Vad många av dessa skribenter upprörs över är att folk envisas med att stödja illiberala men därför inte nödvändigtvis antidemokratiska krafter. Till mångas förfäran har det visat sig att man kan vara demokrat utan att vara liberal.

Det finns emellertid röster som inte stämmer in i dessa vid det här laget ganska entoniga och förutsägbara klagovisor. En av dessa röster tillhör David Stasavage, statsvetarprofessor vid New York University, som i The Decline and Rise of Democracy anslår mer optimistiska tongångar.

De vanligaste historieböckerna om demokratin börjar i antikens Aten, som sägs ha uppfunnit demokratin, och gör sedan längre uppehåll i renässansens Florens, vidare till 1600- och 1700-talens England med Hobbes och Locke. De fortsätter snabbt via Mill till dagens demokrati, som gärna behandlas som systemets slutpunkt och fulländning.

”Stasavage är optimistisk men för den sakens skull ingen Candide. Också dagens demokrati har betydande brister.”

Stasavages historia ser annorlunda ut, delvis beroende på att han arbetar med en ovanligt bred definition av demokratibegreppet. Med det menar han i stort sett alla styrelseformer där vanligt folk (som dock till långt fram i tiden vanligen inte innefattade kvinnor) har avgörande inflytande. Den började vid historiens gryning i små grupper eller familjer, där kvinnor ofta hade lika mycket att säga till om som männen och där man gemensamt fattade beslut. Demokratin, i betydelsen folkstyre, förefaller att ha varit ett slags defaultposition innan den mest rudimentära statsbildning blev till. Arkeologiska fynd stöder denna tes. Demokratin har alltså inte uppstått på ett ställe och sedan spritts därifrån utan funnits lite varstans, om än i former som idag kan tyckas lämna en hel del i övrigt att önska.

Stavasage hittar exempel på detta hos vissa naturfolk eller ursrprungsbefolkningar (eller vad den politiskt korrekta beteckningen lyder på vad som för inte länge sedan kallades primitiva folk). Flera gånger på bokens 400 sidor använder han de nordamerikanska huronindianerna som exempel. När en fransk jesuit i början av 1600-talet beskrev dem hittade han en styrelseform med ett centralråd som påminde om de franska generalständerna som var ett lagstiftande råd. Med en betydande skillnad: den franske kungen kunde strunta i rådet, det gick inte för sig bland huronerna.

Hundra år tidigare hade Hernán Cortés i Mexiko stött på ett sätt att styra som påminde honom om ”Venedig, Genua eller Pisa därför att de inte tycks ha någon enväldig härskare”. För att sådana demokratiska mekanismer skulle fungera krävdes speciella villkor, en speciell miljö som gjorde det möjligt att på det ena eller andra sättet protestera mot fattade beslut. Huronfolket bodde i ett landskap med vidsträckta slätter. Passade inte ett beslut kunde de missnöjda ta sitt pick och pack och flytta.

På andra ställen var det inte möjligt, som i faraonernas Egypten. Bara i Nildalen, som var omgiven av en ogästvänlig öken, var det möjligt att odla jorden. De bönder som ogillade Faraos beslut hade ingenstans att ta vägen; det fanns inte plats för det folkliga inflytande som Stasavages jesuit hittade hos huronerna.

En annan viktigt faktor är vem som har behov av vem. Behöver folket sin överhet eller behöver överheten folket? Här finns exempel från det antika Grekland till det moderna Europa. I kriget mot Persien behövde Atens flotta så många roddare att antalet slavar inte räckte. Triremerna behövde fria atenska män som det skulle bli svårt att förvägra inflytande när freden var återställd. Något liknande kan man ett par tusen år senare hitta i Europa, där man införde allmän värnplikt när antalet professionella soldater inte var tillräckligt. De unga män som hade turen att med livet i behåll återvända från första världskrigets skyttegravar krävde medborgerliga fri- och rättigheter. Kriget betydde också ett stort steg mot kvinnors rättigheter. När männen var vid fronten fick kvinnor visa att de var väl så kompetenta att utföra sysslor som tidigare hade varit reserverade för män.

Enligt min mening låter detta enkla och närmast självklara orsakssammanhang, men Stasavage är en försiktig skribent och den förste att inse att en beskrivning av demokratins historia inte är exakt vetenskap utan ofta litegrann av en gissningslek där slutgiltiga sanningar sällan står att finna. I många fall finns det goda argument för motstridiga hypoteser och flera möjliga förklaringar.

Om huronerna hade tillgång till en exitstrategi som underlättade för tidiga former av demokrati att spira, borde inte då något liknande gälla beduiner på den arabiska halvön? Också de saknade en enväldig härskare och styrde genom ett slags råd – shura – som också det gav de missnöjda möjlighet att ta sina kameler och bosätta sig på något annat ställe.

Så hur kan det då komma sig att demokratiska eller åtminstone proto-demokratiska former försvann när muslimerna expanderade från Arabien och erövrade stora delar av Västasien, vad hände med shura?

Här för Stasavage på ytterligare en variabel som påverkar demokratins vara eller inte vara: byråkratin. När araberna erövrade vad som idag är Syrien och Irak störtades de persiska sasaniderna, men araberna övertog den effektiva byråkrati som redan fanns där. Den gjorde det möjligt för kaliferna först i Damaskus och senare i Bagdad att effektivt styra, ta ut skatter och se till att de komplicerade bevattningssystemen fungerade. En autokratisk centralmakt blev möjlig och gjorde den gamla ordningen med shura överflödig.

Hade de muslimska härskarorna erövrat dessa områden något århundrade tidigare, innan den sasanidiska byråkratin var på plats, hade det varit möjligt för demokratiska styrelseformer att leva kvar och Mellanöstern idag kanske hade sett helt annorlunda ut. Så spekulerar Stasavage men han gör det med solida data i grunden. Att demokratin har haft det så motigt i den muslimska värden skulle alltså inte vara islams fel utan persiska byråkraters.

Genom hela boken tjänar Kina som ett exempel på ett land där demokratin har haft – och har – svårt att finna fotfäste. Byråkratin har där tusenåriga traditioner och ett effektivt skattesystem som gjorde det möjligt för en enväldig kejsare att styra. Långt innan Europa kommit så långt hade kinesiska byråkrater noggrant kartlagt jordmånen i olika områden. Centralmakten visste precis hur höga skatter man kunde ta ut i olika områden och det visade sig vara ett oumbärligt instrument för att hålla folket i schack.

Men byråkratin har varit ett tveeggat svärd; det är en fråga om sequencing, i vilken ordning olika sociala och politiska institutioner införs: ”Det är möjligt att frågan om byråkratin underminerar demokratin är en ordningsfråga – om byråkratin kommer först har de styrande föga behov av demokrati men om demokratin kommer först är en annan utveckling möjlig.”

Europa kan tjäna som exempel på det. När det romerska imperiet gick i graven kom det aldrig att ersättas av en ny central administrativ makt, ett maktcentrum saknades; istället utvecklades antingen små furstendömen eller mer eller mindre självständiga städer som kungar var tvungna att lyssna till. Här ligger en viktig delförklaring till varför Europa skulle komma att bli moderna demokratins vagga.

Europeiska städer skickade delegater till kungen eller fursten där de framförde stadens krav. Delegaterna hade strikta förhållningsorder att följa det mandat som de hade fått av stadens invånare och hade inte rätt att på egen hand acceptera något annat. Fattade det kungliga rådet ett annat beslut ansåg sig staden ha rätt att strunta i det. Stasavage berättar en sedelärande historia om Rodrigo de Tordesillas: ”Han skickades av staden Segovia 1520 till det spanska Cortes, kungadömets politiska församling. Roderigo struntade i det uttalade mandat som hans stad hade givit honom då han gick med på nya skatter till kronan. När han återvände till Segovia anklagades han av stadens invånare för att ha avvikit från det edsvurna mandatet. Han straffades genom att släpas genom gatorna, dödas, och sedan hängas upp och ner på den plats där brottslingar avrättades. Detta ansågs inte som ett tillräckligt straff så folket avslutade med att bränna ner hans hus.” Så kan det går för den som bryter ett vallöfte. Kungarna skulle emellertid snart tröttna på dessa bindande mandat och lyckades att upphäva dem. De kunde då tillskansa sig själva större makt och omintetgöra demokratiska tendenser.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Stasavage har som boktiteln lovar ett globalt perspektiv och har samlat och sammanfattat en stor mängd data som han presenterar på ett pedagogiskt och ofta riktigt underhållande vis. Han visar att dagens demokratiska situation nästan alltid har mycket djupa historiska rötter.

Han accepterar inte den gängse bilden av demokratin som en atensk uppfinning. Att den har utvecklats på vissa ställen och förtvinat på andra beror på en hel mängd faktorer: geografi, klimat, jordmån. Hade Europa varit ett stort slättlandskap med bördig lössjord, som fallet var i Kina, skulle det ha varit lättare för en enväldig härskare att förhindra folkligt inflytande. Gestalter som Locke och Mill, som vanligen får framträdande platser i avhandlingar om demokratins framväxt, i alla fall i dess liberala form, nämns inte i denna bok. Franska revolutionen är inte ett märkesdatum.

Demokratin har gjort stora framsteg, men den tidigare så omhuldade tanken att ekonomiska framsteg med automatik leder till ökad demokrati har visat sig vara en from lögn. Exemplet Kina vederlägger effektivt den tesen. Istället fortsätter det nu allt rikare Kina på den väg Mittens rike slog in på för flera tusen år sedan, medan det så länge fattiga Indien, med tidiga demokratiska traditioner och utan Kinas centralistiska byråkrati, är en demokratisk framgång. Försiktigtvis tillägger Stasavage: ”Jag säger inte här att bara för att Buddhas klan på 500-talet f Kr valde sin ledare var det Indiens öde att bli en demokrati idag.” Nej, han säger det inte men han mer än antyder det. Och medan de olika indiska dynastierna har kommit och gått ha bygemenskapen förblivit.

Stasavage är optimistisk men för den sakens skull ingen Candide. Också dagens demokrati har betydande brister. Demokratin är idag vidsträckt men tunn. Väljare i moderna demokratier har med jämna mellanrum ett kort ögonblick av inflytande men däremellan är de maktlösa. Politikerna kan mellan valen göra vad de vill. Ska man införa bindande mandat? Kanske, men då helst utan de drastiska metoder som drabbade den stackars Roderigo. Ska man ge väljare möjligheten att återkalla eller avsätta politiker som bryter sina vallöften?

Ett annat sätt att stärka demokratin vore att förhindra att politik blir ett yrke som leder från ungdomsförbund till riksdagsplats till generös pension. Det vore också klokt att sluta kalla alla som inte köper det liberala och globalistiska budskapet för ”beklagansvärda och förtappade”. Sådana omdömen får ingen att ändra sin röst. Snarare gör det folket mer benäget att rösta på ”fel” kandidater. Allt flera upplever att demokratin i dagens form inte svarar mot väljarnas önskemål utan har blivit ett projekt där en liten elit bestämmer, men gör det med formellt oklanderliga demokratiska metoder.

Den fråga som Stasavage till slut ställer är ”inte om demokratin kommer att överleva utan om vi kommer att vara nöjda med den demokrati som överlever”?