Den senaste tiden har vi fått ta del av flera rapporter som vittnar om att den psykiska ohälsan i vårt land ökar, i synnerhet bland unga. Samtidigt är tillgången till livscoacher och självhjälpsböcker större än någonsin. Människor erbjuds snabba lösningar på hur man lär sig att tänka positivt, maximera sin mentala kapacitet och förverkliga sin inre potential. Till och med den statligt drivna arbetsförmedlingen erbjuder sådana tjänster. Men hur står det egentligen till med människans förmåga att själv bestämma över sin situation?

Det är grekisk-romersk filosofi och kristen teologi som har lagt grunden till det moderna västerländska tänkandet och framväxten av det som till slut blev modern psykologi. Antikens filosofer var de som först utvecklade avancerade tankegångar kring orsakerna bakom människans psykiska hälsa och hur man på bästa sätt balanserar sitt känsloliv i vardagen. Men historiskt sett är det i den kristna teologin som vi först hittar tanken om att människan har en fri vilja, och att det är hon själv som ansvarar för sitt öde. En kort historisk tillbakablick kan ge oss välbehövliga perspektiv på den moderna diskussionen kring psykisk ohälsa och den egna autonomin.

Under klassisk tid var föreställningen att människan har en fri vilja otänkbar. Det var snarare uppenbart för antika tänkare att människan inte rådde över sitt öde och sin sinnesstämning, det räckte med att se sig omkring för att få detta bekräftat. Människor brister ständigt ut i känsloyttringar som ter sig okontrollerbara och hade dessutom helt olika sociala, biologiska och kognitiva förutsättningar. En slav kunde naturligtvis inte själv välja när på morgonen han eller hon skulle kliva upp, eller vilka bestyr dagen skulle fyllas med. Alla hade inte förutsättningar att nå framgångar i de olympiska spelen, somliga lyckades helt enkelt inte hur mycket de än tränade. Människor kunde drabbas av vemod och melankoli. Men attityd då? Man kunde väl ändå påverka sin inställning? Nej, inte helt och hållet, enligt tidens filosofer.

Den antika världsbilden och antropologin var till stor del mekanisk. Jordelivet påverkades av de sju kända planeternas rörelser och medicinvetenskapen dominerades av humoralpatologi, tanken att människokroppen var uppbyggd av fyra grundläggande vätskor: blod och slem, svart och gul galla. Vätskornas balans i kroppen förklarade människans fysiska och psykiska välmående.

En person som till naturen lätt blev upprörd och våldsam ansågs ha mer blod och gul galla i kroppen, en vätska som producerades i levern och som korresponderade med de två heta elementen luft och eld, kopplade till planeten Mars. Det är därför vi fortfarande idag kan beskriva en person som ”hetlevrad” eller ”kolerisk” – från grekiskans kholé, ordet för galla, vätskan som ansågs styra leverns funktioner. Ordet ”melankoli” är grekiska för svart galla (melos, kholé). Ett överflöd av den svarta gallan i kroppen gjorde människan mottaglig för depression och nedstämdhet. Det var den mörka planeten Saturnus som styrde över den svarta gallan och när den planeten ansågs påverka jorden var risken för melankoli överhängande.

Att ta kontroll över kroppen var av hög prioritet för varje seriös filosof, och anledningen till att flera filosofiskolor förknippades med särskilda dieter. (Pythagoréerna var kända för sin vegetarianism.) Känslor kunde dock bara kontrolleras till en viss grad genom en välutvecklad rationell förmåga. Människans sinne ansågs bestå av en rationell del, och två känslomässiga delar. Men filosofer som Platon, Aristoteles och deras efterkommande föreställde sig aldrig att den rationella delen fullt ut kunde kontrollera de andra två delarna av sinnet, de som drevs av känslor som hunger, lust, mod och heder.

Det är bland vissa stoiker som vi först hittar embryot till vad som sedan blir tanken att människan egentligen har en helt fri vilja. Somliga filosofer i den stoiska skolan ansåg nämligen att det gick att uppnå något som liknade fullständig sinnlig autonomi från kroppens och kosmos påverkan. Men stoikerna var noga med att poängtera att detta var något som väldigt få lyckades renodla. De människor som uppnådde detta – ett tillstånd då man helt i kraft av sig själva kunde fatta beslut om vilka reaktioner som var passande i varje given situation – upphöjdes till halvgudomliga figurer.

Idén om viljefriheten kom dock att populariseras i och med kristendomens utbredning. Teologen Origenes av Alexandria var en av de första som på allvar formulerade doktrinen om att alla människor har en helt fri vilja. Origenes menade att Gud i begynnelsen hade skapat andliga varelser, som i början levde tillsammans med Gud. En del andeväsen valde dock självmant att röra sig bort från Gud och det var dessa som sedan blev mänskliga själar. Människan kunde själv bestämma om hon ville återvända till Gud, vilket man gjorde genom att acceptera Jesus frälsningsbudskap.

Den kristna gudsbilden påverkade alltså utvecklingen mot den fria viljan. Gud var god och rättvis, det var de flesta överens om. Men för att Gud skulle kunna döma rättvist på domedagen förutsatte det att människan själv hade varit ansvarig för sina handlingar på jorden. Synd blev ett begrepp som var centralt i sammanhanget. Teodicéproblemet, hur en god Gud kan tillåta orättvisor, blev en fråga som kristna fortfarande tampas med.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

De grekiska och romerska filosofernas utläggningar om etik och människans tankeförmåga påverkades inte på samma sätt av teologi och gudsbild. Platon och Aristoteles såg känslorna som komplement till den rationella delen av sinnet. Känslor var nödvändiga, de påminde människan om det goda och kunde stärka den rationella delen av sinnet. Inte ens alla stoiker, som vi idag ofta förknippar med totalt känsloförtryck, förnekade detta. Dessa aspekter av den antika filosofin fick till slut även genomslag bland kristna tänkare och synen på den fria viljan komplicerades. Augustinus betonade att ett väl fungerande känsloliv, och där ingår även negativa känslor, kunde verka uppbyggligt för viljan och själslivet.

Idag översköljs vi av information och valmöjligheter av alla möjliga slag. Men sökandet efter det perfekta livet och de till synes obegränsade möjligheterna att hålla sig sysselsatt leder allt som oftast till stress. En del av detta beror sannolikt på att vi tror att vi genom vår tankes kraft kan kontrollera vårt sinnestillstånd. Med coachning och rätt attityd skall vi undvika svårmod och istället nå framgång och outsinlig lycka.

Men kanske finns det anledning att påminna oss om delar av det antika synsättet på människans sinnesfunktioner, de som vidhöll att människan till sin natur är en känslostyrd varelse som inte med viljekraft enkelt kan tänka bort negativa sinnestillstånd. Det skulle inte ens vara önskvärt om det gick. En sådan inställning skulle kunna vara en bra utgångspunkt för en sundare syn på samspelet mellan vilja, eget ansvar och känsloliv.