Kan någon egentligen ha framtidstro i Sverige? Så många kämpar med rädslan. Man tänker på hur andra samhällen har sjunkit ned i kaos och våld. Vissa funderar över hur historiska stater och riken har gått under. Samhället är skört, tänker man. Den svåra doften av Ragnarök.

”Det är en moralisk förpliktelse att känna hopp, att tro att det inte är för sent, och att verka för just detta.”

Det är lätt att föreställa sig ett dystert Sverige 2040. Vi kan se ett samhälle framför oss där brottsligheten har blivit till den grad mäktig att det är farligt att ens benämna den. Unga destruktiva män med dominansbeteende kan i så fall hunsa medborgarna och ordningsmakten, då hotet om våld – beroende av humör, ”respekt”, marknadsandelar, sinnestillstånd och den drog som för tillfället används – alltid finns i rummet. Den organiserade brottsligheten, klanbaserad eller inte, kan äta sig in i statsapparaten, i kommuner, näringsliv och föreningar. Främmande stater kan driva ytterligare några egna partier i Sverige, i ännu högre grad kontrollera ”sin” diasporabefolkning, ha fler inofficiella ombud i svensk politik och forskning, och finansiera organisationer som är fientliga till vår författning och vårt samhälle. Jihadismens utbredning innebär att endast mycket modiga eller dumdristiga personer anser sig kunna säga emot när friheter och rättigheter inskränks.

Hur blev det så här, om det nu blir så? Alla människor är sociala. Alla är flockvarelser. Socialpsykologen Jonathan Haidt påpekar i The Righteous Mind att de enda som saknar behov av att få erkännande av och känna samhörighet med andra är psykopater. Alldeles riktigt. De senaste årens hetsjakter på avvikare vid främst anglosaxiska universitet visar också att Sverige inte har ensamrätt till hjordens psykologi.

Men konsensusorienterade samhällen som vårt har i det här hänseendet rimligen en särskild svaghet. Det handlar om en egenartad ovilja att se ”utmaningar”, en utpräglad önskan att inte behöva höra avvikande uppfattningar, och en speciell tendens att bestraffa dem som går emot flocken.

Så man håller tyst, eller röstar mot sitt samvete, inte på grund av att det känns bra, utan på grund av att det är mycket lättare. Ledaren eller gruppen pekar på den potentielle avvikaren och säger att egentligen är vi alla överens, eller hur. Nu röstar vi rätt allesammans. Nu tycker vi rätt allesammans. Och så fortsätter vi längs en väg som de allra flesta anser leder fel.

Men Sverige var en gång korrupt, smutsigt, dränkt i alkohol och inkompetens. Väckelserörelsen, arbetarrörelsen och idrottsrörelsen bidrog till att skapa ett mycket bättre land. Genom lag, formella regler och inte minst kännbara sociala sanktioner formades ett samhälle med försvarsvilja, ansvarskänsla och solidaritet mellan klasser och regioner, och en stat som på många sätt fungerade väl – exceptionellt väl, i jämförelse med många andra länder.

Vi måste tro att också Sverige kan lära sig av sina misstag. Vi måste tro att Sverige kan klara det igen, och att en majoritet av ansvarstagande medborgare och annan befolkning kan kräva det land de förtjänar. Så vi ger oss inte. Vi börjar om igen. Vi bekämpar brottsligheten, vi håller gränserna, vi samarbetar med andra frihetliga stater, vi utkräver ansvar och kräver av oss själva och andra att tänka på framtiden. Det är en moralisk förpliktelse att känna hopp, att tro att det inte är för sent, och att verka för just detta.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Vad gäller den systemhotande brottsligheten ska vi inte underskatta den omvändelse som redan har skett, exempelvis vad gäller beredvilligheten att utvisa brottslingar. Vi kan förvänta oss mer diskussion om möjligheten att frånkänna kriminella och personer som utgör säkerhetshot svenskt medborgarskap.

Men det finns en lärdom till, utöver den att även Sverige bör kunna lyssna på verkligheten och byta ståndpunkt när vi upptäcker att något inte fungerar. Alla samhällen i egentlig mening grundar sig i gemensamma normer. Ett välfun­gerande land måste emellertid också lära sig att kontrollera sitt flockbeteende. Det är en farlig väg att förneka risker och att låtsas att alla egentligen är överens. Man behöver kunna förstå vad det är som händer när en person av lojalitet med sin gemenskap anmäler en avvikande uppfattning. Händelsen i fråga är faktiskt inte förräderi. Även detta kan vi lära oss: att gå med på att en enskild person som säger emot kan ha rätt.