Jag var inte i berlin när 30-årsjubileet av Tysklands återförening firades och var för första gången glad över att inte behöva ta del av alla festligheter och högtidstal. Jag hade ingen lust att höra alla hyllningar om folket som fått växa samman.

Samma känsla hade jag inför euforin på Brandenburger Tor. I tidningen läste jag senare att förbundspresident Frank-­Walter Steinmeier hänvisat till att ”nya murar” av ”vrede och hat, förstumning och förfrämligande” hade ersatt de gamla. Jag höll inte med honom. Min glädje över återföreningen har solkats. Jag, som östtysk, har de senaste 30 åren vant mig vid att få mina levnadsvillkor i DDR beskrivna av västtyskar: segraren skriver som bekant historien. Men jag hade aldrig kunnat drömma om att DDR:s auktoritära tankeförbud och totalitarism skulle återvända.

Det är därför Steinmeiers ord framstår som en gåta för mig. Han menade att vi aldrig får tillåta att människor blir ”begränsade och angripna” eller att demokratin ”hånas”. Han hade rätt i sak, men vilka hotbilder syftade han på? Menade han de högerpopulistiska krafter som tränger in i samhällets mittfåra? Eller menade han de tilltagande attackerna från det ”väns­terborgerliga” lägret, vars agerande i allt högre utsträckning påminner om ett slags moralpolis som villigt klistrar en ”högerstämpel” på alla som inte ansluter sig till den röd-gröna agendan?

Var det kanske så att socialdemokraten Steinmeier medvetet förblev vag på denna punkt? Förmodligen, då den råa kraften i det antidemokratiska tänkandet hos den västtyska tyckareliten först och främst uppfattas förekomma i Öst och inte lämpade sig att framföra dagen till ära.

”Vad jag skriver i denna tidning skulle jag inte våga skriva i mitt eget land. Jag är frilansjournalist och rädslan för negativa följder är för stor.”

Ibland förstår jag mig inte på Tyskland anno 2020. Som 22-åring flydde jag 1988 från DDR. Jag ville till friheten och jag ville bli journalist. Det var nämligen inom detta yrke man hittade de mest rättskaffens, ärligaste och framförallt rättvisesökande människorna, tänkte jag. Under några år upplevde jag också att det var precis så. Men sedan hände något i såväl det tyska samhället som i övriga Europa och resten av världen.

Jag anser mig vara vänster, eftersom jag vill stå på vad som brukar kallas ”de små människornas” sida: låginkomsttagarna, de ensamstående och alla de som får det allt svårare att klara sig i samtidens rovdriftskapitalism. Därför röstade jag länge på SPD. Idag fokuserar partiet dock hellre på en identitetspolitisk ansats – i alla lägen. Jag är självklart för att stärka rättigheterna för homosexuella, transpersoner och andra marginaliserade grupper. Men vem representerar den ännu större gruppen som tillhör prekariatet, och som inte heller har någon talan? Och vad är det demokratiska med att en minoritet föredras framför majoriteten?

Eftersom rekryteringen av mitt skrå huvudsakligen kommer från en kulturell medelklass med en gemensam identitetspolitisk världsbild har den tyska åsiktsmångfalden blivit lidande. Det beror på att endast det som uppfattas härstamma från detta tankegods anses moraliskt rätt och riktigt. Man anser sig således ha ensam rätt att avgöra vad som är gott, humant och progressivt. Den grupp som tidigare ropat efter åsiktspluralism tål helt plötsligt inte avvikande tankar. Världens gråskalor har bytts ut mot svart eller vitt. De anti-auktoritära har upptäckt det auktoritära – och gjort det till sitt. Och den som vågar kritisera Greta Thunberg, okontrollerad invandring, politisk korrekthet eller genuspolitik kommer genast att anses höra till AfD. Punkt slut.

Även människor som jag, som i allmänhet delar samma grundsyn vad gäller klimatet, metoo-debatten eller hjälp till asylsökande, men som också vill problematisera dessa frågor, blir omedelbart utmålad som en demokratifiende. Listan över dem som redan hamnat i onåd är lång och omfattar politiker, komiker och författare. Och varje dag fortsätter skaran att växa.

Jag har själv tystnat. Vad jag skriver i denna tidning skulle jag inte våga skriva i mitt eget land. Jag är frilansjournalist och rädslan för negativa följder är för stor. Jag är ingen feg människa, men i denna fråga känner jag en stor vanmakt. Jag undviker till och med att ta diskussionen med en del vänner, eftersom de blir så upprörda när jag säger att jag inte håller med dem. Den här typen av spricka går genom familjer, äkta makar och vänkretsar. Vårt land är därmed lika delat som för 30 år sedan. Vem vill bli anklagad för att vara nazist?

Många människor delar min erfarenhet. Det beläggs också i seriösa undersökningar. Östtyskarna mumlar sinsemellan: ”Har vi inte upplevt detta förut?” Jo, det har vi. Men våra känslospröt för när diskursen blir trängre tas inte på allvar. Diktaturupplevelse – hallå? Nej, vi anses bara galna.

Är de nya murarna verkligen något att bli förvånad över, herr Förbundspresident?

Översättning: Erik Thyselius och Katarina O’Nils Franke