Jag försöker distansera mig från motviljan jag känner, och lyssna på vad kvinnan säger. Det är inte särskilt svårt att förstå henne. Hon älskade frihet, hon älskade att jobba, hon tyckte om tillvaron som den var, hon ville ha en katt. Hennes man där­emot ville ha barn och så blev det så, tvillingar till och med. Och trots att hon lämnade sina barn hos dagmammor och på institutioner från mycket tidig ålder och lät dem vara där under långa arbetsdagar, har de senaste 20 åren varit som en dimma. Inte roligt! ”Det har varit en plikt, inte något jag upplevt som givande på något sätt.” Nej, så kan det säkert kännas.

Hon säger att hon inte ångrar sina barn, utan sitt moderskap. Hon är noga med denna distinktion. Ja, det är de allihop, alla de som nu träder fram med sina ångerberättelser. Klart de inte ångrar sina barns existens – det är föräldraskapet de skulle vilja ha ogjort.

Men det är en meningslös distinktion. Barnets existens hänger på att någon blev förälder. Det går inte att ångra det ena men inte det andra. Kontrollfrågan är denna: Var det värt det? Att ett barn fick bli till, överleva graviditeten, en människa födas och växa upp – var det värt den leda och den känsla av instängdhet som du kände? Om svaret är nej, det var inte värt det, så ångrar du visst dina barn. Om svaret är ja, att det var värt det, så ångrar du inte ditt föräldraskap. I båda fallen är det sålunda djupt lögnaktigt och oanständigt att sitta i tv och prata om att ”ångra sitt föräldraskap men inte sina barn”.

Ett svart hål med ett hjärta av sten.

Det är klart att föräldraskap känns och upplevs på olika sätt av olika människor. Det är klart att för många är stunderna av lycka kortare än dagarna och, inte minst, nätterna av slit. Det är klart att det inte är oupphörligt stimulerande att umgås med små barn, eller ens halvstora barn. Det är ett hårt arbete att uppfostra barn. Det är klart att för en del människor faller det sig mer naturligt än för andra. En del finner glädje i samvaron med barnen, för andra är det mer plikt.

Men oavsett hur det kändes – var det inte ändå värt det?

Ann-Katrin filosoferar vidare, kanske var det inte så dumt ändå med barn? Hon tänker ibland på att om hon inte hade upplevt de 20 åren av dunkel leda så hade hon kanske inte kunnat älska sitt liv så mycket som hon gör nu. De kanske faktiskt ändå ledde till något gott, barnen? När hon äntligen blev fri från dem kunde hon ju uppskatta den barnfria tillvaron så mycket mer.

Relationen med barnen är god, försäkrar Ann-Katrin. Jag hoppas att de inte ser den här intervjun. Det är nog inte möjligt att ha en nära och varm relation med en mamma som söker offentligheten för att få säga att livet blivit underbart igen, nu när hon slipper ta hand om dig.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Man förstår varför fungerande samhällen alltid haft ett visst mått av tabun. Detta går långt bortom en uppgörelse med den så kallade ”barnnormen”, alltså idén om att människor tror att de kommer bli lyckliga bara de får föröka sig, och övertygelsen att vi måste våga prata om att föräldraskap kanske inte är meningen med livet. Det kan vi självfallet prata om. Men det här handlar om något annat, om en egocentrering så stark att den skapar ett svart hål av en tidigare verklig människa av kött och blod. Ett svart hål med ett hjärta av sten. Det borde finnas ett tabu som hindrar oss från att prata på det viset.

Tydligen pågår det ett svenskt forskningsprojekt som ska kartlägga hur stor andel av svenska föräldrar som ångrar sitt föräldraskap. Jag tror att det hör till den typ av frågor vi inte bör undersöka. Vi måste inte veta allt. Vi måste inte veta om den genomsnittliga intelligenskvoten skiljer sig åt mellan olika etniciteter. Vi måste inte veta hur många vuxna männi­skor som någon gång haft sexfantasier om barn. Vi måste inte veta om det går att korsa en människa och en gris. Det är utmärkt att vissa saker får ligga gömda, glömda och outforskade.

Vår samtid lider av vanföreställningen att tabu är något dåligt, att normer är något människofientligt. Jag tror tvärtom. Tabun och normer hindrar oss från att störta oss själva i det mörker som den fullständigt självcentrerade människan utgör.