Anklagelserna haglar: Europa har förrått sina ideal, saknar idéer, vilja och framtid. Eurons kris är en bekräftelse på att storhetstiden en gång för alla är över. Politikerna är småskurna och inåtvända. I en tid när blicken måste höjas och nya tankar tänkas låter de sig bindas av fördomar och kortsiktig nationalism. Historiens dom kommer att falla hård över den generation som fuskade bort ett arv och lät en framgångsrik modell för fred, välstånd och stabilitet vittra sönder.

De hårda orden har fog för sig, men ännu är det för tidigt att helt räkna ut Europa. Något som, om inte annat, historien visar. Men vad är Europa? I vilken riktning rör det sig? Frågorna rör identitet, nationalism och gemenskap och de både ställdes och besvarades av forskare, politiker och journalister under två dagar på Engelsbergsseminariet i juni.

En av deltagarna var den rumänskfödde fransmannen Pierre Hassner, statsvetare och politisk filosof med breda internationella utblickar och vid 79 års ålder fortfarande verksam vid forskningsinstitutet CERI i Paris (Centre d’études et de recherches internationales).

Mats Wiklund (MW): En av seminariedeltagarna ställde en intressant fråga: Varför känner vi européer oss inte längre hemma i Europa? Med vilket jag antar att han avsåg Europa som ett politiskt begrepp. Håller du med honom?

Pierre Hassner (PH): Det är svårt att säga. Menar man den allmänna situationen på kontinenten eller inom EU? Många, inklusive jag själv, känner sig mer europeiska än tidigare. Men det är utifrån en negativ, pessimistisk känsla. Vi har övergivits – av både amerikanerna och marknaden. Sammanhållningen i väst är inte densamma. En gång i tiden kämpade vi emot kolonialismen, idag verkar vi vara omgivna av människor som inte bryr sig om oss eller är ute efter att ta hämnd. Det är ett slags europeiskhet som smärtar men där vi alla är medvetna om att vi sitter i samma båt.

En annan aspekt är att politikerna numera uppfattar Europa annorlunda. Churchill var för ett enat Europa! Han var vidsynt. Men dagens brittiska politiker agerar som om de fortfarande är en stormakt och har ett särskilt förhållande till USA. Istället borde de förstå att de bara har Europa.

MW: Är inte detta huvudproblemet? De traditioner och kulturer som bar upp det europeiska samarbetsprojektet under 1960-och 70-talen har försvagats eller övergivits efter det att Mitterrand, Kohl, Heath och de andra lämnade scenen. Det saknas ett liknande engagemang och ett kitt hos 2010-talets ledande politiker. Deras syn på Europa är diffus. Vilket i sin tur innebär att de inte kan tala om Europa på ett sätt som får många européer att känna sig som hemma i Europa. Deras retorik och politik är så byråkratiska och lider sådan brist på principer och värderingar att det faktiskt påverkar människors självbild. Håller du med?

PH: Ja, jag håller med. Europas politiker engagerat sig inte längre för Europa. Det enda undantaget är Joschka Fischer, men han är inte längre så ung. Även om det inte helt och hållet är en generationsfråga stämmer det ju att den stora impulsen efter kriget var att en gång för alla göra sig kvitt de totalitära krafterna som störtat Europa i fördärvet. Lägg därtill en annan dimension som den förre franske premiärministern Michel Rocard beskrev genom förkunnelsen att ”Europa är mänskliga rättigheter och välfärdsstaten”. Det tankesättet ifrågasattes genom Margaret Thatchers och Ronald Reagans framgångar under 1980-talet. Staten, hette det, ska inte lägga sig i så mycket. Men nu har det svängt igen, på grund av den ekonomiska krisen, till förmån för en mer aktivistisk linje. Jag tror att det är bra. Europasamarbetets stora framgång beror på att det drevs på av politiker som tillhörde mittfältet eller stod något till vänster om det: kristdemokrater och socialdemokrater. De hade rätt, både i synen på kommunister och på marknadskrafterna.

MW: Just det! Du anser ju att det europeiska projektet inte längre angår en majoritet européer. Och om det överhuvudtaget finns ett engagemang är det ett slags rädslans engagemang – riktad mot en utveckling utan arbete och social trygghet. Det slår mig att den sinnesstämningen uppstod vid ungefär samma tid som EU utvidgades österut. Allt som har hänt därefter – och nu generaliserar jag – har i stort sett bara varit dåliga nyheter för det europeiska samarbetet: den europeiska konstitutionen som havererade, de efterföljande folkomröstningarna som stärkte populism och främlingsfientlighet och så då den ekonomiska krisen och eurons bräcklighet. Det ena gav det andra. Här finns ett mönster, ett samband.

PH: Låt mig lägga till invandringsproblematiken. Den har egentligen ingenting med EU att göra. Tvärtom har ju den fria rörligheten varit bra för Europa. Problemet är de som befinner sig utanför Europa men som vill in. Vad som ger nationalisterna framgångar är att de kan hävda att detta inte längre är vårt land och våra städer. Vi är omringade av muslimer och moskéer. För detta fick Europa skulden, ett Europa styrt av en elit med verklighetsfrämmande och abstrakta idéer. Två företeelser samverkade här: arbetstillfällen som försvann eller utlokaliserades och invandringen. Vilket ledde till inställningen att ”de gjorde sig av med våra jobb och gav dem till utlänningar”.

MW: Jag återvänder till frågan om en europeisk identitet. Om jag förstår dig rätt anser du att en sådan existerar, men att den är tvetydig.

PH: Ja, den är tvetydig. Men hur skulle det kunna vara annorlunda? Alla identiteter är tvetydiga och dunkla, moderna identiteter och europeiska identiteter än mer så. Var, till exempel, tar Europa slut? Milan Kundera hävdade ju att Centraleuropa hade kidnappats från väst. För honom, för central- och östeuropéer, var det mycket viktigt att dra gränsen mot ryssarna. Under Pragvåren 1968 löd en slogan ”Varifrån kommer vi? Vart ska vi?” Svaret löd: Vi kommer från Asien, vi ska in i Europa. Uppfattningen var alltså att européer är katoliker och protestanter, medan de i Balkan och i öst är ortodoxa och muslimer, alltså inte européer. Vilket visar hur tvetydig frågan om en europeisk identitet är. Men det finns en grundläggande känsla som inte kan viftas bort, att Europa har försvagats och att vad som en gång var civilisationens vagga har blivit något annat.

MW: Alltså en känsla av att något har gått förlorat. Men vad? Vår historia? Vårt imperium? Hur ska man svara om någon frågar vad det innebär att vara europé? Det kan hävdas att vi förfogar över en gemensam historia och ett gemensamt minne. Men å andra sidan har människor skilda uppfattningar om sina minnen och erfarenheter. Historien står under ständig omprövning eller blir till myt. Och plötsligt är uppfattningen av den europeiska identiteten annorlunda. Kanske har det alltid varit så?

PH: Visst. Känslan av en kollektiv förlust och nationell identitet är sannerligen inte enhetlig. I slutänden måste man acceptera en mångfald av identiteter, men det är inte alltid så lätt. Att hävda sin europeiska identitet inbjuder till anklagelser om att man förråder sin nationella tillhörighet.

MW: Är det ett skäl till att du hävdar att européer är fångna i sina minnen?

PH: Det hävdades till exempel ofta om befolkningen på Balkan. Churchill sade att Balkan hade mer hågkomster än vad som var bra för dem.

MW: Vilket vi ju såg under kriget i Jugoslavien.

PH: Just det. När jag var i Prag i november fick jag frågan om varför det fortfarande var relevant att tala om Centraleuropa. Jag svarade att i samma ögonblick som Berlinmuren föll upphörde Centraleuropa att vara ett problem för Europa. Från att ha tillhört Sovjetimperiets periferi övergick det till att tillhöra EU:s periferi. Man vet aldrig vad det centrala Europa egentligen är. Europa diskuterar ständigt sin geografiska och historiska identitet. Existerar vi som ett enhetligt begrepp, eller är det fråga om ett antal länder?

MW: Jag tror att många ser med oro på Europas framtid, i politisk mening. Vi har uppehållit oss vid dess idéer, principer och värderingar som ett slags värn. Men är det inte samtidigt så att de har tömts på sitt innehåll och delvis deformerats av politiker som mest använt dem som propaganda?

PH: Kanske. Jag är visserligen född pessimist och visst verkar motsättningarna mellan länderna, till exempel Grekland och Tyskland, både obehagliga och svårlösta. Men just därför tror jag paradoxalt nog att ett totalt sammanbrott kan undvikas. Låter man Grekland lämna EU är risken stor att det förflutnas demoner och spöken börjar visa sig. Fram till nu har vi tagit Europa som vi idag känner det för givet – extremisterna har varit få och marginaliserade. Långsamt och odramatiskt byggdes de strukturer upp som håller oss samman. Rädslan över att de ska upplösas och konsekvenserna av en sådan utveckling tror jag kommer att få politikerna att enas om en lösning.

MW: Ja. I Serbien påstår ju ledande politiker att Srebrenica inte var en massaker. Det säger en del om vad man tillåter sig. Samma tankefigurer som hos Förintelseförnekare.

PH: Det anknyter till den nationalistiska hållning som präglar debatten om Europa: att kritik mot ett enskilt land är ett angrepp mot dess suveränitet. Nazisterna ansåg ju att de kunde göra vad de ville med judarna eftersom det var deras judar! Det minsta man kan begära är att medlemsstaterna upprätthåller principerna om demokrati och mänskliga rättigheter. Det är en grundbult i Europeiska unionen. Om en stat inte gör det är det fullständigt legitimt att kritisera den, som Ungern som behandlar romerna mycket illa. I någon mening är detta vårt enda hopp. Fruktan att historien ska upprepa sig kan leda till en motreaktion. Grekerna må ha misskött sig men det skulle kunna bli ännu värre – för oss alla – om de tvingades bort från EU.

MW: Samtidigt är EU ett politiskt projekt. För att uppnå sammanhållning och enighet måste man förlita sig på dess institutioner. Problemet är, vilket du själv har varit inne på, att medborgarna inte litar på dem.

PH: Visst. Men frågar man människor vad de tycker om euron säger de att den är dålig och i samma andetag att det vore sämre att vara utan den.

MW: Å andra sidan, likställer man Europa med EU är det kanske inte så underligt att EU kallas för ett imperialistiskt projekt, dominerande och auktoritärt. Mot den bakgrunden borde det heller inte komma som en överraskning att frågan om nationella identiteter får en sådan sprängkraft, eftersom de anses försvagas just av EU:s institutioner och regelverk. Och då uppstår politikerförakt och proteströster som i sin tur inte bara leder till misstro mot EU utan misstro mot hela Europaprojektet.

PH: Jag var för utvidgningen och det som oroar mig nu är den pågående uppdelningen av EU i två tre olika intressesfärer. I Frankrike var utvidgningen aldrig populär. I Tyskland såg man i alla fall fördelarna med att inkorporera Polen och att slippa att vara en utpost mot öst. Gentemot Balkan fanns det ingen entusiasm.

MW: Européer i allmänhet kände aldrig någon glädje över utvidgningen. Känslan var inte ”Underbart! Europa är fritt! Nu är vi fler européer!” Någon stor, lycklig europeisk familj uppstod inte. Istället dominerade misstro och oro inför framtiden.

PH: Jo, kanske. Men när man säger att det inte längre finns någon solidaritet och så vidare är det ändå ett faktum att tyskarna, trots att de klagar, betalar. Fram till alldeles nyligen uppfattade jag Merkel som en taktiker, utan egentlig känsla för EU och Europa. Nu verkar hon ha slagit in på en mer federalistisk väg. Hon verkar genuint orolig inför Europas framtid och tycks beredd att handla. Vi får se. Återigen: rädslan för det okända, bristen på alternativ, är vad som kan få politikerna att ta ett gemensamt ansvar.

MW: Utgår man från att det inte finns ett enda land, en enda makt och institution, som kan ena Europa är det svårt att se hur strävan efter enighet kan samsas med ambitionen om ett pluralistiskt och mångfasetterat Europa. Detta är ju balansakten.

PH: Det är själva kruxet. Om man hävdar att den är omöjlig att uppnå måste man koncentera sig på att uppnå enighet uteslutande inom nationen eller acceptera ett antal sinsemellan olika statsbildningar som ingår i en större stat. För federalisten handlar det om att uppnå en balans som aldrig kan vara definitiv. Se på USA där vissa delar skiljer sig åt så mycket att man kan tro att det handlar om olika länder.

MW: Fast i USA balanserar den politiska maktens institutioner varandras inflytande. EU är inte en federation och saknar en konstitution. Vi måste hoppas att nationella politiker, med olika intressen ska se till det gemensamma bästa. Just nu har vi en ekonomisk kris i Europa som bottnar i en politisk oförmåga att frikoppla sig från egenintresset. Vad är det viktigaste de kan göra?

PH: Jag är i princip för liberaliseringar och marknadsekonomi men en oreglerad konkurrens är otänkbar i Europa med tanke på alla jobb som skulle gå förlorade. Redan nu pågår här och var en social revolt mot en sådan ordning. Därför tror jag att (den franske presidenten) Hollande har rätt i att vi behöver en kombination av åtgärder: åtstramningar som, till skillnad från i Grekland, måste gälla alla och en expansiv ekonomisk politik för att få i gång tillväxten.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

MW: Du menar alltså att Hollande därigenom knyter an till och hävdar grundläggande europeiska ideal och idéer?

PH: Absolut. Men han är en utpräglad kompromisspolitiker. Frågan är om han verkligen klarar av att få ihop sin ekvation. Skulle jag vara tvungen att gissa lägger han säkert fram förslag som är av typen ”för lite och för sent”.

MW: Mycket av vad vi har pratat om är kopplat till en brist på tillit och ett behov av tillit. EU:s kris är en förtroendekris på alla plan. Det råder en brist på förtroende för politiken, för institutionerna och för de politiska partierna. Och nationella, kulturella och etniska identiteter spelas ut mot varandra på ett mycket oroväckande sätt.

PH: Jag är, som sagt, en boren pessimist och just nu erinrar jag mig en strof från Yates berömda dikt ”The Second Coming”: ”The best lack all conviction, while the worst//Are full of passionate intensity.” Men jag anser också att det är allas vår skyldighet att bevara ett centrum, att det inte får gå förlorat. Tea Party-aktivister och fundamentalistiska muslimer är alldeles för passionerade, medan européerna inte är tillräckligt passionerade. Det är med andra ord en fråga om att både moderera och väcka. När det gäller Europas kris lägger jag skulden både på kortsiktigt tänkande politiker som utser EU till syndabock och på teknokraterna i Monnets anda som aldrig förmådde att prata för varan. EU:s grundläggande konstruktion är sund och värd att bevara, men vi behöver en stor och engagerad debatt om framtiden.

MW: Någon här på seminariet sade att ”för att grunda ett land måste man glömma”. Ja, se på Tyskland och dess historia efter kriget. Tyskarna gick igenom olika psykologiska faser där historien både bearbetades och omarbetades. Det var nödvändigt för att göra upp med det förflutna och bli en demokrati. Kan de tyska erfarenheterna på något vis överföras på Europa? Behöver vi lämna våra misslyckanden bakom oss – försöka glömma dem – och koncentrera oss helt på framtiden?

PH: Nej, det går inte. Även det nya Europa är gammalt och fortsätter sina gamla gräl. Det fanns en entusiasm efter 1945 att göra något nytt, men på det hela taget är européerna tämligen konservativa. Vänstern försöker ju bevara och hålla fast vid en välfärdsstat som hotar att försvinna.

MW: 1945 behövdes en ny start. 1989 föll muren och därmed även de gamla strukturerna. Ett nytt Europa skulle bildas. Befinner vi nu oss inte återigen i ett nytt läge? EU skakas av en kris som kräver nytänkande?

PH: Exakt. Detta var Monnets idé – att Europa bara kan utvecklas genom kriser. Men de senaste tolv åren har varit en katastrof. Den ekonomiska monetära unionen borde ha kompletterats med en politisk union. Att vi inte gjorde det var en stor underlåtelsesynd. Jag är inte säker på att den kan sonas. Den politiska unionen stod inte i motsatsställning till ett pluralistiskt Europa med olika nationella särdrag. Det var aldrig fråga om att skapa en enda europeisk stat.

MW: Europas politiker kanske inte förstår att den nationella identiteten utvecklas organiskt. I USA, där konstitutionen definierar medborgarskapet, är det annorlunda. Vår identitet växer fram gradvis och i den processen spelar förstås minnen och en gemensam historia en avgörande roll. Just därför är identitetsbegreppet så diffust.

PH: Å andra sidan visar historien att människor har ett behov av en gemenskap och tillhörighet. De låter sig rangordnas och inlemmas i en hierarki för att upprätthålla ordning och stabilitet. Och för att dö för sitt land låter de sig övertygas om att de är annorlunda än andra utifrån födsel, ursprung och klass. Det är, som vi ibland alltför väl fått lära oss, en djupgående känsla där blodsband och familj definierar nationell tillhörighet. Hittills har den hållits tillbaka av det sociala kontraktet och statens maktbefogenheter. Men frågan ställs fortfarande: Är du medborgare därför att du lever där du lever? Eller därför att du är son och sonson till människor som redan lever där? Få, däremot, är beredda att kallar sig européer.