Flyktingfrågan är en av vår tids viktigaste. Den ställer stora krav på stater, samhällen och individer. Att bistå den utsatta människan är ett oavvisligt bud, enligt alla moralläror som finns, vare sig dessa vilar på religiös eller sekulär grund.

Idag finns det sammanlagt mer än 57 miljoner flyktingar i världen. Och den siffran inkluderar inte så kallade ekonomiska flyktingar som strävar efter att ta sig till den norra hemisfären för att skaffa sig och de sina drägligare livsvillkor. Vi kan inte rädda alla, ett enskilt land kan inte lösa världens flyktingproblematik på egen hand. Men alla kan rädda några, även om det rimligen inte är ekonomiskt lönsamt att ta emot flyktingar som, exempelvis, kräver omfattande vårdinsatser och långvarig terapi.

Det finns knappast något som det är viktigare att på bred front kunna samtala och samverka om, inom Sverige och EU, liksom i världen i stort. Och det finns ingen fråga som är lika infekterad, som väcker mer hat och större motsättningar mellan personer som systematiskt tolkar sina motståndares argument så snålt som det bara är möjligt, allt i syfte att omöjliggöra debatten innan den ens börjat. Hellre det än att diskutera saker som, hur vi än vänder oss, kommer att påverka oss alla på ett grundläggande sätt på både kort och lång sikt.

Medan den ena sidan frammanar bilden av en fruktansvärd flodvåg av massinvandring som kommer att utplåna oss och vår kultur helt om den inte stängs ute, målar den andra upp en bild enligt vilken man i princip är en nazist om man överhuvudtaget vill diskutera vad som är möjligt på detta område med tanke på ekonomi, politisk stabilitet och social sammanhållning. Det är inte rimligt att en så viktig fråga tillåts polarisera det offentliga samtalet på ett så extremt destruktivt sätt.

Joseph H Carens är professor i statsvetenskap vid universitetet i Toronto. Han är mest känd för att konsekvent argumentera för idén om öppna gränser. Hans senaste bok, The Ethics of Immigration, är inte banbrytande på något sätt; däremot är den grundligt genomargumenterad och presenterar pedagogiskt de grundläggande förutsättningarna för migration i vår tid.

Bokens utgångspunkt är medborgarskapet. Hur blir man medborgare i ett visst land, och vilka rättigheter och skyldigheter innebär detta? Han argumenterar för en medborgarskapstanke som bygger på bosättningsort. Att man ska kunna ärva medborgarskap över flera generationer, beroende enbart på härkomst, betraktar han som orimligt. Men å andra sidan är det lika orimligt att man inte blir medborgare trots att man har varit bosatt i ett land över flera års tid: ”The ties that come from actually living in a state are the most powerful claims to membership.” Carens utgår från en teori om ”social membership”, enligt vilken man blir medlem i en social gemenskap genom att leva i den.

En viktig distinktion som det gäller att hålla i minnet är att Carens tänker sig öppna gränser, men inte att alla gränser avskaffas. Och de öppna gränserna är tänkta som ett idealtillstånd någon gång i framtiden, då skillnaderna mellan olika länder inte är lika stora och det inte längre förekommer väpnade konflikter.

Den mest iögonenfallande kategorin av flyktingar är de som flyr krig i miljontal, idag särskilt de syrier som lämnar allt och tar sig över gränserna till grannländerna Libanon, Turkiet och Jordanien i första hand. De är alla individer, förstås, men deras flyktingkatastrof är kollektiv till sin natur. Den avhjälps inte genom att vissa individer tas emot på andra håll i världen, även om det hjälper just de enskilda som råkar ha tur. Den avhjälps inte heller av att somliga har fått med sig tillräckligt mycket pengar för att kunna betala människosmugglare.

Den andra kategorin är de individuella flyktingarna – dissidenter, samvetsfångar – de som utifrån sin position inom exempelvis akademiska kretsar, fackföreningar och andra organisationer, har kritiserat det förtryck som råder i deras egna länder. Dessa måste ovillkorligen var och en betraktas som skyddsvärda, deras behov av personligt skydd är uppenbart, vilket i många fall innebär att de måste erbjudas fristad i något demokratiskt land, till exempel Sverige. Det handlar inte om att olika människor är olika mycket värda. Det handlar dock om att den som är personligen förföljd av individuella skäl, har ett särskilt behov av att fredas: kortsiktigt för sin överlevnads och sin fysiska säkerhets skull, men på litet längre sikt också för att arbetet mot förtryckande regimer skall kunna fortgå.

Jo, vi har ett särskilt ansvar för att skydda och hjälpa dem som är politiskt oppositionella, och att, i förekommande fall, även stödja dem i deras kamp mot förtryckande regimer, oavsett av vilket slag dessa är.

Är då alla flyktingskäl likvärdiga? Nej, faktiskt inte. Till och med FN:s deklaration om mänskliga rättigheter är tydlig på den punkten:

Artikel 14.

1. Var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse.

2. Denna rätt får inte åberopas vid rättsliga åtgärder som genuint grundas på icke-politiska brott eller på gärningar som strider mot Förenta nationernas ändamål och grundsatser.

Den som exempelvis är politiskt aktiv i syfte att bekämpa demokrati har därmed ingen rätt att få asyl. Inte heller den som har begått brott som faller under lagar gällande ”vanlig” kriminalitet. Det låter enkelt, och det är väl enkelt i vissa uppenbara fall. Jihadister som är medlemmar i Daesh har, till exempel, uppenbarligen ingen rätt att begära asyl den dag de tvingas på flykt.

Jag kan inte gå in på alla de olika specifika förbehåll som kan gälla i varje enskilt fall, eller på svårigheterna i att avgöra om någon verkligen är personligen förföljd, och så vidare. Misstag kommer alltid att begås, en del ljuger till exempel om sin politiska hemvist, vissa kanske inte alls bekämpar en viss regim av demokratiska skäl, utan för att man vill införa sin egen variant av diktatur. Sådant går inte alltid att avgöra med säkerhet, och personer som senare rentav har blivit tyranner efter att ha återvänt till sina hemländer, har upprepade gånger skaffat sig sin position genom att arbeta för sin sak i exilen – tänk Lenin och Khomeini.

Hur långt sträcker sig vårt ansvar i sådana fall? Om det i dagens Sverige finns personer som befinner sig här som flyktingar, men som propagerar för ISIS? Nej, de har i princip varken någon laglig eller moralisk rätt att begära asyl av oss, men problemet med att identifiera dem och skilja ut dem från de legitima flyktingarna är svårt att lösa. Det är också svårt att veta vart dessa eventuellt skulle kunna utvisas. Ska de skickas till den front där de nyss har stridit? Eller till sina motståndare, som kommer att fängsla och kanske tortera och avrätta dem? Det förra är orimligt av uppenbara skäl, det andra är helt enkelt olagligt.

Problemet med mycket av denna debatt, och även med Carens i och för sig grundliga och sakliga redogörelse, är att flyktingarna i ena stunden ses som en homogen massa, som har rätt att förvänta sig hjälp på grund av sin utsatthet, och i andra stunden som individer, som tycks vara som oskrivna blad, beredda att flytta och anpassa sig till i stort sett vad som helst för sin frihets och/eller säkerhets skull; eller för att förbättra sin levnadsstandard, om vi tar med ekonomiska flyktingar i sammanhanget.

Carens utgår från att det är det rikare och stabilare samhällets plikt att ta emot och hjälpa dem som behöver hjälp, men han nämner även att det är en rimlig förväntan på någon som kommer till ett nytt land att denne ska anstränga sig för att lära sig det landets språk, politiska system och engagera sig i dess civilsamhälle. Han antar i princip att den som migrerar har en strävan efter att bli en del av det samhälle vederbörande flyttar till, vilket är nödvändigt för att hans teori om social membership skall fungera. Men är det verkligen vad alla vill? Och är det något som kan krävas eller förväntas av en person som har flytt från krig och förtryck, alltså flytt från snarare än till något?

Flyktingar kan behöva tryggheten i den egna etniska och religiösa gruppen. Bara den befrielse det innebär att kunna tala sitt eget språk kan vara av stor betydelse för en människa i exil. Men räcker det? Hur stora diasporor – det vill säga: etniska grupper som skiljer ut sig ur majoritetssamhället och skapar sin egen enklav – kan ett land hantera? När går flyktingars strävan efter att komma till exempelvis Sverige över till att bli en strävan snarare efter att komma till någon viss enklav i Sverige? Och hur påverkar det sammanhållningen om dessa grupper växer för snabbt och skiljer ut sig för mycket från det övriga samhället? Detta är frågor som går bortom det principiella, och som ser olika ut i olika sammanhang. Den bästa kortfattade sammanfattningen av problematiken finns i Paul Colliers bok Exodus (se recension av Thomas Gür i Axess 2/2014).

Carens utgår i sin argumentation uteslutande från migranter som flyr på eget bevåg. Men det är klassisk imperiepolitik att flytta in folk som identifierar sig med den dominerande folkgruppen i en stat, för att tränga ut minoriteter och skaffa sig kontroll över landområden. Så gjorde Ryssland när etniska ryssar flyttade in i staterna i Baltikum och Centralasien, så gör Kina än idag i och med att etniska han-kineser uppmuntras att flytta till provinser med stora minoritetsgrupper, som Xinjiang och Tibet. Hur påverkar den typen av migranter idén om öppna gränser?

Och har vi några förpliktelser mot ekonomiska flyktingar? Har den som är fattig rätt att ta sig hit och göra sitt liv bättre? Visst, tycker idag rätt många. Vare sig det handlar om att romer skall ha rätten att få tigga på våra gator, byggjobbares rätt att få bjuda under de svenska kollektivavtalen eller de så kallat papperslösas rätt att slippa bli exploaterade på den svarta arbetsmarknaden. Mot vilka har vi ansvar? Är vårt ansvar mot ”dem” per automatik alltid större än vårt ansvar för ”oss”? Det är den ena frågan, ack så svår att diskutera offentligt i dagens Sverige. Men vad är bäst för den globala rättvisan? Det är den andra frågan, som Collier också berör i sin bok, medan Carens tar för givet att migranters ökade välstånd i sig ökar den globala rättvisan.

Men bidrar det verkligen till ökad global rättvisa att enskilda individer från fattigare länder flyttar till rikare länder och jobbar för att kunna skicka hem pengar till sina kvarvarande, fattiga släktingar? Är det, som Fredrik Segerfeldt skrev i Expressen tidigare i år, viktigare att hjälpa människor än länder?

Jag skulle vilja påstå att det även här sker en sammanblandning av olika saker. Detta är ännu en fråga som måste benas upp mer systematiskt för att vi ska kunna samtala om den på ett konstruktivt sätt. I en akut fas är det vår plikt att hjälpa den enskilda flyktingen. Kanske även den ekonomiska, fast jag inte alls tycker att det är lika självklart som då det gäller samvetsflyktingar. Men därifrån till att tro att detta bidrar till en rättvisare värld i stort är steget rätt långt.

Rika samhällen är rika på grund av en mängd samverkande orsaker, de fattiga är fattiga av lika många skäl. Det är inte så att de afrikanska staterna skulle vara lika rika som de europeiska förutan kolonialismen, även om det i en del fall är uppenbart att destruktiv politik över århundraden, från slavhandel till kolonialmakters godtyckliga gränsdragning, knappast har bidragit till någon förbättring. Men problemet med fattigdom är kopplat till politisk stabilitet, resurser, rättssäkerhet kring ägande, och så vidare, samt internationell handel.

Argumentet att det är bra för oss, till och med nödvändigt eftersom våra länder har en så snabbt åldrande befolkning, att ta emot de starkaste och intelligentaste från de fattiga länderna, och att dessa länder sedan ska vara glada över de slantar som migranterna skickar hem, så att folk kan köpa produkter som i de flesta fall är importerade just från industrialiserade länder som vårt, är kortsiktigt på gränsen till cyniskt. På 1970-talet varnade vänstern för ”brain drain”, alltså att de bäst utbildade och intelligentaste lämnar de fattiga i sticket genom att migrera. Idag betraktas det som en ekonomisk fördel för ett fattigt land som till exempel Filippinerna att deras välutbildade läkare, sjuksköterskor och byggjobbare kan flytta till Arabemiraten, USA eller Sverige för att jobba och skicka hem pengar.

De globala remittensströmmarna, och hur dessa bidrar till det ena eller andra landets ekonomiska utveckling, samt hur de påverkar de ungas livsval i länder där exil tycks vara den enda möjliga vägen till ett rimligt välstånd, är något som kräver sin helt egna undersökning. Kanske är det oerhört bra för den globala rättvisan. Mitt intryck är att det är rätt osäkert om detta verkligen stämmer, och att den som hävdar detta måste uppvisa övertygande belägg för sitt resonemang.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

En komplikation med att skilja mellan olika slags flyktingar är att naturkatastrofer påverkar skördar, som i sin tur påverkar ekonomin, som påverkar den politiska stabiliteten. Fattiga länder är inte nödvändigtvis mer instabila än rikare länder, men länder som befinner sig i ekonomisk nedgång kommer med all säkerhet också att få politiska bekymmer, vilket skapar ökade motsättningar och hårdare tryck på invånarna, vilket kan leda till allvarlig politisk instabilitet, som skapar nya flyktingar. Tänk om ökad ekonomisk rättvisa i världen genom utökad frihandel skulle innebära ökad ekonomisk och därmed även politisk stabilitet och alltså färre flyktingar.

I maj höll den teoretiskt avancerade bloggen Crooked timber [ HYPERLINK ”http://crookedtimber.org/” crookedtimber.org] ett av sina on line-symposier just kring Carens bok, vilket gav ytterligare infallsvinklar och en kritisk fördjupning av flera av dess frågeställningar. Inlägg gjordes av bland andra Kenan Malik, känd för Axess läsare, liksom exempelvis Chris Bertram, forskare i politisk filosofi vid Bristols universitet, och Speranta Dimitru, docent i statvetenskap vid Descartesuniversitetet i Paris. Dessa kommer, jämte Carens bemötanden av kommentarerna och kritiken, att publiceras separat, men allt material ligger redan åtkomligt på bloggen.

En av de tyngsta invändningarna kommer från Ryan Plevnick, docent vid New York University, som ifrågasätter teorin om ”social membership”. Enligt Carens bör en papperslös migrant som vistas illegalt i ett land efter en tid (mer än ett men färre än sju år) anses vara en del av det samhället och förtjäna medborgarskap, i princip oavsett språkkunskaper, social anpassning och så vidare. Plevnick säger inte emot, det finns goda humanitära argument för att det är det lämpligaste i flera fall, men han underminerar själva den teori som Carens utgår ifrån genom att jämföra med ett exempel där en student har skaffat sig tillträde till en kurs på falska meriter. Vederbörande har sedan efter några år byggt upp kontaktnät och kunskaper som är viktiga för honom eller henne, men har han eller hon därför med automatik rätt att registreras som legitim student om fusket upptäcks?

Exemplet kan vridas och vändas på flera sätt, men kontentan är att sociala band inte alltid är vare sig nödvändiga eller tillräckliga för att knyta någon till en samhällelig gemenskap. På ett principiellt plan understryker det också det problematiska med att argumentera med hjälp av exempel. Har inte ett styvbarn rätt att bli del av en familj efter ett visst antal år? Varför skulle exemplet med studenten vara mera relevant än något exempel som rör familjeförhållanden då vi talar om social gemenskap?

Carens bok är värdefull för att den så tydligt, systematiskt och pedagogiskt, benar ut en del grundläggande aspekter av migration i vår tid. Han tar också upp enskilda exempel, som visst bidrar till tydligheten vad gäller de frågor han önskar artikulera. Men sammantaget blir det hela ändå alltför abstrakt, alltför principiellt, och hela ansvaret läggs på de mottagande samhällena, istället för de samhällen som folk flyr ifrån. Fast inte riktigt ändå. Carens påpekar upprepade gånger att den som invandrar till ett land har ett ansvar att lära sig det landets språk, sedvänjor, att följa dess lagar och sträva efter att bli en del av det, utan att för den skull nödvändigtvis avstå från sitt eget kulturella och religiösa arv.

Han talar om öppna gränser som ett ideal, en utopi, en princip som han för fram för argumentationens skull. Och på det sättet kan denna idé vara värdefull. Givetvis drömmer vi alla om en framtida värld som är rättvisare, där alla kan resa fritt och bosätta sig där de behagar. En värld utan stora inkomstklyftor, politiskt förtryck, kriminalitet, terrorism, epidemier och naturkatastrofer. En värld där allt tickar på som i ett urverk och alla förnöjsamt pysslar med sina egna angelägenheter. En värld som aldrig kommer att existera. Det är min grundläggande invändning. När man tar ett utopiskt idealtillstånd som utgångspunkt för sin politik riskerar man alltid att hamna fel.

Min uppfattning är att en maximalistisk debatt, som utgår från att alternativen är antingen öppna eller stängda gränser, antingen ett öppet eller ett fascistiskt samhälle, inte leder fram till konstruktiva beslut som gör det möjligt för något land att utvecklas till ett solidariskt samhälle. Någonstans måste idealismen och realismen konvergera, men det sker aldrig så länge frågan inte kan diskuteras utifrån sakliga bedömningar av de förhållanden som faktiskt råder, så långt det nu är möjligt att bedöma dessa korrekt.

Det är hög tid att vi för den svenska migrationsdebatten på saklig grund. Och The Ethics of Immigration kan faktiskt vara en god början. Det är en bok som, oavsett om man instämmer i idén om öppna gränser eller ej, är så väl genomargumenterad i alla andra avseenden att den bäddar för ett konstruktivt samtal. Och något viktigare finns inte.