Att det senare är ett gammalt, och tämligen välkänt, motto i den amerikanska debatten, med rötter som går tillbaka till mellankrigstiden, hade den blivande presidenten måhända inte fullständig koll på. Eller att det faktiskt är isolationismen som historiskt sett har varit det bärande draget i USA:s relationer till omvärlden, om än i varierande grad och former under landets historia.

I Trumps version handlade det mycket om att kapa banden till Gamla världen. Supermaktens europeiska allierade, som USA under hans presidenttid hade hållit ihop med under 70 år, var i hans optik ett gäng friåkare som snyltade på de amerikanska skattebetalarnas välvilja. Tyskland allra mest.

Planerna på att dra USA ut ur Nato fick Trump visserligen lägga på hyllan till en eventuell andra presidentperiod, men hans framfart i övrigt skapade stor skada och oro i de transatlantiska leden.

”Supermaktens europeiska allierade var i presidentens optik ett gäng friåkare som snyltade på de amerikans­ka skattebetalarnas välvilja. Tyskland allra mest.”

Ett annat kärt tema i det dåtida Vita huset var slutet på de ”eviga krigen”. Donald Trump var förstås långt ifrån den första att yrka på ett amerikanskt tillbakadragande från Afghanistan. På det temat hade hans företrädare Obama gått till val, vilket väl bidrog till att han 2009 belönades i förtid med Nobels fredspris. Sedan blev det förstås en smula genant när samma fredsprismottagare insåg att det först krävdes en militär förstärkning – surge – för att förbereda det tillbakadragande som varken han eller Trump faktiskt genomförde.

Det blev först Obamas vicepresident och landets nuvarande högste befälhavare, Joe Biden, som hastigt men föga lustigt drog USA ut ur det då 20-åriga kriget i Afghanistan. Kaoset i Kabul satte bilden av en supermakt som obekymrat lämnade afghanska kvinnor och flickor i sticket hos talibanerna och tillika glömde att informera sina allierade, som i två årtionden kämpat vid USA:s sida, om de förestående planerna. America First, som sagt.

Idag kanske det är lätt att uppfatta Trumps isolationism som det nya, som ett radikalt och plötsligt brott med det som med nutida ögon känns som normaltillståndet: det internationellt engagerade USA med militär och politisk närvaro i var och varannan krok av världen. Trots att det alltså är tvärtom.

Som Charles Kupchan visar i sin tegelstensstudie av amerikansk isolationism, har den böljat fram och tillbaka i den amerikanska historien mellan perioder när USA mest hållit sig på sin kant och sökt avskärma sig från kontakt med omvärlden – och framförallt från de europeiska stormakterna – och andra tider när det stora landet har blickat bortom de skyddande oceanerna och gett sig ut i den stora vida världen.

En sak har dock varit konstant; oavsett om det har handlat om distans eller globalt engagemang, så har motivet presenterats som ädelt. Genomgående har det handlat om att på olika vis bygga, bevaka och sprida den amerikanska exceptionalism som redan från dag ett ansågs ge det nya landet ett moraliskt övertag gentemot framförallt de gamla imperiebyggande européerna. ”The shining city upon a hill”, som den engelske immigranten John Winthrop beskrev sitt nya hemland.

Redan grundlagsfäderna Founding Fathers hävdade med bestämdhet att Förenta staterna skulle undvika att blanda sig i utrikesaffärer. Ett av de mest välkända citaten, som Kupchan givetvis använder i sin bok, är från landets allra förste president. I sin Farewell Address 1796 förklarade George Washington att ”it is our true policy to steer clear of permanent alliances with any portion of the foreign world”.

Den unga republiken inledde sin existens med hundra år av isolationism, fast någon särskilt inåtvänd politik var det knappast. USA slogs mot britter i revolutionskriget och skaffade kontroll över hela kontinenten genom Monroedoktrinen, samtidigt som det amerikanska territoriet blev allt större genom expansionen västerut och ett inbördeskrig utkämpades mellan nord och syd.

När unionen väl hade konsoliderats inleddes den första internationalistiska perioden. Först genom det spansk-amerikanska kriget 1898, när president William McKinley (1897–1901) schasade bort Spanien från Kuba efter att amerikanska flottans USS Maine exploderade i Havannas hamn och tog 250 amerikans­ka sjömän med sig ner i djupet. Inte bara Kuba, utan en rad andra öar kom därefter under amerikansk kontroll, som Puerto Rico, Hawaii och Filippinerna.

Men som så ofta i USA:s korta historia följdes en expansionistisk era av en isolationistisk backlash. Det fick även Woodrow Wilson erfara, som tvingades in i första världskriget efter att tyska ubåtar sänkt amerikanska fartyg. Till skillnad från den krigiske McKinley var Wilsons internationalism idealistisk, och hans argumentering för att, sent omsider, föra USA in i kriget 1917 handlade om möjligheterna att bygga en ny och fredlig världsordning på ruinerna av den gamla världen. Wilsons fluffiga drömmar om en bättre och rättvisare – och USA-ledd – värld föll pladask samman när senaten bryskt avvisade hans förslag till ett Nationernas förbund.

Den tillbakadragna mellankrigstiden med mottot America First avslutades först när USA, återigen motvilligt, gick med i nästa världskrig, och det först i december 1941 efter japanernas attack på Pearl Harbor.

Det blev starten på den långa period av amerikanskt alliansbyggande och global närvaro som vi kommit att uppfatta som normalläget i amerikansk politik, i alla fall fram till Trumps burdusa entré på världsscenen.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Georgetownprofessorn Charles Kupchan är väl lämpad att skriva en bok som denna. Han har byggt i stort sett hela sin karriär på att förespråka och förutse den egna supermaktens snara nedgång och fall. Efter kalla krigets slut utmärkte Kupchan sig genom att ingå i den mycket begränsade skara som hävdade att det nu var dags för EU att ta över försvaret av Europa – pedagogiskt sett ingen helt enkel uppgift när EU snart nog visade sig komplett oförmöget att ta sig an krigen på Balkan.

Några år senare förutspådde han lika frenetiskt Pax Americanas förestående hädanfärd, den unipolära period som vi möjligen har sett början på slutet till först under de senaste åren med Kinas uppgång.

Under några år klättrade Kupchan dock ner från sitt akademiska elfenbenstorn för att istället arbeta nära maktens centrum i president Obamas nationella säkerhetsråd. Med rådgivare med sådana isolationistiska böjelser är det förståeligt att Obama landade där han gjorde i till exempel Syrienkriget, eller när han avfärdade Mitt Romney som ”kallakrigare” när den republikanske presidentkandidaten varnade för ett återupprustat Ryssland.

Och med tanke på att Natos utvidgning i boken beskrivs som ”unwise and un­necessary” och som provocerande gentemot Ryssland, vill man nog helst inte veta hur professorn ställer sig till dagens ryska invasion av Ukraina. Kupchan avslutar sin – på det stora hela taget ändå intressanta och historiskt gedigna – bok med att något uppblåst förespråka en ny ”grand strategy”.

Den går helt enkelt ut på att USA ska undvika strategisk ”overreach” genom att avhålla sig från inblandning i perifera delar av världen, vilket är likvärdigt med Mellanöstern. Och dit lär ju USA knappast återvända i brådrasket