Att som ledamot av en stadsbyggnadsnämnd i en av Sveriges större städer, Uppsala, fördjupa sig i det sena 1800-talets bostadspolitik är förknippat med ett ständigt ökande obehag. De tankegångar som böckerna beskriver som om de tillhörde stadsplaneringens historia har man nämligen gång på gång fått presenterade för sig som om de vore framtiden. Granskar man sättet som vi idag bygger städer syns allt fler tecken på att vi gör om det förra sekelskiftets misstag.

Som byggnadsnämndsledamot får man på olika sätt ta del av det rådande bostadspolitiska paradigmet. Den sipprar fram i underlag, översiktsplaner och föredragningar. Detta paradigm påstår att dagens bebyggelse är ett miljöproblem. Det hävdas att bostadsbristen kräver maximerad exploatering för att byggas bort. Det hävdas att det krävs höga hus för att viktiga grönområden inte ska försvinna. Det hävdas att alla kommer att tjäna på att bo tät ihop. Och paradigmet har sina fixstjärnor vars ord citeras som sanning.

Under det sena 1800-talet påstod dåtidens paradigm att hur vi bodde var ett miljöproblem. Att bostadsbristen bara kunde lösas genom att bygga högre. Att om man låter städerna växa så förfulas landet. Att alla kommer att tjäna på att bo tätt ihop. Och den tidens fixstjärna var baron Haussmann och hans nya Paris.

Georges-Eugène Haussmann tillsattes som prefekt för Paris 1853. Hans uppdrag var att riva den medeltida staden och bygga upp en ny stad. I ett svep ville man göra huvudstaden mer representativ och samtidigt bygga bort bostadsbrist och smuts. I etapper skulle mark tvångsköpas och befintlig bebyggelse rivas. Nya breda boulevarder skulle anläggas och längs med dessa skulle sjuvåningshus uppföras. Vinsten från försäljningen av dessa nya höghus skulle finansiera övriga omkostnader.

När de första etapperna stod klara spreds nyheten som en sensation över Europa. Land efter land började kopiera systemet. Framför sig såg man bara vinster. Förtätningen skulle öka antalet bostäder och därigenom pressa ner hyrorna. Tack vare genomluftning och avlopp skulle sjukdomarna utrotas. Man skulle få nya vackrare gator och parker.

Till en början framstod systemet också som en framgång. In i de nya husen flyttade de välbärgade som där fick moderna bekvämligheter i centrala lägen. Men höghusen var dyra att bygga och de vinster större byggrätter gav drev alla markpriser uppåt. Trots högre hus kunde befolkningsantalet bli lägre än tidigare då de bemedlade köpte sig paradvåningar. Tids nog föll även efterfrågan hos de välbärgade. Men markpriserna föll inte tillbaka. Möjligheten att en dag kunna bebygga sin stadstomt med ett höghus gjorde att det var fortsatt lönsamt att spekulera i framtida byggnadsmöjligheter.

Samtidigt innebar systemet att de äldre billiga bostäderna försvann. De medellösa tvingas till oorganiserat självbyggeri utanför stadsgränsen. Samma typ av hus som tidigare inne i staden men utan kommunal service. Byggherrarnas svar på de välbeställdas bristande efterfrågan och de fattigas bristande köpkraft var hyreskasernerna. Hundratals torftiga smålägenheter i samma byggnad.

Sekelskiftets förtätningspolitik innebär fördelar framförallt för dem som hade råd att betala. Systemet uppnådde inte vad det lovat. Generellt fick inte människor vare sig billigare, bättre eller mer centrala bostäder. De nya allmänna nyttigheterna kom framförallt de rikaste till del. Idag tycks vi genomleva en period av nyhaussmannism. I våra tillväxtorter byggs framförallt förtätande höghus och de negativa konsekvenser som det gav på 1800-talet ser vi även idag.

Den ökande acceptansen för höghus driver på markspekulation. Priserna har närmare femdubblats på tjugo år och i Stockholm varnar man för att bostäder byggs utifrån premissen att markvärdesökningen, inte byggnationen, kommer att ge vinsten. I Uppsala så vägrade landstinget att sälja sjuttiosju hektar mark till kommunen om inte priset baserades på en kommande bebyggelse om 150–200 bostäder per hektar. Det motsvarar en tät kvartersstruktur med i genomsnitt sex våningar och små skuggade innergårdar.

Höghusbyggandet är en viktig orsak till de höga hyrorna. När en nybyggnation passerar 2,5 våningar så börjar byggkostnaderna per kvadratmeter öka samtidigt som den så kallade nyttjandegraden faller. Vill man ha prisvärda bostäder bör man därför bygga låghus. Men markpriserna förutsätter maximal exploatering vilket gör det svårt att välja prisvärda bygglösningar.

Följden blir att goda bostäder bara kan erbjudas de bättre bemedlade. Segregationen ökar genom att ekonomiskt svaga hushåll skjuts ut mot periferin. Trångboddheten i de mest oattraktiva miljonprogrammen är akuta. Där finns de sista billiga bostäderna.

Detta sker samtidigt som efterfrågan faller på nybyggda bostäder. De bättre bemedlades behov är bortbyggda. Följden är att vi på en och samma gång har svår bostadsbrist och korta köer till nyproduktion. I Uppsala kan man idag få en hyresrätt via bostadsförmedlingen på några månader – om man har råd att betala nyproduktionshyra.

Byggaktörernas svar på de fattigas bostadsbrist är detsamma som vid sekelskiftet. Man lovar billigare hyror om bostädernas mått får krympas, om man accepterar mer buller, mindre ljus och (ännu) fulare fasader. I Uppsala har vi till och med sett återvändandet av vår tids hyreskaserner. För ett par år sedan godkändes nybyggnation av ett femvåningshus som inrymmer drygt 100 identiska smålägenheter om 28 kvadratmeter.

Inför denna situation har mer än en stadsbyggnadspolitiker resignerat. Paradigmet kräver fler höghus på centrala platser samtidigt som effekterna i form bostadsbrist, segregation och höga boendekostnader därmed förblir olösliga.

Historien ger dock inget skäl till att acceptera sådan viljelöshet. För när Haussmannsystemet nådde sin återvändsgränd så började ekonomer notera en avvikelse som inte borde existera. Trots att London var rikare än de kontinentala städerna, trots att London var Europas största stad och trots att Londons arbetare hade bättre betalt än sina kontinentala kolleger så var marken i London billig. Som en följd var arbetarnas bostäder billigare, större och bättre.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Det var för att London aldrig accepterat höghusparadigmet. I takt med att befolkningen ökade byggde man utåt istället för uppåt. Man släppte in mer mark på marknaden. Istället för hyreskaserner byggdes därför radhus- och småstugeområden. Spekulationspriset på mark var lågt för vem vill bo i ett höghus när det finns gott om mark där man istället kan bygga ett radhus med trädgård?

Bostadsbristen, de höga markpriserna och trångboddheten var inte obotliga naturlagar. De skapades ovanifrån av statliga regleringar. Som professorn i byggnadskonst Steen Eiler Rasmussen konstaterat kan hyreskaserner bara bli det normala ”genom ingrepp i den fria produktionen”.

Insikten om att det fanns alternativ till höghusen kom att ha en förlösande effekt runt om på kontinenten. Egnahemsrörelser uppkom och drev igenom kommunala inköp av jungfrulig mark. Där anlade man låghusbebyggelse som förbands med städerna genom spårvagnar. Till samma kostnad som ett rum och kök i staden fick man en småstuga om två rum och kök samt en trädgård i förorten. Byggpriset hölls nere genom de enkla konstruktionerna, den låga höjden och det egna arbetet. Luft och ljus fanns det gott om liksom möjligheter till odling för husbehov. Barnen fick platser att leka på och slapp växa upp i smogen. Genom kommunal planläggning kom man bort från den oreglerade bebyggelsens problem och kunde anlägga VA, skolor, kollektivtrafik och små affärsgator.

Detta alternativ finns tillgängligt även idag. Istället för att fokusera på vertikal förtätning kan kommunerna planera för regional förtätning där nya trädgårdsstäder anläggs som pärlband längst med kollektivtrafikstråk. På så sätt skulle bra och prisvärda bostäder kunna erbjudas på marknaden redan inom ett par år. Egnahem åt barnfamiljer och lägenheter i låga flerfamiljshus åt dem som hellre önskar hyra. Det enda som saknas är politisk vilja att bryta med paradigmet.

Simon Westberg är ledamot av Uppsala Plan- och byggnadsnämnd.