Vilken väg väljer Centraleuropa? I västeuropeisk nyhetsrapportering handlar det ständigt om bråk med Bryssel, högerpopulistiska framsteg och konservativa reaktioner mot västeuropeisk migrationspolitik, abortlagstiftning och hbtq-värderingar. Vissa drar slutsatsen att det här äktenskapet mellan Väst- och Centraleuropa aldrig var allvarligt menat och så sakteliga är på väg att upplösas. Men är det riktigt så illa?

Vad många västeuropéer inte förstår är att deras upprepade uppfostringsförsök spelar en gammal centraleuropeisk konflikt i händerna. En konflikt som har mer än hundra år på nacken och som, trots ett världskrig, ett halvsekel av kommunism och tre decennier av oberoende består.

Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern i sina nuvarande skepnader är resultaten av de europeiska imperiernas sönderfall. Deras existens har de utgången i första världskriget att tacka för. När centralmakterna Tyskland och Habsburgska riket förlorade kriget mot Ententen och Tsar-Ryssland med oktoberrevolutionen upplöstes i inbördeskrig uppstod slutligen det autonoma Centraleuropa. Polen, Tjeckoslovakien och Ungern återuppstod efter århundraden som underordnade vasallstater.

Men vinsterna fördelades olika. Ungern, som varit den mindre parten i Österrikisk-ungerska dubbelmonarkin och som utgjorde kärnan i Habsburg, förlorade proportionellt sett till sin befolkning mest av alla länder vid fredsförhandlingarna efter kriget. Trianonfördraget stympade landet helt.

Polen uppstod som ett splittrat mångetniskt samhälle med stora minoriteter av litauer, judar, vitryssar, tyskar och ukrainare. Oberoendet var knappast stabilt och den korta mellankrigsperioden var ingen demokratisk guldålder för de centraleuropeiska länderna. Enbart Tjeckoslovakien kunde betraktas som en någorlunda fungerande demokrati. Polen och Ungern var båda, i olika grad, autokratiska stater med kringskuren demokrati.

Centraleuropa under mellankrigstiden visade på de många problem som uppstod när tidigare mångnationella imperier upplöstes. Territoriella konflikter avlöste varandra och de inledande efterkrigsåren i Centraleuropa var knappast några fredsår. I snabb följd kom litauisk-bolsjevikiska kriget (1918–1919), polsk-bolsjevikiska kriget (1919–1921), ungersk-rumänska kriget (1919) och det polsk-litauiska kriget (1920).

Konflikterna i Centraleuropa under första världskrigets slutskede handlade om oberoendets politiska former och relationen till Europas nya maktpoler. I Ungern upprättades under en kort tid, i likhet med många andra europeiska länder, den kommunistiska Ungerska rådsrepubliken styrd av Béla Kun. Revolutioner, som den i Ungern, följdes i regel av en våldsam röd terror och möttes av en motsvarande vit kontrarevolution och vit terror. Kontrarevolutionärerna såg i de röda inte bara en vilt främmande styrelseform för landet utan även imperialism i en ny skrud. Denna gång var habsburgare, kaisern och tsaren utbytt mot bolsjeviker.

Centraleuropa befinner sig alltjämt i en konfliktsituation som påminner om den efter första världskriget. Det är den fundamentala konflikten mellan samhällssystem och vem som ”egentligen” styr landet, främmande makt eller folket. Vad som har förändrats är vem och vilka partier samt rörelser som spelar vilka roller i pjäsen. För dem som säger sig försvara Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern från främmande inblandning gömmer sig en kommunistisk Béla Kun i varje liberalt, socialdemokratiskt eller ickenationalistiskt parti.

Västeuropas oförståelse (eller okänslighet) inför detta upplevda behov att försvara nationen mot den främmande makten förklarar också många av de samtida konflikter som vi kan läsa oss till mellan Bryssel och de centraleuropeiska länderna. I Västeuropa tror vi att de handlar om västerländsk demokrati mot autokrati medan det för de bråkiga centraleuropéerna handlar om frihet mot förtryck.

För medan Västeuropa med självklarhet ser sin variant av den liberaldemokratiska och marknadsekonomiska staten som en självklarhet har centraleuropeiska politiker under 2000-talet alltjämt kontrat med uppfattningen att det finns flera sätt att styra ett land. Och detta även när det kommer till sådant som statstelevisionens roll, religiösa värderingar, migrationspolitik och sexualpolitik. I Västeuropa förstår vi inte varför centraleuropéerna, som redan anammat marknadsekonomin och fria val, inte kan bli mer lika oss. Men för dem handlar det om att fritt välja sin autentiska nationella särprägel.

Att västeuropéer i regel missförstår konfliktens natur har ställt till det, men inte utan goda skäl. Många i Västeuropa lurades nämligen lite av valen i Centraleuropa under 1990-talet. Då skapades partier i regionen som i allt väsentligt påminde om de västeuropeiska motsvarigheterna: ett stort socialdemokratiskt parti, ett stort konservativt eller kristdemokratiskt parti och några mindre agrara partier, urbana liberaler samt vänsterradikaler.

1990-talet i Centraleuropa präglades av den postkommunistiska yrvakenheten. Två tendenser dominerade den politiska utvecklingen: att så snabbt som möjligt närma sig det västeuropeiska politiska systemet och den europeiska gemenskapen samt att så radikalt som möjligt distansera sig från den påtvingade sovjetiska planekonomin. Länderna som snabbt ryckts ut ur centralplaneringens samhällssystem var formbara, fattiga och fulla av möjligheter för dem som snabbt kunde kapitalisera på privatiseringarna. Politiskt och ekonomiskt blickade centraleuropéerna västerut.

Detta decennium skickade den tydliga signalen till Västeuropa att de centraleuropeiska länderna mer än något annat önskade att bli som de: moderna marknadsekonomier vars liberalism inte bara utsträcktes till ekonomin utan även värderingarna. Detta bekräftade vad många västeuropéer som länge skrivit om Centraleuropa, likt den engelske historikern och författaren Timothy Garton Ash, hade hoppats på. De såg framför sig en ny era för Europa där Centraleuropa, avskilt genom ett världskrig och efter fyrtio år av kommunistisk överhöghet, återvänder och återförenas med den europeiska gemenskapen.

”Den globala samtidigheten vri­­der sig bort från oss, men även vår individuella tid har börjat hacka.”

Men denna politiska ordning som i alla avseenden påminde om västeuropeisk politik upphörde efter sekelskiftet. Centraleuropas tacksamhet gentemot Västeuropa upphör gradvis och en egen börjar stakas ut. Sekelskiftet innebar att länderna , var och en på sitt sätt, började ställa existentiella frågor : Vad gör ni nu? Är slutmålet EU-medlemskap? Vad händer när vi ”återvänt” till Europa? Istället för att smidigt anpassa sig till unionsidealismen valde befolkningarna att rösta fram ledare som på olika sätt förnyade konflikten om oberoende och på vems villkor. 1920-talet hade återvänt.

Den för Västeuropa begripliga och samarbetsvilliga politiska ordning som dominerat i Polen, Ungern och Tjeckien började därför – bit för bit – att förändras. I Polen började uppfattningen spridas att landet egentligen inte hade befriats från det kommunistiska oket utan att detta enbart hade förbytts till en nominellt reformerad socialism i form av de polska socialdemokraterna SLD. Dessa, påstods det, var vargar i fårakläder som sålt ut det polska oberoendet till Bryssel. Liberalerna, de som idag utgör Medborgarplattformen och det huvudsakliga oppositionspartiet, var inte mycket bättre. Båda dessa politiska block utgjorde enligt de polska nationalkonservativa, en förlängning av det system som höll Polen nedtryckt och som, bit för bit, sålde ut polsk autonomi, tillgångar och värderingar.

Vänstern i Polen, numera helt marginaliserad, samarbetar enligt principen min fiendes fiende är min vän, oftare med mittenpartier, liberaler och andra som inte bekänner sig till nationalkonservatism eller högerextremism. Konflikten, långt ifrån klassisk västeuropeisk vänster-högerkonflikt handlar istället om samma sak som under efterkrigstiden 1918–1921 om vem som styr landet: utrikes krafter eller polackerna?

En liknande tendens som den i Polen går att skönja i Ungern. Fram tills 2010 dominerade det socialdemokratiska partiet MSZP politiken, i konflikt med det då huvudsakligen liberala partiet Fidesz. Men korruptionsskandaler sant ett förnyat och alltmer nationalkonservativt Fidesz började under 00-talet vinna mer mark mot socialdemokraterna. Även denna konflikt inordnades i berättelsen om folket mot imperialismen.

De partier som lotsade Centraleuropa genom den postkommunistiska epoken antingen försvann eller har likt Fidesz och Slovakiska socialdemokraterna Smer, förvandlats till mer populistiska skapelser. Situationen är densamma i Tjeckien där det tidigare dominanta socialdemokratiska partiet CSSD tappat i varje val under 2000-talet och nu, i likhet med socialdemokraterna i Polen och Ungern, skrapar ihop omkring 7 procent av rösterna. Trots detta styr de landet i en ohelig allians med populistiska ANO och Centraleuropas största oreformerade kommunistparti, Böhmens och Mährens kommunistiska parti.

Vad Lag och rättvisa och Fidesz har lyckats med är att spela på den återkommande upplevelsen av förlorad autonomi. Och därmed har partierna, till skillnad från den identitet som den klassiska vänster-högerskalan erbjuder väljarna, en betydligt djupare brunn att ösa ur. För om det är något som just Polen och Ungern förenas i är det erfarenheten av att återkommande gånger ha brutits upp av betydligt starkare stater och imperier. Protesterna mot EU-inblandning hamnar med detta synsätt i samma obrutna kedja av protester mot övermakten som den ungerska revolten mot Sovjet 1956 eller befrielsen från kommunismen 1989.

Den yttre fienden, må det vara Moskva, Bryssel, västeuropeisk migrationspolitik, hbtq-frågor, finanskapitalet eller utländska NGO:er finansierade av rika filantroper som George Soros brukas som redskap för att förstärka den inre sammanhållningen. Lag och rättvisa och Fidesz befinner sig i ett konstant revolutionärt tillstånd där kampen står om vilken idé som ska styra moderlandet: deras eller vår. I Polen talas om hur utländska banker eller statstelevisionen bör ”återpoloniseras”. För vissa väljare framstår sådan politik som utryck för ren paranoia medan andra, ofta äldre väljare, direkt känner igen frihetskampens vokabulär.

Politiska motståndare till sådant som ”återpolonisering” sorteras in bland de som antingen stöder sig alltför mycket på utländska politiska idéer (och därmed utländska ekonomiska intressen) eller de som försöker importera ett västeuropeiskt tankegods som inte hör hemma i det numera mycket etniskt och religiöst homogena Centraleuropa.

Trots att utvecklingen av detta nygamla 1920-tal i Centraleuropa pågått sedan sekelskiftet har Västeuropa och EU inte riktigt hängt med i utvecklingen. Svaret på konflikter och splittring är alltjämt ”an ever closer union”. Den europeiska unionen bygger i mångt och mycket på idén att vitt skilda länder kan, som det heter, ”harmonisera” sin politik, ekonomiska system och byråkrati. Men förutsättningen för djupare integration mellan medlemsländerna kräver i sin tur att de är mer lika varandra än vad som idag är fallet. Det är lite av en paradox. Harmoniseringsmålet bidrar, tvärtemot vad dess förespråkare hoppats på, med raka motsatsen till dess avsikt. Eftersom de centraleuropeiska nationalkonservativa mer än någon annan politisk instinkt drivs av envis självständighetsdrift, blir reaktionen det motsatta till vad EU-vännerna hoppats på. Olikheterna snarare förstärks än minskar i storlek.

Orban och Kaczy´nski har inte något emot regionalstöd eller den inre marknaden. Tvärtom. Men de har inte mycket till övers för ingrepp i inrikespolitiken som skulle påverka deras nationaliseringsprocess av samhällets institutioner. Därför kan Fidesz, som senast var fallet vid förhandlingen om den europeiska Coronafonden, vinna inrikespolitiskt stöd på att Bryssel villkorar stödpaktet till Ungern (det handlar om 5,6 miljarder euro) med att landets demokratiska institutioner stärks.

Påtryckningar av detta slag, även om de är rimliga och välmenande, bygger på den felaktiga uppfattningen att Ungern – eller något annat centraleuropeiskt land för den delen – kan reformeras utifrån. Men denna yttre påverkan tycks snarare än att reformera länderna stärka dem som vill spela ut ”yttre-hotet-kortet”.

Centraleuropa är inte predestinerat att för alltid leva i skuggan av 1920; i en konstant kamp för politisk och nationell autonomi. Nya generationer har aldrig levt i ett kommunistiskt land och uppfattar inte Västeuropa, med sin överlägsna arrogans, som en ny version av Sovjetunionen.

Slovakerna röstade i presidentvalet 2019 fram den liberala Zuzana Čaputová som president. I sommarens polska presidentval bekräftades återigen att det är pensionärerna som är avgörande för Lag och rättvisas framgångar medan en majoritet av de under trettio röstar på mittenpartier, liberaler eller vänstern. Det framstår som osannolikt att alla de som röstade på liberalkonservative Warszawaborgmästaren Rafał Trzaskowski från oppositionspartiet Medborgarplattformen med tiden kommer att rösta på Lag och rättvisa.

Medan Västeuropa och Bryssel försöker sig på en byråkratisk och politisk harmonisering, som ibland lyckas och ibland möter motstånd, har centraleuropéerna faktiskt blivit mer lika sina västeuropeiska grannar. Den fria rörligheten, tillväxten och folkomflyttningen driver på en mer organisk förändring av Centraleuropa. Denna förändring känner givetvis de nationalkonservativa av och försöker stoppa.

Men det är en sak att skälla på Bryssel och skrämma polacker med svensk migrationspolitik. Det är en annan att verkligen kapa banden med unionen eller förhindra medborgarna att ta intryck av Västeuropa. Sedan EU-inträdet har de centraleuropeiska länderna – och deras befolkningar – oaktat det politiska ledarskapets sabelviftande vunnit enormt mycket på EU-samarbetet. Dessa vinster är väldigt synliga och greppbara. Utbyggnaden av infrastruktur, såsom motorvägar, broar och hamnar, är inte sällan finansierad av unionen. Att EU, förutom rent konstantstöd även varit en avgörande del i tillväxten under tre decennier genom import, investeringar och gästarbetares remitteringar gör att EU-skepticismen har ett tak.

Även nationalkonservativa politiker som Orban och Kaczynski, eller tjecken Andrej Babis – vars EU-kritik mildrats ordentligt med tiden – förstår vad en total brytning skulle innebära för deras länder. De kan protestera och gapa men i slutänden inser de att det vore såväl ekonomiskt som politiskt självmord. Detta är garanten för att Centraleuropa även i fortsättningen kommer att vara en del av unionen.

Att centraleuropéerna skulle vilja lämna unionen är alltså trots alla bråk än så länge otänkbart. De ekonomiska och säkerhetspolitiska fördelarna av ett samarbete är enorma. Och vem ska man beskylla för att lägga sig i inrikespolitiken om Bryssel försvinner?

Centraleuropa behöver de europeiska marknaderna, rörligheten och kapitalinförseln för sina fortsatta ekonomiska framgångar. Få, förutom de mest inbitna högerextremisterna i Centraleuropa som slovakiska kotlebisterna eller polske Janusz Korwin-Mikke tror att det ekonomiska undret sedan 1990 skulle ha skett utan exporten till Västeuropa.

Men visst kan även ett sådant här gynnsamt utgångsläge för ett enat Europa slarvas bort. Envisas Västeuropa med att ge alla Orbans och Kaczy´nskis gott om valrörelseammunition kommer den inrikespolitiska konfliktlinjen mellan nationalister och Europavänner att spelas upp. Västeuropa får inte glömma att Centraleuropas långa revolutionära århundrade ännu inte är avslutat.