i dessa fattigare länder och i de rika länder vars företag nu hade nya marknader.

1990-talet kom och gick, 2000-talet kom, och globaliseringen accelererade. Västföretag fortsatte att expandera i det tidigare öst, bland Asiens tigrar, i Kina. I dessa länder växte dessutom inhems­ka företag upp som kunde leverera varor och delar till västföretag. 2001 inträdde Kina till och med i Världshandelsorganisationen, WTO. Importtullar sänktes, handelshinder avskaffades. Vid varje Davosmöte stärktes banden länder och ledare emellan ännu lite mer. Välståndet ökade, från en hög nivå i väst, från en ganska låg nivå i öst, Kina och Sydöstasien. I före detta DDR byttes Trabanten ut mot västbilar. Folk lämnade höghuslägenheterna och byggde hus. Det var precis så globaliseringen skulle fungera: de flesta länder deltar, länder specialiserar sig på olika saker och alla vinner.

Att de tidigare planekonomierna ofta förödmjukades verkade ingen se som något problem. Hade vi gjort det skulle vi säkert också tyckt att det nya systemet var bättre, men vi skulle ha känt oss sårade av att det i omvandlingen ingick att behöva uppfostras av arroganta utlänningar, som kanske dessutom hade idéer som inte alls passade oss. Ett bra exempel på denna fula sida av globaliseringen är Pittsburgh Penguins investering i CSKA Moskva (Röda arméns fenomenala hockeylag), som visserligen behövde pengar men som i gengäld fick finna sig i vulgära evenemang på isen. Säkerligen har ingen av CSKA Moskvas spelare från den tiden glömt denna förnedring, och säkert sitter den också fast på näthinnan hos många andra ryssar.

Vi, allmänheten, märkte heller inte att Kina egentligen inte deltog i globaliseringen på riktigt. Landet deltog såtillvida att dess företag producerade varor och komponenter till kunder i hela världen, och landet importerade också västprodukter, men Kina gick aldrig med på globaliseringens viktigaste förutsättning: konkurrens på lika villkor. Den kinesiska staten stödde kinesiska företag och satte diverse krav på västföretag som ville verka i Kina. Den hjälpte till och med sina företag att stjäla företagshemligheter i väst. I affärsvärlden visste man att Kina fuskade, att inte lika regler gällde för alla. Men man klagade inte. Kina var ju en unik marknad och en komplett verkstad för allt världen behövde, och det till lågt pris. Och Ryssland och de andra länderna i det tidigare öst: ja, de var inte heller perfekta. Men på det stora hela fun­gerade det. De flesta blev rikare, och det var ju det som räknades.

Så kom covid-19. Kinesiska myndigheter försökte först dölja att det pågick en farlig epidemi, och när de blev tvungna att erkänna att coronaviruset hade spritt sig var det för sent. Världens öde under 2020 års första månader var, kan man säga, en illustration av den nedbrytning av globaliseringen som gradvist börjat många år tidigare. I en sammanflätad värld där folk ständigt reser fram och tillbaka mellan länder för att jobba eller göra affärer fungerar det inte om ett land fuskar. När Kina sedan försökte slå mynt av andra länders elände genom ett slags pr-kampanj där det ville framstå som en god samarit förstod man att Kina inte var ett land det gick att lita på. I USA började tankesmedjes­tänkare föreslå att USA skulle frikoppla sig från Kina.

Så lätt går det naturligtvis inte nu när USA:s och Kinas ekonomier flätats samman under mer än två decennier. Det går inte heller så lätt att frikoppla något annat land från Kina. Men beslutsfattare och allmänheten har insett globaliseringens sårbarhet. De är medvetna om att Kina kan hämnas på Ericsson om Sveriges regering gör något som misshagar Peking, och att varken Sverige eller Ericsson kan göra åt det. De har insett att H&M kan drabbas av en bojkott i Kina, precis som australiskt vin kan drabbas av massiva kinesiska strafftullar som gör vinet osäljbart i Kina. De inser att ett land som inte känner någon skam inför att använda sådana knep kan straffa vilket företag som helst.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Men det är inte bara i förhållandet till Kina som globaliseringens sårbarhet idag visar sig. Aukuspakten mellan USA, Storbritannien och Australien var visserligen tänkt att handla om ubåtar som bättre skulle skydda Australien mot Kina, men Frankrike blev ursinnigt och drog med resten av EU i trätan. I Afghanistan finns inte längre några västsoldater kvar sedan USA beslutat att lämna landet, vilket till Europas förtrytelse betyder att inget annat land kan heller stanna kvar. Och i och med att globaliseringen gör resande mellan världsdelar mycket smidigare kan man nu utgå från att fler afghaner än förr kommer att infinna sig i Europa . Vissa av dem har redan infunnit sig vid Lettlands, Litauens och Polens gränser mot Belarus, dit de liksom tusentals irakier forslats av den belarusiska regeringen.

Självklart ska vi fortsätta att tänka internationellt och att våra företag ska fortsätta att producera i och exportera till fjärran länder. Vi bör bara inse att globaliseringen är sårbar och att det finns de som inte vill ta ansvar för den. Det finns till och med de som vill utnyttja den.