Hon konstaterar att PISA undersöker slutledningsförmåga och förmåga att kommunicera, viktiga egenskaper i dagens värld, och hon känner därför stor tilltro till testet som indikation på utbildningskvalitet. Hon inriktar sig sedan på tre skolsystem med höga PISA-resultat, nämligen Finland, Sydkorea och Polen, och hon använder en ”oförstörd” blick på skolsystemen ifråga genom att skildra dem genom tre amerikanska utbyteselever i 18-årsåldern. Hon beskriver de gymnasiemiljöer i USA som eleverna kommer från och ställer dem i kontrast till de tre miljöer eleverna möter i utbyteslandet. Det är ett elegant sätt att berätta om läget i USA och på samma gång om tre länder med bättre resultat än vad USA kan uppvisa. Ripley kompletterar också ungdomarnas iakttagelser med andra data som hon har tagit fram. En fördel med att använda ungdomarnas perspektiv är att hon kan undvika den politiska vinkling som inte sällan präglar utbildningsböcker.

Utbyteseleverna konstaterar att deras skolkamrater i Finland, Polen och Sydkorea tar sina studier på ett större allvar och arbetar hårdare än eleverna i deras skolor hemma i USA. De noterar också att ungdomar i Polen och Finland lever ett friare och mindre övervakat liv än eleverna i USA, men också att de har ett större ansvar för vad de gör av sin tid. I Sydkorea har eleverna tvärt om mindre frihet. Utbyteseleverna säger om amerikanska lärare att de är vänliga, men att de har större respekt för lärarna i det andra landet.

USA:s PISA-resultat är medelmåttiga, vilket är en besvikelse för ett land som tidigare hade en hög utbildningsnivå och som investerar stora resurser i utbildning. Utbyteseleverna säger alla att USA:s klassrum är överlägsna när det gäller tekniska hjälpmedel, men alltså inte i studieresultat. I den polska skolan märker utbyteseleven att hans nya klasskamrater har hunnit mycket längre i matematik än vad han själv har gjort, och att de är duktiga på huvudräkning samtidigt som ingen använder miniräknare under lektionerna. Till berörda politiker har Ripleys bok det tydliga budskapet att det inte är investeringar i teknologi som är det viktiga för utbildningskvaliteten.

Ytterligare ett budskap till politiker är att varken Sydkorea, Finland eller Polen har lyckats skapa ett välfungerande utbildningssystem genom att ta hänsyn till elevernas socioekonomiska bakgrund. Ripley citerar vissa amerikanska politiker som avvisar höjda krav i skolan eftersom de tror att de på så sätt hjälper svaga elever. Men detta stämmer inte, hävdar Ripley. Förbättrade resultat är en följd av ansträngning och målmedvetenhet, och det är inte så att den som har svaga resultat är dömd att prestera dåligt för all framtid. Finland och Sydkorea hade inga anmärkningsvärda resultat när länderna börja reformera sin utbildning. Polen har förbättrat sitt resultat alldeles nyligen och på häpnadsväckande kort tid. Polen är exempel på att det inte är någon ursäkt att ett land har en viss procent fattiga elever. Det finns lika många fattiga elever just nu i Polen som i USA och ändå har Polen förbättrat sitt resultat medan USA:s ligger kvar på samma låga nivå. Omvänt är det inte heller så att ett högt välstånd garanterar goda resultat. Norges utbildningskvalitet sjunker, samtidigt som Finlands stiger. Varken geografi eller bruttonationalprodukt är alltså avgörande för studieresultat och utbildningskvalitet.

Liksom många andra talar Ripley om vikten av skickliga lärare. När Finland lade om sin utbildningspolitik för ett par decennier sedan var ett av de första stegen att stänga de tidigare lärarseminarierna, knyta lärarutbildningen till universiteten och kräva höga intagningspoäng. Detta är möjligen den enskilt viktigaste reformen i Finland och den som har varit en förutsättning för att andra reformer skulle lyckas. Också Sydkorea har goda lärare, men Ripley konstaterar att landet är intrasslat i en komplicerad situation med extraundervisning efter skolans slut. Eftersom extraundervisningen inte sällan håller en högre kvalitet än den undervisning som bedrivs i den vanliga skolan, uppstår egendomligheter som att eleverna halvsover i skolan och egentligen bara studerar under extraundervisningen.

Inte heller sydkoreanerna själva rekommenderar sitt system, utan hänvisar till Finland som en bättre modell. Sydkorea framställs som ett land där utbildning har blivit det högsta och nästan enda värdet i samhället. Det kanske inte är konstigt att de sydkoreanska eleverna säger att de har lätt att koncentrera sig på studierna, eftersom alla andra ungdomar också gör det.

Den polska regeringen lyckades få igenom de omfattande reformerna på kort tid genom att hänvisa till att landet just då hade en historisk chans att ta sig in i gruppen av utvecklade länder. Reformen innebar att man ökade kraven på skolorna och samtidigt gav dem mer autonomi när det gällde lärartillsättning. Höjningen har skett inte minst genom en förbättring av de svagaste elevernas resultat. Ett av Ripleys viktiga påpekanden är att många länder under de närmaste åren kommer att stå inför stora pensionsavgångar för lärare, vilket gör att det just nu föreligger ett gyllene tillfälle att höja kraven på blivande lärare.

Till föräldrar säger Ripley i likhet med många andra att den viktiga föräldrainsatsen inte är att delta i sociala aktiviteter i skolan utan att läsa högt för mindre barn och att diskutera samhällsfrågor och intellektuella spörsmål med äldre barn. Det väsentliga är inte att göra läxan tillsammans med sitt barn, utan att göra klart för honom eller henne att läxorna är viktiga. Ripley har också intervjuat den högst ansvarige för PISA-studierna, tysken Andreas Schleicher, som är bosatt i Paris och har tre barn. Som andra upptagna föräldrar har han mindre tid att läsa med sina barn än vad han skulle vilja hinna med. Han är dock noga med att samtala med dem om vad de har lärt sig i skolan under dagen och om viktiga dagshändelser. Schleicher framhåller i intervjun att sambandet mellan teknologi i skolan och utbildningskvalitet är svagt.

Angående USA:s utbildningssystem instämmer Ripley i att standarden är ojämn. Hon illustrerar detta på ett tydligt sätt med en karta över de olika delstaterna där varje delstat benämns med namnet på ett land med samma utbildningsnivå enligt den senaste PISA-undersökningen. Det finns inga Finland eller Sydkorea, men flera Storbritannien och Polen. Utbildningsmässigt svaga delstater, ofta i södern, ligger på Greklands nivå. Ripleys budskap till amerikanska läsare kan sammanfattas i tre tydliga punkter: 1) Det behövs en total översyn av lärarutbildningen så att bara mycket goda studenter blir lärare. 2) Det ställs för låga krav på många amerikanska ungdomar, vilket gör att de inte använder sin studietid så väl som de skulle kunna. 3) Det läggs orimligt stor vikt vid sport och orimligt liten vikt vid matematik.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Avslutningsvis kan det påpekas att Ripleys bok inte riktigt berättar det som titeln utlovar. Hon beskriver egentligen inte hur eleverna i de tre högpresterande länderna blir smartare, hur de studerar och vad undervisningen innehåller, utan vad hon säger är huvudsakligen att de arbetar mycket och är målmedvetna. Ripley är journalist och inte utbildningsexpert, och hennes styrka ligger i att hon inleder med att knyta an till PISA för att förstå vad utbildningskvalitet är, att hon fokuserar på ett positivt mål och att hon skriver på ett både konkret och intresseväckande sätt. Utbildning är som allt mänskligt mycket komplicerat, och att fokusera på något viktigt och sedan förklara det på ett tydligt sätt är inte en småsak. Hennes bok upprepar att det behövs en kombination av goda lärare och elever som verkligen arbetar med studierna. Ett exempel är att den amerikanska utbyteseleven i Finland känner igen en typ av elev som i hennes skola i USA brukar ställa till bråk. I Finland lyssnar den sortens elev och tar anteckningar under lektionerna. Hon ser också att de finska eleverna är mycket medvetna om att deras lärare är exceptionellt duktiga.

Amanda Ripley har skrivit en effektiv text genom att använda utbyteseleverna som framställningens centrum eller, om man så vill, som ”berättarteknik”, något som ger henne möjligheten att göra tre saker på en gång. Hon kan beskriva USA:s utbildning både ”utifrån” och ”inifrån”, visa att förändring behövs och peka på vad som bör göras. Behöver det påpekas att Sverige i utbildningssammanhang är mer likt USA än Finland?