Det gemensamma för terroristorganisationen IS och samtida skolgårdsmobbning är att de arbetar med sociala medier. IS blev experter på att sprida material viralt, gärna mycket våldsamt – halshuggningar och tortyr blandat med predikningar och anklagelser mot väst. Omkring 40 000 frivilliga från hela världen anslöt sig till dem, främst tack vare deras mediestrategi; oproportionerligt många från Sverige.

Mobbning kan idag innebära trakasserier via sociala medier och hatiska kommentarer, men i skrämmande hög grad också spridandet av bilder av verkligt hån och fysisk misshandel. Om man förut kunde bli mobbad på skolgården inför en begränsad krets riskerar barn och ungdomar idag att hängas ut inför tiotusentals flinande främlingar, på ett sätt som på allvar kan förstöra en ung människas liv. Sociala medier, hela selfiekulturen, fun­gerar också som en ’feedback loop’, ett sy­stem som genom kontinuerlig återkoppling förstärker effekterna av det som visas upp i dem. Eftersom vi alla, och först och främst ungdomar, idag lever liv i vilka uppkopplad eller ej inte är några alternativ utan nätet genomsyrar allt och alla våra aktiviteter är kopplade till detta, på det ena eller det andra sättet, finns det ingen möjlighet att fly för den som utsätts för trakasserier på det. Det går inte längre att stänga av. Mobbningen fortsätter in i det egna rummet.

Den brittiska organisationen Catch-22 kallar sig social business, ett icke vinstdrivande företag med ett socialt uppdrag. De arbetar på brittiska fängelser, med utbildning, de motarbetar gängbildning, missbruk och barnmisshandel bland annat. De publicerade 2017 en kort och koncis rapport på 40 sidor, Social Media as a Catalyst and Trigger for Youth Violence, som jag kan rekommendera till alla intresserade – vilket borde innebära alla, kort och gott, för detta är ett av vår tids mest brännande, och växande, problem. I rapporten beskrivs hur våld förhärligas, hur mobbning och misshandel filmas och sprids och hur detta förråar och förvärrar våldet. Återkopplingen gör att man hela tiden måste överträffa sig själv och andra, variera, förnya, förvärra, för att hålla uppmärksamheten uppe och skaffa sig nya följare på de socia­la plattformarna – eller nya lyssnare om man sysslar med musik. Samma impuls att gå sina följares lägsta impulser till mötes, för att de inte ska tröttna på en utan fortsätta att sprida ens inlägg vidare så att de blir virala, som dominerar och förstör så många möjligheter till samtal på Twitter, är verksam bland ungdomar och barn, naturligtvis, men där stannar det inte alltid, tyvärr, vid ord.

”Det går inte längre att stänga av. Mobbningen kommer in i det egna rummet.”

Återkommande i diskussionen kring så kallad gangsterrap, eller drill, som genren nog egentligen bör kallas, är det alltid någon som refererar till videovåldsdebatten i början 1980-talet eller ­etiketterna med Parental advisory som klistrades på skivor med sexuellt utmanande och våldsamma texter vid samma tid, för att understryka hur löjligt det är att moralisera över vad som betraktas som en samtida konstform.

Visst finns ännu somliga som också tänker sig att ungdomar går ut och begår brott efter att ha sett vissa filmer eller spelat vissa videospel, något som jag personligen förhåller mig skeptisk till. Konst fungerar inte så, annat än undantagsvis. Exempelvis finns en möjligen befogad oro för att självmord kan triggas av konstnärliga exempel, med Johann Wolfgang von Goethes Den unge Werthers lidanden (1774) som det klassiska exemplet. Medial smitta som kan leda till flera självmord kallas just Werthereffekten – som kompletteras av Papagenoeffekten: självmord kan förhindras genom positiva exempel på utvägar ur förtvivlan. Själv skulle jag knappast rekommendera någon som redan är deprimerad att se Louis Malles Tag mitt liv, men för en ­balanserad, frisk person är den ett konstverk som visserligen förmörkar dagen, men som också är ett filmiskt mästerverk. En frisk människa får inte lust att begå brott av att se filmer om brott.

Nu är problemet med gangsterrap och de videor som ackompanjerar den inte främst självmord, utan rån, våld, övergrepp och mord. Om livsstilen i sig är en variant av självskadebeteende kan säkert diskuteras, hälsosam är den inte och åtminstone då det gäller att återvända till samhället och ordningen omvittnar killarna som levt i miljön gärna hur plågsamt det i själva verket var. Det som skiljer gangsterrap, och angränsande genrer och den kultur som utvecklas i samband med dem är något helt nytt, verkligen kvalitativt annorlunda jämfört med att konsumera videorullar eller lyssna på skivor. Det mesta är digitalt, tillgängligt via sociala plattformar, de största artisterna börjar vanligen genom att själva lägga upp sina verk, sedan lyfts somliga medan andra sänks, via kommentarer och vidaredelningar över Instagram, Snapchat, Tiktok, Youtube och så vidare. Det handlar hela tiden om att mata loopen, återkopplingen är det som lyfter eller sänker en. Precis som i mobbning och för ISIS.

Själv är jag en hängiven anhängare av yttrandefrihet. Att tro att man kan förbjuda gangsterrap är lika fånigt som att vilja förbjuda rasism. Jag tror inte heller att utvecklingen av sociala medier kommer att stoppas. Vi vet från exemp­let IS, och andra kriminella, extremistiska organisationer, att varje gång en kanal stängs för dem hittar de någon ny. Likaså känner vi väl till att då ord förbjuds kommer deras innebörd ändå att leva vidare, och nya ord och indirekta, inte sällan ironiska, uttryck skapas vilka fungerar precis likaväl för de invigda. Barn som växer upp med betydande delar av sin utveckling och sina personligheter förlagda till sociala medier långt bortom de flesta vuxnas kunskap och kontroll lever farligt. Utvecklingen kan inge förtvivlan, de negativa exemp­len, alltifrån sjunkande bokläsning till gängbråk och mord, är alltför många, men det går inte att ge upp. Givetvis skapade inte sociala medier denna värld, men den förstärker och förvärrar vissa aspekter av den, på ett sätt som vi ännu inte till fullo förstår. En bra början för att begripa hur återkoppling, feedback loops, bidrar till dynamiken i utvecklingen i stort som smått, är att läsa Catch-22:s rapport från 2017.