I den nuvarande krisen tycks förbittring vara på väg att bli det dominerande sinnestillståndet bland en stor del av västvärldens befolkning. Och förbittring är, som vi har sett i både Grekland och England, ett kraftfullt incitament för utbredda och potentiellt okontrollerbara oroligheter. Uppenbarligen behövs det inte särskilt mycket för att väcka liv i människans destruktiva sidor, vilka aldrig ligger särskilt långt under ytan. Ljudet av fönsterglas som krossas, och av en byggnad som stuckits i brand, är alltid lustfyllt. Åtminstone för en stund.

Krisen, som har orsakats av regeringars benägenhet att finansiera de stöd de så generöst beviljar sina väljare genom ohållbara lån på framtida inkomster, har skapat många intressekonflikter som starkt stimulerar förbittring: skattebetalare mot skatteförbrukare, fattiga mot rika, utbildade mot outbildade, arbetstagare mot arbetslösa, sparare mot slösare, långivarländer mot låntagarländer. Eftersom de flesta människor hör till flera av dessa kategorier är det möjligt för dem att vara förbittrade på nästan alla andra samtidigt. Känslan av att ha berövats vad man är berättigad till tenderar att vara närmast universell. Oorganiserad förbittring leder till upplopp; organiserad förbittring till något ännu värre. Så kan Europas framtid komma att se ut.

När Henry Mayhew 1851 publicerade sin enorma översikt över av Londons fattiga, London Labour and the London Poor, skrev hans vän, romanförfattaren William Makepeace Thackeray, att Mayhew hade avslöjat vad vem som helst i London kunde ha sett inom hundra meter från sin egen dörr, men inte såg. Mer än ett och ett halvt sekel senare avslöjade upploppen i London och på andra håll i England för en stor del av befolkningen vad vem som helst kunde ha sett inom hundra meter från sin egen dörr, och också såg.

Blindhet inför de mindre tilltalande aspekterna av den verklighet som omger oss är utan tvivel en ständig mänsklig frestelse. Men det krävdes en särskild talang för lugnande självbedrägeri för att engelsmännen inte skulle se karaktären hos en betydande del av den egna befolkningen, eller förstå dess förmåga till våld och destruktion. Det borde ha varit helt uppenbart för dem genom den fruktan de kände, vilken hindrade dem från att ingripa när de såg människor, till och med grupper av barn så unga som sju eller åtta år, som uppträdde oförskämt, aggressivt, antisocialt eller direkt kriminellt.

Det borde ha varit helt uppenbart genom de försiktighetsåtgärder som de nu känner sig tvingade att vidta för att undvika att bli brottsoffer. Det borde ha varit helt uppenbart för dem bara genom att gå gatan fram och se den aggression som finns i människors ansikten och som visar sig i deras beteende.

Om de som deltog i upploppen inte åstadkom något annat gott, så öppnade de åtminstone befolkningens ögon för det samtida engelska samhällets beskaffenhet, eller åtminstone för karaktären hos en viktig del av det. Huruvida man kommer att ta till sig den läxan återstår att se; personligen betvivlar jag det. Man kan inte vänta sig mycket av vår slappa, fega och ohederliga politiska klass. Det finns inga yttersta orsaker för att förklara sociala fenomen, och därför kommer ingen förklaring till upploppen någonsin att vara slutgiltig eller obestridlig.

Låt mig börja med en förbisedd faktor bland allt som kan ha orsakat upploppen: erfarenheten av straffrihet bland dem som deltog. När upploppen var över upptäckte man att 75 procent av dem som greps redan fanns med i straff- registret. Deras egna erfarenheter måste ha lärt dem att de inte hade något att frukta från lagens sida.

En kort utflykt i engelsk statistik kan förklara saken. De upprorsmakare som befanns skyldiga i domstol dömdes till jämförelsevis stränga straff, och som man kunde vänta sig förekom protester från vissa håll om att dessa straff var ”oproportionerliga”. Men inget kan vara oproportionerligt annat än i proportion till något annat, och i detta fall var det de straff som utdömts för andra brott, innan upploppen ägde rum.

Omkring en av åtta fällande domar i engelska domstolar för sådana brott som rån, inbrott eller överfall slutar med ett fängelsestraff. När man betänker att polisen löser omkring ett av tolv sådana brott, följer det att bara ett av hundra rån som faktiskt begås leder till en fängelsedom. Det mystiska är därför inte att det sker så många rån (i en enda stadsdel i London noteras nu fler rån på en månad än vad som noterades i hela England och Wales per år i början av 1900- talet); det mystiska är att det sker så få. Kanske är den mänskliga naturen trots allt bättre än vi trodde.

Låt mig ge ett enskilt dramatiskt exempel på det milda domstolsväsen som deltagarna i upploppen lär ha haft personlig erfarenhet av. En berusad ung man bröt sig, tillsammans med två andra, in hos en annan ung man, 20 år gammal, som led av autism. Där misshandlade de honom så svårt med ett järnrör att han måste opereras och behövde en blodtransfusion. För detta mycket allvarliga brott (man behöver inte en blodtransfusion för några skrap- och blåmärken) sade domaren att han inte hade något annat val än att statuera ett exempel. Den unge mannen dömdes till sju och en halv månad i fängelse – på sin höjd, eftersom frigivning i förtid för närvarande är mycket populärt i det engelska rättsväsendet.

Det behövs ingen större fantasi för att se att om straffmåste stå i proportion till brottets allvar, så måste en dom som denna, för en misshandel så allvarlig att den kunde ha lett till döden, ofrånkomligen sänka nivån på de straff som utdöms för mindre men fortfarande allvarliga brott. Vårt utbildningssystem är mycket dåligt, men våra ungdomsbrottslingar är ändå fullt kapabla att förstå innebörden av allt detta. Och ett milt domstolsväsen, när det blir generellt, förvandlas snart till en mänsklig rättighet.

Men medan en känsla av straffrihet utan tvivel underblåste upploppens extrema karaktär, och var en nödvändig orsak till dem, var det självklart inte den enda orsaken.

Länge fanns det en förbryllande paradox i den brittiska ekonomin: arbetslöshetssiffrorna bland den infödda befolkningen förblev höga, till och med under den långa men väsentligen bluffartade högkonjunkturen, samtidigt som stora mängder utländsk arbetskraft importerades. Det har uppskattats att antalet utländska arbetare i Storbritannien mellan 1997 och 2007 uppgick till åtminstone 90 procent av antalet extra jobb som skapades av ekonomin under denna period. Hur kom det sig?

Vissa hävdar kanske att arbetslösheten i Storbritannien under den här perioden i själva verket minskade. Men denna minskning var till stor del illusorisk; en mycket stor del av de tidigare arbetslösa överfördes helt enkelt till de kroniskt sjukas kategori, och ansågs därför inte längre arbetslösa, eftersom deras förmodade sjukdom gjorde att de inte stod till arbetsmarknadens förfogande och alltså inte var arbetslösa. Den brittiska välfärdsstaten åstadkom miraklet att skapa fler permanenta invalider än första världskriget. Denna situation var vad amerikanerna kallar en vinn-vinn-situation: de arbetslösa var nöjda eftersom de fick lite mer pengar och inte längre behövde låtsas söka jobb, och regeringen var nöjd eftersom de minskade arbetslöshetssiffrorna gjorde det möjligt för dem att hävda att ekonomin blomstrade tack vare dem. Samtidigt vällde utlänningarna in.

För att undvika missförstånd vill jag bara säga att jag här inte försöker göra en grovt främlingsfientlig poäng: vilket vore osannolikt, eftersom jag själv härrör från en lång rad flyktingar. Jag pekar bara på det synbart bisarra eller irrationella i att importera arbetskraft samtidigt som man subventionerar arbetslöshet.

Hur och varför har denna situation uppkommit? Jag tror att det finns tre huvudfaktorer, som det troligen vore omöjligt att fastställa någon bestämd proportion mellan.

Den första är de unga utlänningarnas överlägsenhet jämfört med unga britter ur de tänkbara arbetsgivarnas perspektiv. Detta har inte så mycket att göra med att deras arbetskraft är billigare: de flesta av dem är inte illegala immigranter och anställs därför på samma villkor som de unga britterna skulle anställas. Faktum är att utlänningarna är bättre i de flesta avseenden som kan tänkas intressera en arbetsgivare.

Det faktum att de har migrerat tyder på att de till sin natur är företagsamma och flitiga. De har rätt inställning till arbete. De har inget emot att man säger åt dem vad de ska göra och de har inte anammat föreställningen att alla som är anställda också är exploaterade, på grund av det mervärde som arbetsgivaren utvinner ur arbetstagarens arbete. De har troligen en bättre grundutbildning än de unga britterna, även om de kommer från mycket fattiga länder, och är sannolikt mer räknekunniga.

Trots att ett brittiskt barns statliga utbildning har kostat i genomsnitt 50 000 pund går omkring en femtedel av ungdomen i England – fler pojkar än flickor, och framför allt bland landets fattigaste – ut skolan utan att kunna läsa eller skriva obehindrat. Det är omöjligt att fatta vidden, eller snarare begränsningen, av deras statsunderstödda okunnighet: jag noterade att hälften av mina unga engelska patienter (ett vinklat urval, det ska medges, men inte med undermänsklig intelligens) besvarade frågan: ”Är du bra på aritmetik?” med motfrågan: ”Vad är aritmetik?” Och de var inte bra på den färdighet de inte visste namnet på.

Till och med relativt okvalificerat arbete inom serviceindustrin kräver ändå att de som utför det har vissa sociala färdigheter eller förutsättningar, såsom en vilja att hjälpa, artighet, tydligt uttal och så vidare. Den som har observerat unga britter vet att dessa egenskaper saknas hos många av dem; vilket utan tvivel förklarar varför alla jobb på anständiga hotell och restauranger, landet runt, innehas av polacker och andra östeuropéer.

För det andra har det för stora grupper människor i England blivit möjligt och till och med fördelaktigt att leva utan att arbeta. Den ekonomiska skillnaden mellan att arbeta och inte arbeta (på okvalificerad nivå) har blivit så liten att fördelen för den som arbetar är löjligt liten. För många människor har det etablerats ett system som gör det oklokt för Homo oeconomicus att ta ett jobb.

Om du har möjlighet att utföra en smula knarklangning eller tillfällighetsarbeten utanför det formella ekonomiska systemet, är konventionellt arbete ett dåraktigt alternativ, som bara människor med en ovanligt stark känsla av självrespekt ägnar sig åt. Jag minns att jag frågade en ung kvinna, som jag skulle skriva en rapport om till domstolen, om hennes mamma hade varit i klammeri med rättvisan.

”Ja”, sade hon. ”En gång.”

”För vad då?” frågade jag.

”För att hon levde på det sociala och arbetade samtidigt.”

”Vad hände?”

”Hon fick sluta arbeta.”

Detta sades som om det var helt naturligt, som om hennes främsta inkomstkälla naturligtvis var socialbidraget.

Jag behöver knappast säga att ett liv som levs på detta sätt är ett ytterst eländigt liv. Det upplöser både hoppet om förbättring och rädslan för försämring; två av den mänskliga strävsamhetens stora motivationer. Ett sådant liv töms på mening, och social patologi – alkoholism, våld, droger, intensiva men ytliga och konfliktfyllda mänskliga relationer – fyller det existentiella tomrummet.

För det tredje är många ungdomar i praktiken fångar i sitt eget kommunala, det vill säga subventionerade, boende. Det är för dem både ett privilegium och en börda. En person som bor i ett sådant bostadsområde är i praktiken geografiskt låst till detta (en tysk kommentator sade att upploppen påminde honom om fängelseupplopp).

Privilegiet kan praktiskt sett inte överföras från en plats till en annan, vilket innebär att en person som inte kan hitta arbete inom en viss omkrets av sitt bostadsområde heller inte kan söka det på annat håll – såvida han inte är en av de sällsynta personer som föredrar självrespekt framför privilegier och är beredd att avstå från de senare. Därmed uppkommer allmänt i landet en situation där det råder både omfattande arbetslöshet och brist på arbetskraft. Utlänningar, som har viljan och förmågan att ta sig vart de vill, fyller tomrummet.

För att ta ett exempel så besökte jag för inte så länge sedan ön Sark i Engelska kanalen. Den ligger mycket avlägset och kan bara nås med båt från andra öar som själva bara nås till stora kostnader, genom båt eller flyg. Ön har bara 600 invånare och där finns ingen motortrafik. Men även där fanns det okvalificerade polska arbetare.

Sammanfattningsvis har vi alltså en ungdomsbefolkning som inte har någon anledning att frukta lagen; som är extremt dåligt utbildad, med egenskaper helt olämpliga för arbetslivet; vars arbetskraft inte vore värd vad den skulle kosta en arbetsgivare, eftersom denna kostnad har överbjudits av möjligheten att överleva enbart på socialbidrag; och som i många fall är fångar i sina subventionerade bostadsområden.

I sig själva skulle dessa tre faktorer inte ha varit tillräckliga för att ge upphov till de uppseendeväckande upploppen i England i augusti. Det behövdes något annat, och detta var en utbredd kränkning, eller snarare en utbredd känsla av att vara kränkt.

Bland intellektuella finns en sentimental föreställning om att om någon känner sig kränkt, så måste någon orätt ha begåtts mot den personen, och vidare att orätten måste vara just det som den kränkta personen tror att den är. Likaså finns det en utbredd tro på att om det rådde rättvisa i världen, så skulle praktiskt taget alla (utom kanske bankdirektörer och andra rika personer) ha det bättre snarare än sämre ställt. Allt detta är nonsens.

När journalister och andra bad upprorsmakarna att förklara sitt beteende tillgrep de snabbt den sociala rättvisans retorik, som de hade lärt sig bra, vilket tyder på att deras misslyckanden i skolan inte berodde rätt och slätt på oförmåga. Alla hade de en känsla av att ha berövats vad de var berättigade till, som om deras obestridliga rättigheter hade kränkts av det faktum att andra i samhället uppenbarligen hade det mycket bättre än de själva. De hade i grunden anammat den idé som förs fram i pressen, i radio och tv och till och med i medicinska tidskrifter, att ojämlikhet är detsamma som orättfärdighet.

Tidskriften Time förklarade upploppen med det brittiska samhällets ojämlika natur, men glömde att (enligt tidskriftens egna data, omtänksamt presenterade i en tabell) ett av Europas förment mest jämlika samhällen, Frankrike, hade haft upplopp av liknande omfattning och av liknande karaktär bara sex år tidigare. Bara det franska samhällets fysiskt segregerade karaktär förhindrade de utbredda mordbränder som vi såg i England. Plundringen och brännandet av affärer i Frankrikes banlieues hade i själva verket redan fullbordats långt innan upploppen ägde rum där 2005. Det fanns helt enkelt inga affärer kvar att plundra eller sätta eld på.

En känsla av kränkning har aktivt fostrats av själva det uttryck som under en tid varit på modet: social exclusion, ”socialt utanförskap”. (Regeringen inrättade till och med en ”Social Exclusion Unit”, ett namn som inte klargjorde om enhetens funktion var att främja eller bekämpa socialt utanförskap.) Det ligger i människans natur att se avsikter även i processer som kanske är helt fria från sådana, och sannolikt trodde många av dem som deltog i upploppen att det fanns någon som aktivt, avsiktligt, illvilligt och orättvist uteslöt dem från konsumtionssamhällets högre nivåer, varvid konsumtion naturligtvis ses som människans högsta och kanske enda mål.

Uttrycket leder helt naturligt tankarna till höga murar, taggtråd, patrullerande vakter och så vidare: med andra ord den påtvingade åtskillnadens hela apparat. Och när vissa av upprorsmakarna förklarade att de inte hade någonting, vågade ingen svara att de hade fått mat och kläder, bostad, utbildning (låt vara en dålig sådan, trots kostnaderna), att de hade fått en garanterad inkomst och fri sjukvård, tillbehör som mobiltelefoner och satellitkanaler, och att allt detta – som varken de själva eller, i många fall, någon av deras nära släktingar hade tjänat ihop till – uppgick till en hel del, även om det var långt mindre än vad de skulle ha velat ha och ansåg sig berättigade till. Deras problem var inte att de ingenting hade, utan att de inte hade tjänat ihop eller förtjänat någonting. Och det är ett ömkansvärt tillstånd för vem som helst.

I den mån som de hade rätt att vara arga, så var det av skäl som de själva inte insåg, och som rentav var motsatsen till de skäl de själva uppgav. De hade inte fått konstruktiv vägledning från vare sig föräldrar eller skola; de hade varken fått lära sig några färdigheter eller bibringats de personliga kvaliteter som krävs för varje tänkbart arbete; rättsväsendet hade genom sin mildhet misslyckats att avskräcka dem från eller på rätt sätt bestraffa deras värsta beteenden och de hade fått en känsla av ha rätt till saker som man bara kan tjäna ihop till på lång sikt.

De var därmed förutbestämda för att bli förbittrade, detta det mest poänglösa och destruktiva av alla sinnestillstånd. De hade fått möjlighet att överleva utan ansträngning, samtidigt som de inte fick några realistiska utsikter till förbättring, så att de inte hade vare sig piska eller morot för att gå framåt; och de var fångade i sin privilegierade tillgång till subventionerade bostäder. De hade uppmuntrats till en syn på världen lika socialt destruktiv som personligt undergrävande. Efter att ha fostrat barbarer, bör vi inte förvånas över deras barbari.