Vi behöver mer stad
Under 1800-talet började städerna att fyllas av nyanlända och det var uppenbart att de måste växa. I städernas utkanter dominerade gårdar, kåkar och ren landsbygd. Här fanns plats, men det krävdes planer för hur områdena skulle bebyggas.
I Stockholm presenterade 1866 en kommitté under ledning av Albert Lindhagen det som kom att kallas Lindhagensplanen och som i allt väsentligt styrde hur det som idag kallas Stockholms innerstad kom att se ut. Denna ”innerstad” är en produkt av inte bara en plan för hur kvarter, tomter och gator ska indelas, utan också av en arbetsmetod som städerna under 1900-talet verkar ha glömt.
Det finns få ämnen som debatteras så flitigt som det otillräckliga byggandet i Sverige i allmänhet och i storstäderna i synnerhet. Bostadsbristen driver upp priserna, vilket sägs hota hela samhällsekonomin. Samtidigt saknar få debatter i så hög grad konkreta, logiska och sinsemellan förenliga förslag. Det är därför ett nöje att läsa arkitekten och skribenten Ola Anderssons senaste bok Hitta hem, Stockholm och bostadsbristen (2014). Boken kan ses som en fortsättning på hans mer episka och allmängiltiga Vykort från Utopia (2012) där Andersson definierade principerna för stadsplanering från antiken till nu.
Anderssons huvudtes är att bostadsbristen i Stockholm i huvudsak beror på det Lindhagensplanen och andra stadsplaner levererade men som städerna sedan dess inte klarat av, nämligen att anvisa tomter. Det finns helt enkelt för få platser att ställa husen på för att det ska byggas tillräckligt många.
Lindhagensplanens gator och kvarter och tusentals tomter har ersatts med ett småplottrande där den som vill bygga själv måste uppvakta staden och själv betala en långdragen detaljplanering som eventuellt, efter många år, slutar med att tomten kan köpas för något Andersson bedömer som ett rent rövarpris. Stockholms stads tomtförsäljningar har blivit en god inkomstkälla som finansierar annan verksamhet, samtidigt som stadens invånare skriker efter bostäder.
Runt förra sekelskiftet köpte Stockholms stad stora områden runt den täta staden. Områdena hade begränsat värde eftersom där inte fanns något utom kåkar och jordbruksmark. Staden delade marken i kvarter med avgränsande gator. Under gatorna drogs vatten, avlopp, gas och el och vid sidorna byggdes trottoarer med träd och gatlyktor. Med jämna mellanrum anlades parker som skiljer sig från andra obebyggda gröna ytor genom att de är planerade och skötta. Kvarteren delades in i tomter för framtida fastigheter, helst många tomter per kvarter så att även mindre investerare och byggare kunde köpa. När investerare och byggare såg att grunden var lagd för stad, så hade värdet på marken mångdubblats. Tomterna kunde säljas med vinst, en vinst som användes för att köpa och utveckla nästa område. Ungefär så byggdes alla Sveriges städer.
Sedan hände något. Med Stockholmsutställningen 1930 slog modernismen till i Sverige och därmed ambitionen att med ett strikt reglerat byggande planera fram det som politiker, stadsplanerare, arkitekter och andra ansåg var det goda sättet att leva. I de äldre stadsplanerna fanns tomter, men ingen åsikt om vad som byggdes på dem. Lägenheter, butiker, restauranger, kontor och fabriker kom att blandas och att det skulle byggas tätt var en given parameter. Hur skulle man annars ta sig runt mellan boende, handel och arbetsplatser?
Med modernismen kom tanken att bostäder, handel och arbetsplatser skulle vara åtskilda och att man skulle transportera sig däremellan. Kollektivtrafik var det man tänkte sig, men från 1960-talet har bilen visa sig vara den överlägset mest praktiska transportören i den glesa staden.
I debatten framstår hyresregleringen som ett stort hinder för byggandet. Ola Andersson pekar på att det finns två boendeformer som har fri prissättning – bostadsrätter och villor – och att det även där byggs långt under efterfrågan. Planprocesserna anges som en orsak, vilket Andersson håller med om, men han lyfter upp den bakvända tomtpolitiken som det största hindret. Trots att Stockholm växer som vid förra sekelskiftet stadsplaneras det helt enkelt inte längre. Det detaljplaneras, tomt för tomt. Och trots att prisutvecklingen i de större städernas täta stadsdelar visat vad som efterfrågas, planeras det fortfarande för den glesa staden med husen utspridda i landskapet och med handel och arbetsplatser på andra ställen. Stora områden med sly och trafikleder fungerar som barriärer mellan områdena.
Allt detta debatteras med betydande begreppsförvirring och många oförenligheteter. Stockholms handelskammare propagerar exempelvis för att bebygga öde grönområden för tät stad, samtidigt som man vill ha dyra kringfartsleder när sådana egentligen tillhör den glesa staden.
Miljöpartiet är emot att bygga tätt på den obebyggda marken vilket leder till en gles stad med mer biltrafik, men man vill inte ha de trafikleder som behövs för att transportera sig mellan enklaverna.
För att täcka rådande bostadsbrist samt väntad befolkningsökning räknar Andersson med att det bara i Stockholm måste byggas 385 000 nya bostäder fram till 2024. Eftersom alla dessa måste stå på mark, räknar han på hur mycket mark som behövs givet olika typer av bebyggelse. I Stockholms stad är en tredjedel av marken obebyggd, runt 6 200 hektar. 385 000 bostäder i tät stad ryms på ungefär 1 900 hektar, glesare höghusbebyggelse av förortskaraktär tar cirka 6 000 hektar och villabebyggelse 19 000 hektar. Den glesa staden är och förblir ett markmässigt slöseri, förutom den ökande biltrafiken den leder till och det faktum att medborgarna alldeles uppenbart efterfrågar boende i tät stad.
Så varför byggs det inte? Därför att både byggare och kapital skräms av den bakvända planprocessen som gör det till ett hästjobb att få loss en tomt med byggrätt. Förra sekelskiftets uppsjö av mindre byggare gitter inte längre. De har ersatts av en handfull stora byggbolag som har resurser att stångas mot byggnadskontor och byggnadsnämnder. Den uppsjö av privatpersoner som för hundra år sedan placerade kapital i ett stenhus i stan och på ett trevligt sätt fick både avkastning och i bästa fall värdestegring, är även de bortskrämda. Privatkapitalet hamnar idag i dyrbara köks- och badrumsrenoveringar som kan vara privatekonomiskt sunda men samhällsekonomiskt värdelösa.
Andersson har konkreta uppmaningar till alla inblandade. Byggbranschen måste förstå att byggande inte kan industrialiseras hur som helst. En byggnad är inte en vara som ska konsumeras, det är en kapitalinvestering som ska ge avkastning under lång tid. Byggbranschen måste därför bygga med minst samma höga kvalitet som man gjorde för 100 år sedan, något man konsekvent misslyckas med.
Rikspolitikerna måste ta bort föreskrifter om trafik och buller som hindrar den täta stad som efterfrågas. Det är ett bistert faktum att det i tät stad finns en stark positiv korrelation mellan överskridna bullernormer och bostadspriser. Folk vill uppenbarligen bo i stad längs trafikerade gator eftersom närhet till jobb, handel, nöjen och socialt umgänge är som bäst just där.
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
Kommunala politiker och tjänstemän måste erbjuda ett stort antal tomter med standardiserad byggrätt i täta kvarter. Viktigt är att planprocessen och infrastrukturen betalas av staden, så att risken för byggarna är att de inte får fastigheten uthyrd eller såld. Bara så kan vi locka fram fler villiga byggare och mer kapital.
Anders Wahlgren har i dokumentärfilmen ”När Domus kom till stan” (2004, sökbar på Youtube) skildrat hur de mindre städernas stadskärnor under modernismens storhetstid revs för att ge plats åt enplans varuhus, industriarbetsplatser och bostäder i sinsemellan separerade enklaver med trafiken koncentrerad till större avskiljande leder. Idag när den arbetsintensiva industrin flyttat till andra världsdelar och ett besök på Domus eller Epa inte längre är en lustfylld upplevelse, försöker småstäderna omvandla de nedlagda varuhusen till gallerior medan parkeringshusen förfaller och tristessen sprider sig i de isolerade bostadsområdena.
Andersson beskriver staden som en sammanhängande tät bebyggelse med bostäder, arbetsplatser och handel i samma kvarter och stadsdelar. I den täta staden är gränsen knivskarp mellan det offentliga rummets parker, gator och torg och de privata fastigheternas slutna miljöer. Ansvars- och funktionsblandningen skapar den dynamik och kontinuerliga närvaro av människor och intryck som är urbanitet, det som också kallas ”mitt i smeten”.
Flyttströmmen från land till storstad kan med Anderssons teser sägas vara två aspekter av samma fenomen – den täta stadens attraktionskraft. De ambitiösa flyttar till urbanitet, vilket numera bara erbjuds av de största städerna där den täta staden visserligen är en bristvara, men åtminstone inte stadssanerats till oigenkännlighet. Sveriges mindre städer har rivit de förutsättningar för urbanitet de en gång hade. Ska Sverige utanför storstäderna ha en chans att locka och behålla de kreativa, behöver de täta landsortsstäderna återuppbyggas. Sverige utanför storstäderna behöver mindre av landsbygdsutveckling och mer av stadsutveckling.