Det finns åtminstone två berättelser om tekniken som verktyg.

I den första är tekniken ett verktyg vi kontrollerar och som hjälper oss att kontrollera oss själva, den är enkratisk. Våra verktyg är en del av oss. Vi är, som kognitionsforskarna Andy Clark och David Chalmers påpekat, försedda med ett utsträckt medvetande som omfattar andra runtom oss, de verktyg vi lever med och de andra sammanhang som vi ingår i. Frågan om hur vi använder verktygen är därmed egentligen frågan om hur vi handlar i stort, och frågan om teknikens inverkan på oss själva, samhället och framtiden är frågan om vad vi egentligen vill.

Vi väljer hur vi använder verktygen.

I den andra berättelsen är tekniken akratisk – den försvagar vår vilja. Tekniken hackar oss, utnyttjar svagheter i vår biologi och förvandlar oss till ändlöst doom-scrollande dopaminknarkare. I den här berättelsen är tekniken inte en del av oss, utan en parasit, eller ett virus, som utnyttjar oss för att tjäna pengar. Stora kapitalistiska företag utvecklar teknik som skördar vår uppmärksamhet, förvandlar den till efterfrågan och sedan höstar in vinsten.

Vi är offer för tekniken, och kapitalis-
men.

Vilken av dessa berättelser är den rätta?

Förmodligen är svaret att ingen av berättelserna riktigt fungerar. Teknikhistorikern Melvin Kranzberg formulerade i början på 1980-talet ett antal olika lagar som han menade gällde förståelsen för teknikens roll i historien. Den förs­ta lagen löd helt enkelt: ”Tekniken är varken god eller ond, eller neutral.”

Kranzbergs poäng var ungefär denna: tekniken är inte en orsak i klassisk bemärkelse – det går inte att säga att tekniken vare sig försvagar eller förstärker viljan, eftersom tekniken är en ständigt på­gående process, en förhandling mellan olika värden och aktörer i ett komplext nätverk. Den kan vara både akratisk och enkratisk.

Den som förvandlar tekniken till en orsak fastnar alltid, menade Kranzberg, i teknikdeterminism: tanken att tekniken med nödvändighet leder till vissa effekter och att vi antingen måste välja bort tekniken eller acceptera dessa konsekvenser. Teknikdeterminismens lockelse är märklig, men den har en egen logik. Om tekniken med nödvändighet har vissa enkla konsekvenser, ja, då minskar ju vårt eget ansvar – vår egen roll minimeras.

Det är tingen, inte vi, som skapar problemen i samhället. Vi vill det rätta, men tekniken förleder oss till det orätta – tekniken urholkar viljan och lämnar oss som offer.

”The Internet made me do it!” utropar den som beter sig fel.

Akrasia – eller viljesvaghet – har diskuterats i filosofin åtminstone sedan Sokrates i Platons tappning förklarade att det inte finns någon verklig viljesvaghet: den som vet vad som är rätt kan inte handla orätt – om någon handlar orätt så är det för att de inte insett hur man borde handla. Det som ser ut som viljans svaghet är då endast okunskap.

Aristoteles blev inte helt övertygad av det resonemanget, utan konstaterade i sina etiska skrifter att akrasia nog kunde vara ett verkligt fenomen. Vi kan handla orätt även om vi vet att våra handlingar är fel – ibland förleds vi. Senare viljeforskning har visat att det stämmer – vi har en viss viljeförmåga som urholkas under dagen, nästan som all kroppslig energi. Även om vi vet att vi handlar fel kan vi ändå förledas när viljan är svag.

Vi är långt ifrån perfekta, och ofta gör vi saker som inte är bra för oss själva eller för andra.

Men det som avgör hur vi handlar är ingen enskild sak, utan det sammanhang vi befinner oss i. Tekniken är en del av det sammanhanget, men den är inte en ensam orsak till vårt handlande – och lika litet som tekniken skapar demokrati och öppnar diktaturer (något många med mig hoppades på i början av Internet), ja, lika litet skapar den diktaturer och polariserar samhällen.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Den är varken god eller ond, eller neutral.

Att bli vuxna våra verktyg betyder kanske inget annat än att bli vuxna oss själva, vår akrasia och de sammanhang vi ingår i, och det framgår kanske extra tydligt om vi frågar oss om vi tror att samhället skulle bli mindre polariserat, ungdomar mindre deprimerade och vuxna mindre benägna att tro på konspirationsteorier om vi bara tog bort all teknik – eller om det kanske handlar om att vi måste förändra hela det sammanhang som vi ingår i – delta i samhället mer, fatta egna beslut och engagera oss i varandra.

Vi skapas av en komplex väv av olika fenomen där tekniken ingår, men det går inte att enkelt separera ut tekniken från samhället i stort, medierna, sociala band och sammanhang. Inte ens för barn och unga – där det kan vara extra frestande att leta efter enkla ingrepp för att försöka hantera ungas ångest och oro inför en framtid som kännetecknas av klimatförändringar, terrorism, pandemier och politisk splittring – går det att enkelt identifiera enskilda orsaker till hur de mår och handlar.

Det finns en fara här: om vi identifierar tekniken som orsaken till våra problem så kommer vi kanske också att söka lösningar i teknikens framtida utformning. Artificiell intelligens skulle kanske kunna ta över åt oss och ge oss artificiell viljekraft – och hjälpa oss att bli bättre människor, gladare och mer effektiva. Men då har vi abdikerat från vår egen autonomi.

Vi måste kanske istället bli vuxna vår samtid och framtid, snarare än bara våra tekniska verktyg. Om något betyder det kanske att vi måste ta mer eget ansvar för hur vi lever – och när vi måste förändra vårt liv – i en alltmer komplex värld.