Inför nobelfesten satt två kvinnor i tv och diskuterade Mo Yan. De var bägge slagna av det fysiskt äckliga i litteraturpristagarens närgångna beskrivningar av mellanmänskliga förehavanden, med särskilt betoning på spyor och stank. Skulle det gå an för en kvinna att skriva sådant? frågade de och nekade leende.

De har inte läst Duong Thu Huong, den stora litterära stjärnan från Kinas södra grannland Vietnam, tänkte jag. Huong är ju minst lika äcklig. Ingen lär glömma likmaskarna i hennes debutroman Roman utan titel, som handlar om en fotsoldats försök att klara livhanken i det som vi kallar Vietnamkriget och de själva kallar Det amerikanska kriget. Eller beskrivningarna av fostret i det storslagna efterkrigseposet Glömskans jord, Huongs verkliga internationella genombrott. Eller också h...