I juli förra året fångades en rymdvarelse på bild. Det väckte viss uppmärksamhet, åtminstone i vetenskapliga kretsar, men nyheten har inte riktigt nått fram till allmänheten, så jag vill börja med att presentera den. Kroppen är helt genomskinlig, förutom ögonen och några inre organ. Den är drygt 40 centimeter lång, och har åtta fångstarmar omkring en centralt placerad mun som påminner om en fågelnäbb.

Börjar det låta bekant? Varelsen är en glasbläckfisk. Den hittades inte av astronomer som stirrade ut i rymden, utan av ett forskarlag från Schmidt Ocean Institute i USA, som riktade blicken ner i Stilla havet. Betraktad från rätt håll är glasbläckfisken lika märklig som alla livsformer vi skulle kunna föreställa oss ute i universum. Det är på den här planeten de underliga varelserna finns, och människan är själv en av dem. Det duger inte åt oss, och det är intressant.

Det måste finnas något mer, tycker vi. Snart är vi tio miljarder människor, men vi känner oss övergivna. Bara en mycket underlig varelse kan känna sig ensam mitt i en Edens lustgård med ­glasbläckfiskar och andra lika osannolika djur.

Vad är detta mer som människan ständigt önskar sig? Skulle vi bli lyckligare om vi fick det?

Innan jag spekulerar vidare skulle jag vilja göra en liten omväg förbi månen och Mars. Det är nämligen dit Nasa är på väg härnäst, men även en hängiven raketentusiast borde bli en aning skeptisk efter en närmare titt på deras planer.

”Vi kan inte överleva utan sociala relationer, vi ger energi åt dem, får energi av dem, och konstruerar dem där de inte finns.”

2004 förklarade president Bush att USA skulle återvända till månen. Den nya rymdkapseln, kallad Orion, började projekteras 2006. Orion ska lyftas till månen av bärraketen SLS (Space Launch System), som började konstrueras 2011. Tanken med SLS var att spara tid och pengar genom att använda samma typ av motorer och bränsletank som rymdfärjan hade, men kostnaderna har skenat och är nu uppe i 50 miljarder dollar. Orion och SLS gjorde en första, obemannad testflygning i november förra året. Enligt de senaste uppskattningarna kan vi vänta oss en bemannad månlandning tidigast 2028. Som en jämförelse tog det sju år från Kennedys tal till Armstrongs skosula på månen.

SLS existerar av ett enda skäl: raketen är kongressledamöternas favorit. Med dess hjälp kan de slussa pengar till de tunga arbetsgivarna i sina delstater. Eric Berger, som har bevakat rymdflygning för sajten Ars Technica i 20 år, kallar SLS ”förmodligen det värsta som har drabbat Nasa de senaste 60 åren”. Under denna peri­od har Nasa förlorat två rymdfärjor, vilket tog 14 astronauters liv.

Målet för Apolloprojektet var att skriva världshistoria, och att hinna före Sovjet. Målet för det nya månprogrammet, som kal­las Artemis (Apollons syster), beskrivs på följande sätt på Nasas hemsida: vi ska landsätta den första kvinnan och den första färgade personen (”person of color”) på månen.

1970 skrev den afroamerikanske poeten Gil Scott-Heron dikten ”Whitey on the Moon”, en spoken word-protest som hämtade energi ur kontrasten mellan månlandningen och de svartas usla livsvillkor: ”I can’t pay no doctor bill / but Whitey’s on the Moon”.

Scott-Heron avled 1982; är miljardsatsningen på Artemisprojektet bara en senkommen ursäkt till honom?

Under tiden har privata entreprenörer utvecklat nya raketer snabbare och billigare än Nasa. Jeff Bezos raketföretag Blue Origin har skjutit upp ett trettiotal rymdturister. Elon Musk står bakom SpaceX, vars Falcon Heavy erbjuder 70 procent av SLS:s lyftkraft till en tiondel av priset. Den europeiska rymdorganisationen ESA arbetar på den återvinningsbara bärraketen Themis. Den ska skjutas upp från den svenska raketbasen Esrange, som har byggts ut för att bli Europas portal till rymden. Därmed blir Sverige ett av en handfull länder som har kapacitet att skjuta upp satelliter i omloppsbana.

Jag vet vad jag skulle vilja se lyfta från Spaceport Esrange. Skylon är ett brittiskt projekterat rymdskepp som ska starta och landa som ett vanligt jetplan; därför behövs bara en femtedel av det bränsle som går åt vid en traditionell uppskjutning. Raketmotorerna tänds först vid 26 kilometers höjd. Skylon är konstruerat för att frakta allt från satelliter till rymdturister, långt billigare än konkurrerande alternativ.

Det borde vara självklart att bygga ett rymdskepp som utnyttjar atmosfären som en tillgång, istället för att man ser den som ett hinder att besegra genom att elda bränsle i raketmotorer redan vid marknivå. Skylon är en rymdfarkost från det tjugoförsta århundradet; bredvid den ser Bezos och Musks raketer ut som pojkdrömmar från 1960-talet.

Efter månen är Mars nästa logiska mål. En rymdstation i omloppsbana runt månen – The Gateway – är tänkt att användas som språngbräda för en bemannad Marsexpedition som tidigast kan lyfta i slutet av 2030-talet. Den första resan till månen tog åtta dagar, men en resa tur och retur till Mars kommer att ta bortåt tre år.

Avstånden i rymden blir snabbt ohanterliga; problemet är att långvarig tyngdlöshet får muskler och benstomme att förtvina. Rymdfarare som tillbringat ett par hundra dagar i rymden brukar bli burna från sin rymdkapsel efter landningen. Det är gravitationen som gör att jag inte tror på några mänskliga kolonier på Mars. Även de som drömmer om att terraformera klimatet kan inte göra något åt det faktum att tyngdkraften bara är en tredjedel av jordens.

Sedan tillkommer ytterligare ett problem. När besättningen på rymdstationen ISS släcker ljuset och förbereder sig på att sova kan de se små ljusblixtar inuti ögonen, även om de blundar. Det är den kosmiska strålningen. Energirika partiklar tar sig rakt genom rymdstationens skrov och ger upphov till cancer eller andra vävnadsskador när de träffar kroppens celler.

Betyder det att rymdresor är en dålig idé? Inte alls! Naturligtvis borde vi åka till Mars, och ännu längre om vi kan, men vi borde lära känna oss själva så väl att vi förstår varför vi gör det. Vi ska göra det av samma skäl som det är meningsfullt att bestiga Mount Everest eller bli den första människan på nordpolen – inte för att vi tror att universum ska välkomna oss som en förlorad son och äntligen ge svar på alla våra frågor.

Människan har alltid varit ett utforskande djur. Neandertalarna, som vi kan jämföra oss med, tog sig från Afrika till Mellanöstern, Europa och en bit in i Asien. Där stannade de, som om de var nöjda. Under de 400 000 år som neandertalarna existerade genomgick deras stenverktyg inte någon nämnvärd utveckling, medan vår egen art har tagit sig från Afrika till månen på en fjärdedel av den tiden. Relativt kort efter att vi lämnat Afrika hade vi spritt oss genom Asien hela vägen fram till Australien – vilket innebar att vi måste korsa öppet hav. Därefter följde Europa, och när de första människorna nådde ner i Sydamerika för 12 000 år sedan, via Sibirien och Alaska, hade människan koloniserat samtliga kontinenter inom loppet av 90 000 år.

Ingen av våra närmaste släktingar har gjort något liknande. Varför är vi så annorlunda? Homo sapiens är kanske inte det intelligentaste syskonet i människofamiljen, utan det mest rastlösa och otillfredsställda. Att börja rikta blicken ut i universum är bara naturligt för en sådan varelse.

De vildaste planerna handlar om att mänskligheten ska färdas genom universum i rymdskepp som är så stora att de rymmer egna ekosystem, med sjöar och skogar. Personer som föreslår detta har inte förstått att vi redan befinner oss på ett rymdskepp, lagom stort för att försörja ett ekosystem. De problem som besvärar oss på jorden kommer inte att upplösas på något magiskt vis för att vi flyttar till ett annat rymdskepp – men när det handlar om att fly från sig själv kan människan utveckla hur avancerad teknik som helst.

Kommer vi att träffa på liv därute? Sannolikhetskalkylen för liv i universum uppdateras varje gång vi upptäcker livsformer på jorden som vi tidigare inte trodde var möjliga. Vi vet numera att det finns liv vid kokheta undervattenskällor på havsbotten. Forskare som borrat sig ner i den finska berggrunden har hittat bakterier på över fyra kilometers djup. Sådana fynd har lett till uppfattningen att liv borde vara relativt vanligt i universum; de närmaste utomjordiska livsformerna finns kanske i den ocean som antas dölja sig under den is som täcker Saturnus måne Europa.

Å andra sidan finns det spekulationer som höjer oddsen igen. För 4,5 miljarder år sedan krockade en himlakropp stor som Mars med jorden. Det material som slets loss vid kollisionen bildar nu vår måne. Enligt William Martin, professor vid Heinrich Heine-universitetet i Düsseldorf, var det en katastrof som ledde fram till livets uppkomst. En stor del av jorden smältes ner på nytt, varpå det kol som samlats här omvandlades till koldioxid – och koldioxid är den enskilt viktigaste ingrediensen för livets kemi. Om Martin har rätt kan liv vara sällsynt – för hur vanliga är sådana kollisioner?

Den första planeten i ett annat solsystem upptäcktes 1992. Sedan dess har vi hittat över fem tusen till; ännu en exoplanet blir inte ens en notis längre. Fyra procent av alla stjärnor antas nu ha en jordliknande planet på lagom avstånd, det vill säga i den zon där flytande vatten kan existera. Hur många har utvecklat någon form av liv? Det finns uppskattningsvis hundra miljarder stjärnor i Vintergatan och ungefär lika många galaxer i universum. You do the math.

Men vad hjälper det oss om närmaste avancerade livsform är en miljon ljusår bort? Vi kan aldrig resa dit, förmodligen inte ens uppfånga några signaler från dem. Som någon har sagt: Ja, vi är ensamma, och det är alla andra också.

En möjlighet är att vi är omgivna av en galax av bakterier. På jorden uppstod liv efter ungefär en miljard år, men det tog tre gånger så lång tid för livet att ta språnget från encelliga organismer till flercelliga djur och växter. Kanske är det detta språng som är det svåra, inte livets uppkomst i sig. Eller kanske är det rikedomen på arter som är det unika med jorden? Fantasin kan lätt föreställa sig planeter med en enda art eller en enda individ, ett svampmycelium som krypande långsamt har koloniserat en hel värld.

Det går inte att tala om människans relation till universum utan att placera hennes sociala förmåga i förgrunden. Sociala relationer med andra människor, inlevelse i deras tankar och känslor, förväntningar på vad de kommer att göra härnäst är den miljö vi är anpassade att leva i, liksom glasbläckfisken är anpassad till havsdjupet. Överallt söker vi samma sociala relationer som vi har till andra människor – och om det inte finns någon annan person att relatera till projicerar vi in medvetande och vilja i de föremål som omger oss. För människan är det ingen konst att befolka ett övergivet hus med spöken, att uppleva att ett landskap eller ett tygdjur har en tydlig personlighet.

Vi kan inte överleva utan sociala relationer, vi ger energi åt dem, får energi av dem, och konstruerar dem där de inte finns. Ett problem uppstår först om tingen i vår omgivning inte svarar på våra projektioner. Lyckligtvis vägrar universum att göra det. Därför är universum just vad en självupptagen, bekräftelsesökande och rastlös varelse som människan behöver.

Vi behöver möta något utanför vår sociala värld – något främmande, likgiltigt och obegripligt. Sådana möten kommer att ge upphov till nya, oförutsägbara associationer och bilder inom oss; bilder som uppstår på grund av vår egen kontaktsökande, sociala natur, inte för att universum plötsligt skulle ha börjat tala till oss. Ett svart hål betyder ingenting i sig själv – men vilken underbar metafor det har blivit!

En gud är däremot ingen märkvärdig grej. Vår fantasi är gjord för att producera gudar; vi har gett liv åt och glömt tiotusentals av dem utan större ansträngning. Det är mycket talande att gud i den äldre bibelöversättningen kallades Herren – och lika talande att det har blivit lite för pinsamt att fortsätta att kalla honom så. Människan vill ha en Herre; då känner hon sig hemma. En kosmisk Herre låter oss frossa i de sociala relationer vi har till våra mänskliga herrar – vi kan känna oss älskade eller avvisade, vi kan ägna oss åt det emotionella köpande och säljande som är en bärande del av människans natur. Med underkastelse eller uppoffringar fångar vi Herren i ett nät av personliga relationer och tvingar honom att uppföra sig välvilligt, åtminstone ibland.

Det vi inte kan förstå är enkelheten hos ett universum som inte begär någonting av oss. Ett universum som är tomt eller hisnande vackert, allt efter betraktarens sinnesstämning, men där ingenting existerar som ett uttryck för en Herres vilja. Det gör oss förvirrade, och förvirring är nyttigt. Förvirringen får oss att börja göra det andra som människor är bra på – tänka och observera.

Ett par hundra tusen års observationer har lett till en växande kunskap om universums beskaffenhet. Jag ska inte räkna upp alla de bekanta framstegen, men jag skulle vilja nämna gravkullen Newgrange på Irland. En enda dag på året, vid vintersolståndet, lyser solen genom en 18 meter lång tunnel in till det innersta rummet i gravkullen. Newgrange är uppskattningsvis 700 år äldre än den största av pyramiderna i Giza. För 5 200 år sedan, när gravhögen byggdes, nådde de första strålarna fram till innerväggen exakt vid soluppgången.

Det går inte att bygga något sådant utan att ha utvecklat en noggrann kalender. Newgrange, och andra liknande förhistoriska monument, visar hur viktiga astronomiska observationer har varit för människan.

Jag är beredd att slå vad om att männis­­kan är unik i ett kosmiskt perspektiv. Det borde göra oss stolta. Människan är ett djur som söker så mycket stolthet – men just den sortens stolthet vill vi inte ha. Vi vill inte spela huvudrollen. Den krävande och otacksamma uppgiften överlåter vi hellre åt någon annan – en gud, en artificiellt intelligent maskin, en hypotetisk annan civilisation någonstans därute i universum. Människorna trivs bäst i rollen som barnen i baksätet; de kan leka, bråka, klaga på allt, eller bara glo uttråkade genom fönstret, tryggt förvissade om att pappa kör bilen och att mamma ger dem en banan ibland. Något ansvar för resan behöver de inte ta. Varje fantasi om att det ska finnas någon annan därute, någon som är överlägsen oss, vare sig det är gudar, maskiner eller utomjordiska livsformer degraderar människan till att inte vara något mer än ett barn.

Människan ställer hela tiden en ängslig fråga som universum inte kan svara på. Tycker du om mig? Tycker du verkligen om mig? Om jag står på händerna, tycker du om mig då? Det gör att vi är döva för allt som universum meddelar oss under tiden. Vad har det att säga?

Att mirakel finns, tror jag. Miraklet är att det finns någonting alls snarare än ingenting, och att allt detta från stjärnor till levande varelser, har uppstått av sig självt, inte för att någon Herre har pekat med fingret. Det är avsiktslösheten som är det stora underverket. Redan en encellig organism är ett underverk om man studerar den tillräckligt nära; det går att drunkna i dess komplicerade processer.

Vill vi känna oss hemma i universum? Vi är hemma i universum. Hela fysiken är på vår sida. Flera naturlagar är perfekt avstämda för att tyngre grundämnen – och i förlängningen liv – ska kunna uppstå. Efter big bang innehöll universum inget annat än väte, det lättaste av alla grundämnen. I fusionsprocessen inuti stjärnor slås fyra väteatomer ihop till en heliumatom, varvid 0,007 procent av deras massa frigörs i form av energi – detta värde kallas epsilon. Om epsilon var 0,006 skulle detta inte kunna hända. Vi skulle ha ett universum som inte bestod av något annat än vätgas. Om värdet istället var 0,008 skulle väteatomerna genast ha smält ihop med varandra in­nan stjärnor och galaxer hade hunnit bildas, och föreställningen skulle vara över innan den ens hade börjat.

Redan icke-levande molekyler bildar komplicerade strukturer som kan påminna fascinerande mycket om liv; även kemin är på vår sida. Levande varelser har all rätt att känna sig hemma i ett sådant universum.

Jag förstår att detta inte kommer att övertyga någon, framförallt inte någon som lider av brist på mening. Men jag skulle vilja att vi svalkade ner oss lite och insåg att den mening vi letar efter kommer vi aldrig att hitta därute. Det är inte universums uppgift att fylla vårt omättliga behov av mening. Tvärtom är det människans uppgift att fylla universum med mening. Vi borde lita på vår meningsskapande förmåga. Den förnyar sig ständigt, men den rymmer en paradox.

Den mening vi söker – och ibland hittar – i universum har vi själva placerat där, men den måste drabba oss som om den kom utifrån. Mänskligheten liknar en trollkarl som bara kan överleva om han tillräckligt ofta lyckas dra en kanin ur hatten. För att det ska fungera får han inte vara medveten om att det var han själv som nyss stoppade dit kaninen med vänster hand.

Universum är inte meningsfullt; det är människans blick som ger mening åt universum.