Det står ingenting om Sverige i Esben Schjørrings och Michael Jannerups Værdikæmperne (Gyldendal, 2018). Likafullt är boken dubbelt intressant för svenska läsare. Dels gör författarna en ambitiös analys av den borgerliga danska regeringsperioden 2001–2011 och erbjuder värdefull kunskap om ett underbevakat grannland. Dels kastar detta med automatik ljus över vår svenska motsvarighet: de åtta åren med alliansstyre 2006–2014.

Værdikæmpernes fråga är i vad mån Danmark blev borgerligare under dessa tio år med liberalkonservativ VK-regering (liberala Venstre och Konservative folkeparti) och summerar att ifall man gör bedömningen mot bakgrund av vad som ”en gång ansågs vara borgerlig politik” blir svaret nej. Välfärdsstaten begränsades inte, skatterna sänktes inte och statens makt över medborgarna fortsatte att vara stor. Men som författarna också konstaterar utgav sig inte statsminister Anders Fogh Rasmussens regeringar för att vilja skapa en mindre stat. De slog in på ett annat borgerligt spår. Istället för att utmana välfärdsstaten valde Fogh Rasmussen att utmana kulturradikalismen.

Schjørring och Jannerup lyfter fram en passage i ett Fogh Rasmussen-tal från 2003 som definierande för hans regeringstid: ”Resultatet av kulturkampen avgör landets framtid. Inte den ekonomiska politiken.” Istället för skattesänkningar och avregleringar skulle VK-regeringen lägga krutet på frågor som stramare invandringspolitik, upprättandet av en kulturkanon och en mer aktivistisk utrikes- och säkerhetspolitik.

Strategin var inte självklar. Venstre hade tidigare varit kritiskt mot höga statliga utgifter och en stor offentlig sektor. Som vice partiordförande publicerade Fogh Rasmussen 1993 till och med det radikala manifestet Fra socialstat til minimalstat. Men så kom förlusten 1998 när en till synes självklar valseger gled Venstre ur händerna, vilket fick Fogh Rasmussen att dra slutsatsen att det inte var möjligt att vinna regeringsmakten ifall valrörelserna reducerades till val mellan sänkt skatt och värnad välfärd. Resultatet blev ett osentimentalt hej då till minimalstaten och nya besked om att danskarnas välfärd skulle vila tryggt i Venstres händer. Det har formulerats som Foghs utveckling fra hulemand til julemand.

Den nya hållningen prövades i folketingsvalet 2001 då Venstre ökade rejält och kunde bilda regering med de konservativa. För dessa var sänkt skatt den verkliga hjärtefrågan, men regeringsförhandlingarna landade istället i skattestoppet. Inga skatter skulle höjas, men samtidigt skulle eventuella skattesänkningar inte finansieras genom nedskärningar utan bara genom utrymmet som skapades av tillväxt i ekonomin. VK-regeringen förmådde alltså att enas om att sänkt skatt kunde vara något positivt men inte om att det fanns ett värde i att flytta makt och ansvar från den allmänna till den enskilda sektorn. Frågan om stat och individ förlorade en stor del av sin ideologiska laddning och blev ingen bärande del av värdekampen.

Några år senare fick Sverige i Fredrik Reinfeldt sin första borgerliga statsminister på tolv år. Även han hade en stridsskrift för systemskifte på meritlistan. Det sovande folket kom för övrigt ut samma år som Fogh Rasmussen i sin bok ondgjorde sig över att människan i socialstaten ”ligger lydigt som en hund i sin korg och gonar sig framför brasan”. I likhet med Fogh Rasmussen hade Reinfeldt fått uppleva plågsamma valnederlag och kommit fram till att kampen mot sömn och gonande i all ära – skulle man vinna val måste debatten bli en annan.

Reinfeldt – eller var det främst Anders Borg? – hanterade emellertid dilemmat på ett annat sätt än Fogh Rasmussen. Även de svenska borgerliga skrev inför segervalet 2006 ut en blank check till välfärdssektorn. Men den gällde bara för verksamheter som vård, skola och omsorg, inte för ersättningssystemen. Det var slut med metoden att finansiera statliga skattesänkningar genom nedskärningar av statsbidragen till kommunerna. Men det var inte slut på skattesänkningspolitiken. Den nya konfliktlinjen efter ”skatt mot välfärd” skulle bli ”arbete mot bidrag”. Ingen skulle behöva oroa sig för plundringsräder mot utbildning eller sjukvård, men det skulle börja löna sig bättre att jobba jämfört med att inte göra det.

På så sätt kunde Reinfeldt lägga om välfärdspolitiken och ändå behålla sänkt skatt som en central del av sitt ideologiska erbjudande. Eller, ja, i själva verket blev det till sist mest skattefrågan kvar. Det rådde lågtryck vad gällde rättsväsendet, kulturpolitiken och den högre utbildningen, och när det kom till försvaret och invandringen argumenterade man snarast emot klassisk högerpolitik. När så skatte- och arbetslinjen efter hand förändrades från moraliskt laddade budskap om att arbetaren är sin lön värd till teknokratiska trumpetstötar om vikten av att öka det totala arbetsutbudet fanns inget kvar som kunde ge inspiration, kraft och lyft. Det återstod bara att varna för motståndarnas inkompetens och suspekta avsikter. Det räckte till omval 2010. Fyra år senare var det för tunt. Sedan dess har strategin åter förändrats i grunden men återuppbyggnadsarbetet är tungt.

Dansk folkeparti (DF) var inte med i VK-regeringarna men fungerade som stödparti i folketinget under hela perioden. Enligt Schjørring och Jannerup blev de värdekampens stora vinnare. Dels på grund av genomslaget i invandringspolitiken, dels eftersom de blev hallstämplade genom sin medverkan vid tillkomsten av statsbudgetar och andra större reformer. Fast så mycket till vinst i väljarkåren noterade de faktiskt inte. DF fick 12,0 procent av rösterna redan 2001 och det blev inte mer än 12,3 procent 2011 då VK-regeringen förlorade makten efter tio års styre. Man kan jämföra med Sverigedemokraterna, som gick från 2,9 procent 2006 till 12,9 procent 2014 utan vare sig samarbete eller hallstämpling.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Venstre är sedan tre år åter statsministerparti, men man har tappat en hel del väljarstöd. Schjørring och Jannerup avslutar strängt: ”Med värdekampen som politiskt projekt och politisk strategi vann Venstre och De konservativa nycklarna till ministerkontoren under nollnolltalet men priset var först deras själar, sedan deras mandat.” Kanske är det i strängaste laget. För hur ska man se på saken ifall Fogh Rasmussen verkligen hade rätt i sin analys att skattestopp och värdekamp var den mest offensiva borgerliga politik som 2001 års väljare kunde tänka sig? Och är det verkligen självklart att det bara är på det ekonomiska planet som riktigt angelägna borgerliga segrar kan vinnas?

Partipolitik handlar om att finna rätt mix av övertygelse och praktiska hänsyn. Att vänta med förslag eller gå varligt fram med vissa idéer är fullt naturligt. Ingen kommer undan taktiken. Det problematiska uppstår när taktiserandet tar över och taktiken tillåts mutera till värden. Om Fogh Rasmussen inte så envist hade hållit fast vid att se välfärdsstaten som ett odelbart helt hade Danmark inte behövt ha världens högsta skattetryck i dag. Om Reinfeldt inte så envist försökt reducera debatten till ekonomi hade Sverige inte behövt ha sådana problem med försvaret, invandringspolitiken och politiseringen av det intellektuella livet. Fogh Rasmussen kunde ha tagit några sidor ur Reinfeldts bok, Reinfeldt ett kapitel ur Fogh Rasmussens. Fast det förstås, det var ju den moraliska stormakten vi skulle vara. Inte den vetgiriga.