Kul-Is-Gyök kanske inte ligger lika bra i munnen som Gre-No-Li men faktum är att fotbollslandslagets nuvarande anfallstrio får många att tro på en ny bronsålder. Det blir i så fall förmodligen den sista. Därefter börjar vi nog se effekterna av ett svenskt självskade­beteende vi kan kalla progressiv nivellering. Och jag är själv medskyldig.

Det började på en grusplan på Kungsholmen i mitten av 00-talet. Helt i strid med mina instinkter gick jag med på att bli assisterande tränare till min 10-årige sons fotbollslag. Min uppgift var i stort sett att dela ut västar. Vad jag inte insåg var att jag likt en amerikansk vicepresident befann mig blott ett hjärtslag från makten, så när den riktige tränaren en vecka senare tog sin son och drog till Brommapojkarna stod jag där och svor eden. Och jag var ungefär lika lämplig som Dan Quayle.

Problemet var föräldrarna. Runt en tredjedel av pojkarna var ditsläpade av innerstadsföräldrar som å ena sidan kände ett trängande behov av att barnen skulle Ha En Aktivitet, å andra sidan strängt bevakade att absolut inga krav eller disciplinuppehållande åtgärder ingick i mitt ledarskap. Jag önskar att det här vore en Döda poeters sällskap-­historia där jag agerade karismatisk rebelledare och förlöste dessa barn i strid med deras förstockade föräldrars vilja. Men eftersom jag vet lika lite om fotbollsträning som civilkurage fogade jag mig.

Vi var ett sorgligt gäng. Träningarna var som fortsättningskursen på öppna förskolan. Lagmoralen var obefintlig, under matcherna satt avbytarna med ryggen mot spelet och lekte i sanden. Botten nåddes när två av våra spelare inom loppet av ett par minuter gråtande bröt matchen med hänvisning till håll.

Förortsklubbarna – motiverade, drillade och med bistra Balkanpappor som tränare – lekte med oss. Vi åkte på den ena sant meritokratiska kalsongdragaren efter den andra och jag tror att det kändes rätt och riktigt och välförtjänt för alla inblandade. Utom de progressiva innerstadsföräldrarna.

Och bisarrt nog verkar det vara dessa som numera har tagit makten över svensk ungdomsfotboll. Sedan flera år tillbaka råder inte bara tabellförbud (förbundets egen benämning) utan förbud mot att ens notera matchresultat för barn upp till 12 år. Det är som om Skolverket hade tagit fram policy­dokumenten.

Så medan spanska, franska och brasi­lianska ungdomsakademier inventerar favelor och vaskar fram världsspelare på ­löpande band ägnar sig svensk fotboll åt att skuldbelägga och försöka utplåna själva tävlingsmomentet i sporten. Man kan tycka att barn som själsligt deformeras av 3–0 i baken i Sankt Erikscupen borde ägna sig åt meditation eller pappersslöjd och lämna ­tävlingsidrotten åt dem som gillar att tävla. Istället satsar vi på att i vår elitistiska ”anti-elitism” försöka täppa till ännu en utvecklingsväg för mindre bemedlade talanger. Det är ingen svårighet att betrakta saken ur ett klassperspektiv.

En viss tröst är att barnen själva ignorerar de här ukaserna, de räknar mål och ­håller reda på resultat, de sörjer och hänger sig åt ideologiskt suspekt måljubel. Men det är kanske bara reaktionära reminiscenser som kommer att slipas bort med tiden.

Det utopiska slutmålet är väl fotbollsmatchen som min kompis deltog i på Kommunistisk Ungdoms sommarläger utanför Flen 1982. De var bara ett lag på planen, de hade bara en målbur, och när de gemensamt lyckades sparka in bollen firade de genom att samlas i en skuttande klunga och ropa: ”Hopp, hopp, hopp! Kärnvapenstopp!”