För tio år sedan formades rörelser för förändring i demokratisk riktning i flera postkommunistiska stater, så kallade ”color revolutions”. En av dessa folkliga mobiliseringar var rosenrevolutionen i Georgien 2003.

De ”färgade revolutionerna” sågs som början på en mer frihetlig era. Förra året sade dock uttryckligen den ryske presidenten Vladimir Putin att just sådana revolutioner bör motarbetas. Förra året rapporterade också organisationen Freedom House i sin demokratigranskning att flera postkommunistiska länder i Eurasien, på Balkan och i Centraleuropa – med den ryska modellen som förebild – redan hade tagit steg tillbaka mot ökad repression.

georgien, där flera politiska framsteg gjorts, tillhör dock undantagen. Demokratin trevar visserligen ännu, men utvecklingen, där maktskifte genom val skedde fredligt för ett par år sedan, ska inte underskattas. Den ska inte heller tas för given.

Politisk förändring måste komma inifrån. Inget lands folk råder dock helt över sitt demokratiska öde, resonerade professorn i statsvetenskap Robert Dahl 1971. Georgiernas steg mot demokrati har stöttats genom närvaron av framförallt amerikanska, men också europeiska, demokratifrämjare sedan åren efter självständigheten från Sovjetunionen 1991.

Varje litet steg tas dessutom med Rysslands stora skugga hängande över det lilla kaukasiska bergslandet. De snart 25 år som gått sedan Sovjetsystemets kollaps bör också sättas i relation till 70 år av kommunismens förtryck.

huruvida demokratibiståndet från väst har haft någon effekt på utvecklingen eller inte är omdiskuterat. Vissa har överdrivit biståndets betydelse och anklagat det för att vara del av en amerikansk sammansvärjning. Andra har istället tenderat att blåsa upp dess effekter för att försvara aktiviteterna mot biståndsskeptiker i allmänhet. När jag förra våren träffade företrädare för flera organisationer som på olika sätt arbetar med demokratifrågor i Tbilisi var bilden att demokratibiståndet framförallt stärker de individer som kommer i direkt kontakt med det.

Hur stater ska jobba med bistånd – och om exempelvis handel är en mer framgångsrik metod – är en annan fråga. Min gissning är emellertid att blotta intresset och närvaron från USA och EU bidrar till att upprätthålla Georgiens vilja att välja den västliga modellen.

Det ter sig inte heller som någon slump att det i tider av rysk propaganda i Aftonbladet tidigare i år dök upp en uppenbart planterad artikel som misskrediterade och spred felaktiga uppgifter om det svenska biståndet till Georgien. Det hela blev än mer anmärkningsvärt av att nuvarande biståndsminister Isabella Lövin, åtminstone utåt, svalde den mediala manipulationen.

samtidigt har den ryska taggtråden i Sydossetien förstärkts. Demokratisk utveckling kan som sagt inte tas för given. Och vi bör inte lämna den därhän, utan orubbligt stå vid georgiernas sida – för som Reagan citeras på sin staty i Tbilisi: Friheten är aldrig mer än en generation bort från utrotning.