På tåget från Köpenhamn till Hamburg träffade jag för snart 30 år sedan en amerikansk journalist som skrev ett resereportage om Europa. Vi hade ett långt samtal och journalisten skrev om det i en artikel för Rolling Stone Magazine. Han skickade mig ett exemplar av tidningen som tack. Att läsa artikeln var dock som att försöka tyda ett chiffer. Journalisten refererade hela tiden till företeelser jag inte hade en aning om. Man måste ha en mycket god allmänbildning i amerikansk popkultur för att förstå vad han menade.

En text är så mycket mer än orden som står där. Referenserna är en sorts koder som ger samförstånd mellan författare och läsare. Om läsaren förstår vad författaren syftar på skapas en känsla av gemenskap, men den obegripliga texten stöter läsaren ifrån sig. För några århundraden sedan förstod man de syftningar till antika klassiker som den tidens litteratur var full av. David Hume skriver i Om den mänskliga naturen (1738) att vi blivit så vana vid Jupiter, Mars och Venus att vi ser dem som verkliga och levande. Vår tids läsare har inte samma förhållande till dessa namn. Men vi har i gengäld föreställningar om en mängd saker som 1700-talets läsare inte skulle ha förstått.

Det som främst av allt kändes hemvant för äldre tiders läsare, men som i vår tid gått förlorat, är referenserna till Bibeln. När Thomas Paine 1776 argumenterade för revolution mot det brittiska styret i Amerika argumenterade han samtidigt för demokrati på ett sätt som var mycket gångbart då, men som knappast hade fungerat idag. Han hävdade att de forna israeliterna hade levt i en demokratisk stat och att det hade varit syndfullt att istället införa kungadöme i det forna Israel. Paine var inte särskilt religiös, men han förstod att detta språkbruk skulle gå hem bland nordamerikanerna, som till stor del var ättlingar till 1600-talets puritaner. Judith Shklar har i flera uppsatser visat hur viktig Bibeln var för dem som skapade USA:s konstitution. De jämförde hela tiden moderna händelser med Bibelns berättelser och frågade sig om det som hände nu skulle jämföras med en viss berättelse i Bibeln eller kanske hellre med en annan. Bibeln var alltså något mer än bara en referens. Bibeln var en vägvisare för hur 1700-talets människor såg på sin samtid.

I vår tid har vi skaffat oss andra referenser. Modern litteratur och populärkultur har ersatt Jupiter, Mars och Venus. Istället för Bibeln som moraliskt rättesnöre har vi fått andra världskriget. Få människor läser Bibeln, men i varje pressbyråkiosk är hyllorna fulla av historiska magasin som skulle vara ofullständiga om inte varje nummer hade åtminstone en artikel om andra världskriget. En aldrig sinande ström av böcker och dokumentärfilmer görs om andra världskriget ur varje tänkbar aspekt. Andra världskriget har blivit vår tids moraliska rättesnöre. John Milton jämförde Oliver Cromwell med Moses. I hur många kommentarer och inlägg som helst på sociala medier hösten 2018 har det diskuterats huruvida Ulf Kristersson kommer att bli en nutida Franz von Papen.

Gubben Lutterlögn, som Fritiof Nilsson Piraten berättade om, sade:

Små hönor ska inte försöka o lägga stora ägg för då blir de slarviga i ändan!

Andra världskriget är ett alldeles för stort ägg för vår tid. En jämförelse mellan Ulf Kristersson och Franz von Papen förutsätter tanken på Jimmie Åkesson som Adolf Hitler. Man kan vara kritisk mot SD utan att för den sakens skull tro att de planerar en ny Wannseekonferens. Vår tid kännetecknas mer av världsfred än av världskrig och Förintelsen är ett brott mot mänskligheten så stort att varje jämförelse med vår tid endast relativiserar brottet. Det är inte bara hönans ända som blir slarvig av ett för stort ägg. Vi blir själva slarviga både i tal och skrift av dessa orimliga jämförelser. Inte ens de gräsligaste övergrepp nu kommer i närheten av systematiskt och industriellt mördande.

För att förstå världen omkring oss gör vi oss alla bilder av hur världen ser ut. De dualistiska världsbilderna, där världen alltså är indelad i två sidor, en god och en ond, är enkla och därför populära. Karl Marx världssyn kan tas som exempel. Hans historieteori utgående från Hegels modell med tes, antites och syntes blir krångligare än hans syn på världen som indelad i proletariat och bourgeoisie. Tudelningen går mycket lättare hem än tredelningen. Synen på människan som antingen ond eller god är mycket populärare än den krångligare, att de flesta av oss är lite mittemellan. Men den dualistiska synen innebär en fara. Den som ser världen uppdelad mellan goda och onda ser givetvis sig själv som tillhörande den goda sidan. Alla som inte håller med en blir fiender. De är onda och bör bekämpas. Och som redan Thomas Hobbes konstaterade på 1600-talet är de som menar sig kämpa för godheten villiga att vara mycket brutalare och elakare än de utan sådana illusioner. Det som driver bråkstakarna i dagens hätska debattklimat är inte deras ondska, utan deras tro på den egna godheten.

Dan Korn är folklivsforskare, författare och rabbin.