För några år sedan var jag på författarbesök i ukrainska Lviv. Under mitt anförande kom det fram att jag som finländsk författare skriver på svenska.

Finska ambassaden var medarrangör till besöket. En man ur publiken frågade ambassadrepresentanten hur det var möjligt att svenskan har fått officiell status i Finland. Av tonen i hans röst att döma såg han det som en högst besynnerlig, för att inte säga besvärande omständighet.

Den här synen på språk och identitet är i allt väsentligt ett arv från Sovjetunionen, och den går igen i alla de tidigare Sovjetländerna. Det vill säga: Språk och nationalitet är ett. Man kan inte vara finländare om man talar svenska, eller georgier om man talar ossetiska. Denna uppfattning stöter jag ofta på även i Ryssland...