Vi får vad vi förtjänar
I början av 2013 skriver Mikael Damberg och Ibrahim Baylan en debattartikel i Expressen där de i egenskap av socialdemokratisk gruppledare i riksdagen respektive utbildningspolitisk talesperson framhåller det internationella konceptet ”Teach first” som ett sätt att höja läraryrkets status. Det ska leda till att ”toppstudenter som valt bort lärarutbildningen kan ändå välja att bli lärare under några år”.
Mikael Damberg är synnerligen aktiv för att införa Teach first-modellen i Sverige, det kommer att kallas Teach for Sweden,TfS, och lanseras som en ”enkel, men effektiv metod” som går ut på att man ”handplockar nyutexaminerade ledartalanger från våra bästa högskolor och universitet och låter dem arbeta som lärare i krävande skolor under två år”.
S-politikerna stöttar alltså vad som beskrivs som en win-win-situation, för alla, elever, lärarstudenter, näringslivet och samhället. Damberg bjuder in till seminarier i riksdagen, han tar också plats i Teach for Swedens advisory board.
Där återfinns Maria Stockhaus, numera riksdagsledamot för moderaterna, då kommunalpolitiker i Sollentuna där hon för övrigt blev rikskänd för att skrota användning av papper och penna i de första årskurserna till förmån för läsplattor. Hennes motivering var att skolan måste ”ta klivet ut ur forntiden”, ett uttalande som ledde till debattbråk med Jan Björklund som böckernas försvarare.
Däremot hamnade Stockhaus och Björklund på samma sida när det gällde Teach for Sweden. År 2013 aviserar utbildningsdepartementet sammanlagt 15 miljoner mellan 2013 och 2016 till denna försöksverksamhet. Motiveringen från departementet är att man, med tanke på rekryteringskris och problem med att få läraryrket attraktivt, ”inte har råd att avstå”.
Och Mikael Dambergs parti vill inte vara sämre. När Stefan Löfven åker på skolturné i 2014 års valrörelse är utbyggnad av Teach for Sweden tvåa på listan av åtgärder, då ”läraryrkets attraktivitet måste höjas”. I budgeten för 2015 slog också S-MP-regeringen till med 15 miljoner till TfS, som nu införts på försök vid Karlstad universitet och högskolan i Halmstad.
Förutom ett tvärpolitiskt stöd för Teach for Sweden sällade sig i ett tidigt skede också organisationerna Lärarnas riksförbund, Lärarförbundet och Sveriges skolledarförbund till förespråkarna för Teach for Sweden.
Den massiva uppslutningen visar att det omgivande samhället betraktar och behandlar lärarutbildningarna på ett annat sätt än vad som gäller andra utbildningar. Det är mycket svårt att föreställa sig motsvarande stöd för exempelvis en läkarutbildning vid sidan om systemet.
Ett annat exempel är Riksrevisionens rapport ”Statens dimensionering av lärarutbildningen – utbildas rätt antal lärare?” från 2014 som manade politikerna att göra avkall på lärosätenas självständighet, till förmån för hård politisk styrning av ämneslärarutbildningarna, för att få fram fler lärare i exempelvis matematik. När det kommer till lärarutbildning gäller liksom inte det annars politiskt givna och lagreglerade – att lärosätena själva ska avgöra vilka utbildningar som ges.
Och även om lärosätena skulle satsa enligt Riksrevisionens förslag återstår att lösa problemet med för svagt sökttryck, det finns ingen quick fix för att locka studenter som inte är intresserade.
Men det innebär som sagt inte att man inte försöker. År 2014 införde alliansen en särskild examenspremie på 75 000 kronor för studenter som valde ämneslärarutbildning i matematik, fysik, kemi och biologi.
Att få betalt för att genomföra en viss utbildning pekar också på att det råder något slags undantagstillstånd kring just lärarutbildning, också när det kommer till utvärdering och konsekvenser.
År 2010, när ett antal lärosäten fick avslag på lärarexamenstillstånd (för yrkeslärarexamen, förskollärarexamen och grundlärarexamen underkändes 40 av 96 av Högskoleverket, nuvarande Universitetskanslersämbetet) sände det en mindre chockvåg genom sektorn i allmänhet och de norra delarna av Utbildningssverige i synnerhet, eftersom universiteten i Umeå och Luleå såg ut att bli utan lärarutbildningar.
Och dåvarande universitetskansler Lars Haikola formulerade dilemmat att Högskoleverket inte kunde tumma en millimeter på kvalitetskraven, samtidigt som det inte ens vore tänkbart att stora delar av Sverige skulle sakna lärarutbildning.
Geografisk närhet gynnar söktrycket och det finns andra vad man kan kalla regionala aspekter på just lärarutbildningen som, trots att sökanden anses vara för få, är den största högskoleutbildningen.
Framväxten av nya högskolor och nya universitet skedde nämligen i stor utsträckning på platser där folkskollärarseminarierna etablerades under senare hälften av 1800-talet, relaterat till 1842 års folkskolereform, exempelvis, i Falun, Härnösand, Kalmar, Karlstad, Linköping och Umeå.
Att omvandla gamla seminarietraditioner och senare lärarhögskolor till en samlad högskoleutbildning har knappast varit smärtfritt, men framförallt kännetecknades utvecklingen av en enorm expansion. Enligt Lärarnas tidning (2012) fanns 1960 81 000 yrkesverksamma lärare, 2005 hade antalet ökat med mer än 250 procent, till 285 000. Länge var också utbildningen populär, under 1980-talet fanns tio sökande till varje plats, 2012 hade det krympt till 1, 2 sökande.
Vilket föranlett bland andra Jan Björklund att fnysa något om att ”vem som helst kommer in”, samtidigt som alliansen, liksom nuvarande regering, satsar stort på ännu fler platser på lärarutbildningen.
Parallellt med det utbredda pratet om hur uselt tillståndet är på lärarutbildningarna märks alltså ett ibland närmast desperat behov av att intressera fler för yrket och den utbildning som betraktas med stor och ofta välgrundad skepsis.
Med tiden konstateras i flera rapporter, bland annat från Sociology of Education and Culture (SEC) vid Uppsala universitet, att lärarstudenternas betygsnivåer sjunker, resultaten på högskoleproven blir sämre jämfört med tidigare år och andra utbildningar. Fakta och anekdoter beskriver lärarstudenterna som ”sämre”, mindre allmänbildade än på andra utbildningar.
Tillkommer gör också det krympande antalet lärarledda timmar (det är lätt hänt, inte minst bland politiker, att glömma att blivande lärare i sin tur också kräver lärarresurser). Under 1970-talet hade, enligt Lärarnas tidning, blivande lärare 24 timmars lärarledd tid per vecka, 1990 är den schemalagda undervisningen nere i 14 timmar och 2005 visar en TCO-rapport att de flesta lärarstudenter får färre än nio timmars lärarledd undervisning i veckan. Vilket inte kan tolkas som annat än en försämring.
Från utbildningspolitiskt håll och missnöje med kvaliteten skulle det vara en enkel (nåja) match att höja behörighetskraven för lärarstudenter, men då är vi där igen, med det politiskt omöjliga.
Vi måste ju ha lärare, helst ännu fler, och det krävs ingen avancerad matematik för att inse vilken effekt förändrad behörighet skulle ha på söktrycket, det man med lock och pock försöker höja.
Och gällande politik och debatt kring lärare och lärarutbildning märks ett – åtminstone amatörpsykologiskt – intressant, motvilligt beroendeförhållande. Man anstränger sig ivrigt för att få mera av något som så många samtidigt misstror.
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
Hagelsvärmarna av åtgärder och lärarutbildningsreformer kan därför påminna om hur trötta inkastare föser in gäster, vilka som helst, på en i alla avseenden billig krog.
Det som förtjusningen i Teach for Sweden – finkrogen med de rätta gästerna – visar är att politiker inte litar på högskolesystemet. Man drömmer om något annat, andra studenter, en utbildning med automatiskt kvalitetshöjande effekt i skolan.
Ännu har den senaste lärarutbildningen (införd 2011) inte hunnit utvärderas enligt det kvalitetssystem som gäller. Men det är svårt att inte misstänka att den politiska åtgärdsenergin och ständiga ifrågasättandet kan bidra till ytterligare devalvering av utbildningens och därmed läraryrkets status.
Carin Callerholm vid Universitetskanslersämbetets analysavdelning, som har arbetat länge inom högskolesektorn och bland annat med lärarutbildningsstatistiken, presenterade i februari 2014 rapporten ”Ökande men inte tillräckligt stort intresse för lärarutbildningarna”. Ofrånkomligt har hon också kommit att följa diskussioner och politiken kring lärarutbildningarna och reflekterar kring utbildningarnas och själva yrkets status och ser omvärldens anspråk att ha åsikter om just lärare/lärarutbildning som föga konstruktiva och knappast statushöjande.
– Man kan därför hävda att en del av problemet med lärarutbildningarna är det stora intresset, ett intresse som aldrig gäller utbildningarna till högstatusyrken, som läkare och ingenjörer, där får professionen vara i fred även när utbildningarnas kvalitet ifrågasatts.
Hon jämför med egna skolgången på 1960-talet och lärarens självklara status, då det var otänkbart eller åtminstone ytterst sällsynt att exempelvis föräldrar skulle lägga sig i hur lärarna utövade sitt yrke.
– Så länge vi inte har respekt för skolan och läraryrket får vi den kvalitet vi förtjänar, säger Carin Callerholm.
Journalist och författare.
