Ännu i min ungdom var ”världslitteratur” detsamma som en västerländsk kanon av odödliga mästerverk som började med Homeros och fortsatte över Platon, Vergi­lius, Dante, Shakespeare och Goethe fram till moderna pionjärer som Proust, Joyce­ och Thomas Mann. Litteraturhistorien handlade om hur dessa snillens texter uppstått och förts vidare som ett ofrånkomligt kulturarv för läsare med anspråk på bildning.

Idag har det blivit mer komplicerat. Den västerländska kanon har ifrågasatts som manschauvinistisk, Europacentrerad, snobbig, heteronormativ, kristligt islamofobisk eller rent rasistisk. Många anser att vår gamla kanon helt bör skrotas, medan andra nöjer sig med att kräva att den görs global och kompletteras med fler verk av kvinnor och författare från andra kulturer och samhällsklasser. Dessutom har litteraturbegreppet utvidgats till att omfatta även populärlitteratur och barnlitteratur, samtidigt som den litteraturhistoriska forskningen berikats med litteratursocio­logiska och mediehistoriska perspektiv. En följd av detta har blivit att ”världslitteraturen” numera blivit nästan omöjlig att överblicka. Klassikerna hotar att försvinna i ett kaos av namn, titlar och socialhistoriska utredningar.

Det är därför en nästintill omöjlig uppgift som litteraturprofessorerna Carin Franzén och Håkan Möller har tagit på sig som huvudredaktörer för översiktsverket Natur & Kulturs litteraturhistoria, till omfånget en jättelunta på närmare tusen sidor. Dock ändå inte tillräckligt omfattande för att rymma allt som idag krävs av ett sådant verk. Hur än redaktörerna bär sig åt riskerar de att skällas ut för att antingen inte vara tillräckligt inkluderande eller tillräckligt uppmärksamma på de stora mästerverken. Dessutom riskerar de att kritiseras av kulturhistoriker för att ha missat de stora sammanhangen och av språkvetare för att ha försummat något viktigt språkområde. För att nu inte tala om alla invändningar som politiska aktivister och estetiska skönandar kan hitta på att framföra mot enskilda avsnitt.

Med hänsyn till allt detta tycker jag ändå att redaktörerna och deras stab av medarbetande experter har klarat uppgiften bättre än man kunnat befara. Som rimligt är har de lagt stor vikt vid mediehistorien – ett område som gått framåt på senare år – men låtit den västerländska kultur som flertalet läsare tillhör förbli dominerande. Korta avsnitt om asiatiska, afrikanska och andra exotiska kulturtraditioner, författade av experter, har stoppats in här och var som främmande russin i kakan, vilket ibland vållar förvirring men ofta inbjuder till intressanta jämförelser. Vid sidan av periodkapitlen förekommer tematiska kapitel som ”Litteratur och politik”, ”Bibeln och litteraturen”, ”Litteratur och bildkonst” med mera. Med så omfattande pretentioner har det endast blivit plats till mycket elementära verkpresentationer, så den som törstar efter ingående textanalyser får söka sig till andra verk, men flertalet klassiker blir åtminstone omnämnda.

Hur än redaktörerna bär sig åt riskerar de att skällas ut för att antingen inte vara tillräckligt inkluderande eller tillräckligt uppmärksamma på de stora mästerverken.

Intressantast, åtminstone för mig, är de kapitel som handlar om den äldsta litteraturen, eftersom man där kunnat tillgodogöra sig nya forskningsresultat om forntida skriftkulturer och medieformer. Det gäller inte minst Håkan Möllers lärda och suveränt globala inledningskapitel om den tidigaste fornspråkslitteraturen, som uppstod vid övergången från muntligt till skriftligt i stadskulturer kring floderna Nilen, Eufrat & Tigris, Indus och Huanghe under årtusendena före Kristi födelse. Det handlar här om texter som författats med hieroglyfer, kilskrift, kinesiska tecken och exotiska alfabet som aldrig fått plats i vår västerländska kanon, exempelvis hymnerna till gudinnan Inanna eller Gilgamesh-eposet, bevarat i flera versioner på lertavlor av sumeriska och akkadiska skrivare. Det handlar också om Gamla testamentets böcker som här sätts in i ett litterärt sammanhang. Här belyses skillnader mellan västerländsk och österländsk skriftkultur men även påfallande likheter. Sålunda tycks det i alla fornkulturer ha varit skrivare i maktens tjänst som blir de första författarna, och de hjältar som hyllas är gärna krigarkungar och deras kämpar.

Utmärkt skrivet är också grekprofessorn Ingela Nilssons kapitel om antikens grekiska och romerska litteratur. Här finns ju sedan länge en etablerad tradition om hur denna litteratur ska behandlas, men kapitlet bryter mot traditionen genom att lägga större vikt vid den senantika och bysantinska diktningen samt infoga jämförande korta avsnitt om tidig kinesisk diktning (skrivna av sinologen Martin Svensson Ekström).

Anders Cullhed har fått på sin lott all den litteratur som skrevs under de tusen åren mellan 400 och 1400, en tidsperiod som i västerländsk tradition med orätt uppfattats som medeltidens ”mörka” århundraden. Under denna tidsperiod skrivs ju nämligen inte bara europeiska storverk som Eddan och Dantes Den gudomliga komedin utan också några av mästerverken i arabisk, kinesisk, indisk och japansk litteraturtradition. Här blir det omöjligt för Cullhed att hålla samman alla kulturer och språk – alltifrån latin och sanskrit till europeiska och asiatiska folkspråk – till en sammanhängande berättelse. Istället lyckas han få ihop ett fascinerande lapptäcke med hjälp av experter på arabiska (Tetz Rooke), kinesiska (Ekström), japanska (Monica Braw) samt indisk och sydöstasiatisk litteratur (Margareta Petersson). Mest läsvärt är dock vad Cullhed själv skriver om sitt eget specialområde: latinsk och romansk diktning, inte minst hans korta men precist formulerade avsnitt om nyskaparna Dante, Petrarca och Boccaccio.

Enastående bra är Thomas Götselius kapitel om litteraturen 1400–1600. Medieperspektivet är här väl genomfört med briljanta synpunkter på boktryckeriets, papperets, romanens och teaterns framväxt som underlag för litteratur i renässansens Europa. Samtidigt ges utrymme åt periodens stora ordkonstnärer och idégivare. Götselius visar hur humanismens tankar sprids och utvecklas, hur Cervantes med Don Quijote skapar ”den moderna litteraturens första verk” och hur Montaigne blir upphovsman till essayen som konstform och kunskapsförmedling. I teateravsnittet lyckas han på begränsat utrymme göra rättvisa åt Shakespeare både som diktare och nyskapande entreprenör på teaterområdet. Avsnitten om utomeuropeisk litteratur får i detta kapitel mindre utrymme än i medeltidskapitlet, men det är nog rättvist, eftersom det är vid denna tid som Europa blir globalt tongivande, såväl politiskt som kulturellt.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Ju närmare litteraturhistorien kommer vår egen tid dess svårare blir det dock att hålla ihop periodkapitlen till sammanhängande enheter. Antalet litteraturspråk mångdubblas, liksom genrer, idéströmningar och enskilda författare över hela världen, tills utrymmet för presentation av enskilda författarskap krymper ihop till ett minimum. Ändå måste man säga att Carin Franzén (1600-talet), Otto Fischer (1700-talet), Mattias Pirholt (1800–1850) och Åsa Arping (1850–1900) redligen kämpar med sina perioder och även lyckas anlägga nya synpunkter på exempelvis salongskultur och kolonialistiska reseskildringar (Franzén) eller kvinnors insatser för 1800-talets romankonst (Arping).

Riktigt stökigt blir det först på 1900-talet. Mats Janssons behandling av modernismen under perioden 1900–1950 är beundransvärt kompetent, men det mesta av tidens tongivande litteratur är ju trots allt inte modernistisk och hamnar därmed ohjälpligt i skuggan. Helt olidligt att läsa är Jesper Olssons kapitel om perio­den 1950–2020, som med rätta fått rubriken ”En överlastad värld”. Ty här är det inte bara kapitlet utan också författaren själv som verkar överlastad av dagsaktuella berusningsmedel, mediala och postmoderna trender, seriös diktning och politisk korrekt smörja i osalig och förvirrande blandning.

De tematiska essayerna om ”Litteratur och film” (Lars Gustaf Andersson) och ”Boken och bokmarknaden” (Johan Svedjedal) kompenserar i viss mån för period­kapitlens brister, fast inte helt. Är det reaktionärt att som komplement till detta tjocka och i huvudsak imponerande storverk önska sig en behändig volym på max 250 sidor om Västerlandets litterära stormästare? Det vore faktiskt KANON!