Vilka är vi?
Är det språket? Vårt avancerade medvetande? Vår förmåga att planera för framtiden och arbeta tillsammans i allt större kollektiv? Se till exempel hur Michael Tomasello resonerar i en nyutgiven bok, A Natural History of Human Thinking, recenserad av Staffan Ulfstrand i förra numret av Axess.
Man kan naturligtvis fråga sig varför denna angelägenhet framstår som så brännande just nu. Kan det vara kopplat till att maskinerna så snabbt blir så intelligenta och att de i så stor utsträckning ersätter oss människor på arbetsmarknaden? Finns det ett stråk av desperation och oro i all denna skenbara självbelåtenhet?
Men man kan också, som filosofen och ekonomen John Gray gör i böcker som Straw Dogs (2002) och The Silence of Animals (2013), fråga sig om inte just den höga självuppskattning som ligger implicit i frågan leder oss djupare in i en bedräglig och farlig föreställningsvärld fylld av självsmickrande illusioner. Gray menar att vi är djur med ödesdigra särdrag, att vårt agerande är och förblir djuriskt och att vi inte har någon som helst anledning att hävda att de skillnader som går att urskilja mellan oss och dem är till vår fördel.
Människan har, enligt detta synsätt, ingenting alls att skryta med. Vi har över en period på några tusen år haft god tur i evolutionsprocessens tombola, det är det hela. Och framtiden ser inte ljus ut.
Vi är många, vi tar stor plats och vi slukar ohållbart stora resurser. Därigenom håller vi planetens öde i våra näriga små händer. Vi vet mycket men förstår litet, vilket gör att vi liknar små barn som går omkring med ett skarpladdat vapen i fickan, beväpnade med oerhörda och livsfarliga krafter som vi inte kan kontrollera.
Detta gör oss, menar den israeliske historikern Yval Noah Harari i sin omtalade bok Sapiens (2013, nyss översatt till svenska), till gudar som inte står till svars inför någon annan än oss själva. Och trots all den skada vi åstadkommer i vårt ekosystem blir vi aldrig lyckliga eller tillfredsställda. Finns det, frågar Harari retoriskt, något farligare än missnöjda och oansvariga gudar som inte vet vad de vill?
Och just denna kroniska frustration och osalighet utgör själva grundbulten i det specifikt mänskliga, hävdar John Gray i sin senaste bok, The Soul of the Marionette. Det är varken fri vilja eller medvetande som särskiljer arten människa, utan inre splittring och motstridiga impulser. Å ena sidan strävar vi efter att tillfredsställa våra drifter, å andra sidan förbannar vi dessa drifter och ser i dem roten till all ondska. Vi är å ena sidan vettskrämda för döden och samtidigt, å andra sidan, i skrämmande stor omfattning beredda att döda våra medmänniskor och själva gå i döden för olika typer av fiktioner.
Denna grundläggande klyvnad hos människan erinrar om den diagnos Sigmund Freud ställer i Bortom lustprincipen (1920), Vi vantrivs i kulturen (1930) och på andra ställen. Mot libidon står en dödsdrift, och den olösliga konflikten dem emellan formar såväl den enskilde medborgaren som hela samhället. ”Och denna giganternas kamp”, skriver Freud, ”vill våra barnsköterskor tysta ner med vaggsånger om himmelriket.” Grays projekt kan sägas vara att få tyst på de beskäftiga barnsköterskorna. Bort med de självsmickrande illusionerna: vi är inte bara djur, vi är odjur.
Han refererar inte direkt till Freud i den nya boken, men väl i de tidigare, framför allt i The Silence of Animals. Och de olika titlarna ska nog heller inte ses så mycket som separata enheter, utan mer som syskonvolymer som tillsammans utgör ett tematiskt collage där resonemang ständigt återkommer i delvis ny belysning ur nya vinklar. Gray prisar psykoanalysens bistra klarsyn. Det finns ingen frälsning, bara lindring (i bästa fall). Vantrivseln är evig och vaggsångerna ljuger.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Den farliga och självsmickrande illusionen har ett namn: humanism. Och det farliga med humanismen är dess arroganta självbedrägeri. Den tror sig om att genomskåda all vidskepelse, men i själva verket vilar dess fromma förhoppningar om självfrälsning genom rent förnuft och materiella framsteg bara på just vidskepelse i form av dåligt smält tankegods från samma kristendom som den så skarpt kritiserar. Humanismen upphöjer Människan till Gud utan att se att den bara ersätter en illusion med en annan (och med all säkerhet farligare).
Gray fogar här nya tankeled till sin mörka förkunnelse, ofta med hjälp av skönlitteraturen: von Kleist, Bruno Schulz, Mary Shelley, Borges, Poe, Philip K Dick, med flera. Idérikedomen är omtumlande, kärnan är stålhård.