2018 års Nobelpristagare i litteratur, Olga Tokarzcuk, har sagt: ”Att skriva en roman är som en kontrollerad psykos.” En författare som med största sannolikhet skulle ha instämt är Philip K Dick. Han arbetade i ett febrigt tempo. När han dog vid 53 års ålder hade han skrivit ett 40-tal romaner; tolv av dem tillkom under två års tid. Och man skulle kunna tillägga att läsningen av en roman av Philip K Dick också är att glida in i en kontrollerad psykos.

”Men det finns något i hans mörkt konspiratoriska och grällt paradoxala romanvärldar som är i djup resonans med vår samtid.”

Dick var sciencefictionförfattaren som drömde om att få komma in i de litterära finrummen men aldrig blev insläppt. Men det finns något i hans mörkt konspiratoriska och grällt paradoxala romanvärldar som är i djup resonans med vår samtid. Han fortsätter att fascinera och hans berättelser har filmatiserats mer än någon annan sf-författares – med titlar som Total Recall, Minority Report, A Scanner Darkly och den ikoniska Blade Runner. Vad är det unika hos denna udda författare? Det finns inget allmänt vedertaget svar på frågan. För egen del skulle jag vilja framhålla den märkliga effekten när klassiska metafysiska och religiösa föreställningar dyker upp i chockerande populärkulturella förklädnader. I Divine Intervention, den andra romanen i VALIS-trilogin, har den MS-sjuka Rybys blivit befruktad av Jahve på en främmande planet och färdas nu i en raket mot den av onda krafter besatta jorden. VALIS låter som en akronym för en teknisk rymdfärdskomponent. Och mycket riktigt står VALIS för Vast Active Living Intelligence Sy­stem, en rymdsatellit av främmande ursprung som skickar ner informationsrika orangea ljusstrålar till utvalda hjärnor på jorden. Och varför är dödsriket så förvillande likt vårt vardagliga liv? Tingen håller på att falla sönder men återställs med en mystisk sprejburk lanserad i tevereklamen under varumärket Ubik. Och så vidare.

Dicks livstid (1928–1982) sammanfaller med sf-litteraturens guldålder men för många inom genren var han en främmande fågel. John W Campbell, en tongivande redaktör som tog många knoppande sf-talanger under sina vingar, ansåg honom ”knäpp”. För Campbell var det viktigt att tekniska innovationer presenterades på ett något så när utförligt och trovärdigt sätt. Dick uppfann något bara när intrigen så krävde och ingen manual fick tynga berättandet. Den klassiska formeln för god sf är tankeexperimentet: Tänk om… Men hos Dick är volymknappen uppskruvad: Jisses tänk om…! En Philip K Dick-roman kan träffa en som ett knytnävsslag i magen redan på första sidan. I Counter-Clock World hovrar helikoptrar över en kyrkogård och ledsagar räddningspatruller på marken via radio. När de döda försöker ta sig upp ur graven gäller det att snabbt omhänderta dem med filtar och vätska. De ska nu börja sitt långa liv bakåt i tiden mot det embryonala stadiet.

Barndomen var olycklig för Dick. Hans mor Dorothy var intellektuell och drömde om att bli författare men klarade inte av att ta hand om tvillingarna Philip och Jane. De var undernärda och vanskötta och det sociala fick rycka in och stödja familjen. Philip överlevde men tvillingsystern dog efter några månader. Fadern övergav senare familjen för en annan kvinna. Philips inställning till modern var ambivalent. Han förblev starkt bunden till henne men förlät henne aldrig. Jane som dött i hans ställe dyker upp i olika förklädnader i flera av hans verk.

Vid tolv års ålder slukade han Frank Baums böcker om sagolandet Oz och började läsa sitt första sf-magasin Stirring Science Stories. Med tiden växte travarna av magasin som Amazing Stories, Astounding och Unknown Worlds. Han förvarade dem livet ut i ett massivt ­brandsäkert dokumentskåp som sannolikt skulle ha överlevt ett kärnvapenkrig och alla andra katastrofer han i sina romaner utsatte sitt Kalifornien för. Dessa så kallade pulp magazines (pocketböcker med dålig papperskvalitet) hade en guldålder i början av 1950-talet. Här kunde man läsa de klassiska Vilda Västern-äventyren i ny tappning. Horse Opera var nu Space Opera. Istället för att galoppera över prärien färdades hjälten med dragen strålpistol i rymdraket genom galaxen. Brygden kunde med fördel spetsas med en blondin i dödlig fara. Ingen bibliotekarie med självaktning vill ta i dessa tidskrifter ens med tång.

Collegestudierna fullföljdes aldrig. Dick blev biträde i en radio- och skivaffär och skrev reklamsnuttar för en lokal radiokanal. Han började också skriva noveller för pulpmagasinen. Trots de usla honoraren var skrivandet snart hans enda födkrok. 1954 kollapsade pulpmarknaden när den största distributören köptes upp och omstrukturerades för andra ändamål. Dick satsar då på romaner men hans försök utanför sf-genren refuseras. Det finns inte mycket pengar att göra på sf-romaner som oftast bara gavs ut i pocket. Ett talande exempel är Ace Books som kunde ge ut två sf-romaner i samma volym där framsida och sistasida var omslagssidor.

Redan tidigt i livet led Dick av takykardi, astma och andra hälsoproblem. Det ledde till ett omfattande läkemedelsmissbruk också med droger som amfetamin. Han plågades också av torgskräck och det var sällan han tog mod till sig att möta sina läsare på sf-konferenser och vid föreläsningar. Desto livligare var han i kretsen av sina vänner. Där dominerade han i kraft av sin humor, sin belästhet och sin outsinliga spekulativa fantasi. Han brukade också sprida en hel del förvirring eftersom han kunde säga saker som ingen visste om det var allvar eller skämtsamhet. Han kunde t ex hävda att han kände sin tvillingsyster inuti sig och att han på grund av henne var lesbisk… Kanske var det en spark mot modern som hade oroat sig för att han skulle bli homosexuell.

Philip K Dick hade hunnit att bli en lovande sf-författare när det stora genombrottet kom 1962 med romanen The Man in the High Castle. Dick trodde att han nu skulle accepteras som en experimentell skönlitterär författare och lämna pocket­boksträsket. Följande år belönades han med en Hugo, sf-världens prestigefyllda pris för årets bästa verk. Förvisso sålde boken väl. Men – som en av hans levnadstecknare uttryckte saken – han var kvar i sf-gettot även om han nu var gettots kung.

Handlingen är förlagd till vår tid som den skulle ha sett ut om axelmakterna vunnit andra världskriget. USA:s västkust är ockuperad av japanerna; på östkusten styr det nazistiska Das Reich. Det finns ingen given huvudperson. En rad protagonister ger sin bild av denna värld: en japansk byråkrat, en amerikansk antikhandlare, en tysk dubbelagent, en judisk smyckestillverkare med flera. Mannen i det höga slottet är sf-­författaren Abendsen som skrivit en bok som skildrar världen som han föreställer sig att den skulle ha sett ut om de allierade vunnit kriget. Nazisterna har förbjudit boken men den tillåts av de något mer liberala japanerna. Och till slut kommer en av protagonisterna att hitta och konfrontera den gåtfulle Abendsen.

Romanens människor är maktlösa och söker även inför vardagliga problem vägledning i den kinesiska spådomsboken I Ching, Förändringarnas Bok. Dess svar är dunkla och öppna för många tolkningar. Dick påstod att han inte hade någon färdig plan när han skrev romanen utan låtit I Ching bestämma riktningen. Romanen skulle med andra ord ha skrivits av det kinesiska oraklet. Det är förmodligen en skröna. Men själva temat är något som ständigt återkommer hos Dick: verklighetens natur. Lever vi i en kollektiv illusion? Kanske Abendsens sf-roman är den sanna verkligheten? Eller en sannare verklighet?

”Dick trodde att han nu skulle accepteras som en experimentell skönlitterär författare och lämna pocketboks­träsket.”

I Kalifornien frodades drogliberalismen men Dick blev inte frälst; de läkemedel han missbrukade förvandlade inte verkligheten utan förvred den. Det var den där smygande känslan av overklighet. Att något var fel. I The Three Stigmata of Palmer Eldritch lever kolonisterna på Mars ett hårt och eländigt liv. Med hjälp av små dockskåp och drogen Can-D kan kolonisterna en kort stund uppleva ett rosaskimrande Barbieliv. Då dyker äventyraren Palmer Eldritch som alla trott var död upp från Proxima Centauri och har med sig den mystiska drogen Chew-Z. Den garanteras ha en längre verkan än Can-D. Ingen tid alls har förflutit från det man tar drogen tills man åter vaknar upp. Men i drogens alternativa värld kan man vistas så många år man vill. Chew-Z marknadsförs med slogan: ”Gud har lovat evigt liv. Vi kan leverera det.” En försäljare av Can-D provar den nya drogen och gör den fasansfulla upptäckten att allt omkring honom är infekterat av Palmer Eldritch. Han lämnar ruset – tror han. Snart inser han att han är kvar i Palmer Eldritchs värld. Vem är denne kannibal som kommer att äta upp mänskligheten bit för bit? Gud? Satan?

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Men steget från skräcken och mörkret i Dicks romaner till svart humor är kort. Ubik har beskrivits som en ”metafysisk slapstick”. Gränsen mellan liv och död upphävs, eftersom dödsriket i sin vardaglighet inte går att skilja från livet. Man kan således inte vara säker på att man inte är död. Ubik har också uppfattats som en satir över konsumtionssamhället. Det gäller att alltid ha på sig växelmynt. En av romanens protagonister blir instängd därför att han inte kan följa den smarta dörrens uppmaning att stoppa in ett mynt. Han försöker argumentera med dörren men denna ger sig inte. Han börjar skruva loss låset. Dörren hotar då att stämma honom.

Vad är en människa? är den stora frågan Dick ställer sig. Bäst kommer den till uttryck i Do Androids Dream of Electric Sheep? Androiderna – de artificiella människorna – går knappt att skilja från de riktiga människorna. De används för att kolonisera Mars. Men nya och mer avancerade modeller tar sig på illegala vägar till jorden. Rick Deckard är en prisjägare som avslöjar och förintar förrymda androider. Till sin hjälp har han en testutrustning för att avgöra vem som är vad. Och den testade kan fråga: ”Vad är jag? Säg som det är.” Det avgörande kriteriet på mänsklighet är här förmåga till empati men jisses tänk om också androider kan känna empati? Det här är Dicks version av Turingtestet, det berömda tankeexperimentet som gick ut på att avgöra om en dator kan ha medvetande. Om datorn kunde lura tillräckligt många intervjuare att tro att den var mänsklig var den faktiskt det. I Dicks värld är frågan betydligt mer komplicerad. Filmatiseringen av romanen heter Blade Runner. Dick gilllade dess gråmurriga visuella ton men inte manuset.

Dicks tre sista romaner – Valis, The Divine Invasion och The Transmigration of Timothy Archer – handlar om religiös tro och tvivel. I början av 1974 hade Dick flera visioner, en upplevelse av Gud och av gudomlig vishet i form av strålar av ljus. Men för författaren som kunde svänga ihop en roman på en månad tog det flera år innan visionen fick litterär gestalt. Dick var kristen men föga ortodox. Han intresserade sig för gnosticismen och umgicks flitigt med James Pike, en biskop i den episkopala kyrkan som avsattes på grund av sina kätterska tankar kring treenigheten. Pike är förebilden för Timothy Archer.

Stanislav Lem, en annan ledande sf-författare, skrev essän ”Science Fiction. Ett hopplöst fall – med undantag”. Undantaget var Philip K Dick. ”Ni förstår, Mr Lem”, kommenterade Dick, ”det finns ingen kultur här i Kalifornien, bara skräp. Och vi som växt upp här och bor här och skriver här har inget annat att inkludera som element i vårt verk […] Man måste arbeta med skräpet, sätta det mot sig självt […] Härav elementen i en sådan bok som Ubik. Om Gud manifesterade sig här för oss skulle han göra det i form av en sprejburk marknadsförd på teve.”