Sahra Wagenknecht är ärkevänster: född i DDR, medlem i det socialistiska ungdomsförbundet FDJ, medlem i det forna regimpartiet SED (Sozialistische Einheits­partei Deutschlands), medlem i styrelsen för sagda parti när det gjort om sig till PDS (Partei des demokratischen Sozialismus), medlem i Europaparlamentet för PDS (som sedermera bytte namn till Die Linke), gruppledare för Die Linke i Bundestag, diverse andra ledarposter inom partiet. Wagenknecht är dessutom doktor i nationalekonomi.

Idag borde socialisten Wagenknecht vara belåten. Unga betraktar sig ofta som vänster (vilket exempelvis ger republikanerna i USA stora problem) och i den offentliga debatten hörs mest de argument som anses var vänster: HBTQ, rät­ten att se sig som offer, den självutnämnda vänsterns syn på invandring. Vänsterliberalism brukar denna strömning kal­las, vilket alltid har förvånat mig eftersom dess medlemmar på intet vis ger intryck av att ha tagit intryck av vänsterns eller liberalismens ideologiska klenoder, särskilt inte Das Kapital eller Das kommunistische Manifest.

Och nu sätter Wagenknecht sig och skriver en bok där hon påpekar att väns­terliberalismen inte är vänster – eller liberal. Den ”är varken vänster eller liberal, utan motsäger i kärnfrågor båda dessa politiska riktningar”, förklarar hon i denna nyutkomna bok, Die Selbstgerechten (Campus-­Verlag 2021) och fortsätter: ”Ett viktigt anspråk i varje liberalism är tolerans när det gäller andra åsikter. Den typiske vänsterliberale kännetecknas däremot av motsatsen: extrem intolerans gentemot alla som inte delar hans syn på saker. Liberalism kämpar traditionellt för juridisk likhet, me­dan vänsterliberalismen kämpar för kvoter och mångfald, alltså för ojämlik behandling av olika grupper. Till vänsterns självbild har vidare alltid hört att framförallt engagera sig för dem som har det svårt och som saknar tillgång till högre bildning, välstånd och möjligheter att stiga i samhället. Vänsterliberalismen å andra sidan har sin sociala grund i den välmående akademiska medelklassen i de stora städerna. […] Väns­terliberala partier vänder sig till de bättre utbildade och bättre ställda och väljs främst av dem.”

”Men här är finessen i en demokrati: även den lilla människan får yttra sig vid valurnan.”

Det är just där problemet ligger: de flesta av dem som idag kallar sig för vänster har snart sagt ingen koppling till det som väns­tern traditionellt stått för: den lilla människan. ”Hela samhällshistorien har hittills varit en historia om klasstrider”, skriver Karl Marx och Friedrich Engels i förs­ta kapitlet av Das kommunistische Manifest. Så framgångsrik blev den socialism som byggde på deras idéer att klassamhället ansågs ha besegrats. Idag lever arbetarklassen, såtillvida den finns kvar, som forna generationers medelklass. Man har ström och rinnande vatten, fina maskiner som sköter dagliga sysslor som disk och tvätt, för att inte nämna underhållning, och man kan resa på semester utomlands. ”Vad är meningen med Labour?” frågade sig många i Storbritannien efter att partiet förlorat makten i flera kommuner i norra England där en seger för de konservativa dittills hade varit otänkbar?

Ja, vad är meningen med Labour och andra socialdemokratiska och socialistiska partier nu när arbetarklassen har uppnått sina mål och inte bara kan rösta utan också leva ett materiellt behagligt liv? Ingen verkar egentligen ha tänkt på vad väns­tern skulle ta sig an efter klasskampens slut. Istället har sagda partier utan att egentligen märka det förvandlats till just det Wagenknecht beskriver: partier för högutbildade i storstäder. (Trots att denna grupp anser sig bildad är den så oförmögen att tänka att den amerikanske kolumnisten George Will gett den namnet Lumpenintelligentsia. Eftersom denna Lumpenintelligentsia är oförmögen till komplexa diskussioner angriper den envar som vågar avvika från ortodoxin. Av Linke­partikamrater kallas Wagenknecht nu för högerkonservativ.

Jag avslöjar ingen hemlighet: vänstern i väst fortsätter att med glädje ge den lilla människan allmosor, men respekten är den snålare med. Istället för att lyssna på dessa så kallade små människor har par­tier­ till vänster om mitten visat förakt för dem; sådana människors åsikter anses vara osofistikerade och inte värda att tas på allvar. Det påminner om medlemmarna av Rote Armee Fraktion som trodde sig veta bättre än arbetarna själva vad arbetarklassen ville och tog sig före att genomföra en revolution å deras räkning.

Men här är finessen i en demokrati: även den lilla människan får yttra sig vid valurnan. Att så är fallet är förstås en av väns­terns största bedrifter: oförtröttligt och oförfärat pressade tidiga socialister och socialdemokrater på de härskande skikten tills dessa införde allmän rösträtt. Att människor från enkla omständigheter nu också kan utbilda sig är också socialdemokratins och socialismens bedrift. I en intervju i Sveriges Radio i maj reflekterade förre SAS-chefen Jan Carlzon över hur han – född 1931 som son till en lägre tjänsteman och en hemmafru – tillhörde de allra första årskullarna i sin samhällsklass som kunde räkna med att gå på universitet. Detta var folkhemmet, poängterade Carlzon.

Och det är inte bara Labour som tvingas uppleva hur dess stamväljare fått nog. I Tyskland stöds socialdemokraterna SPD av rekordlåga 14 procent. Också i Italien, Frankrike, Nederländerna, Österrike och Finland går det mäkta dåligt för socialdemokraterna. Och i Sverige, där Socialdemokraterna skapat det världsberömda folkhemmet, där arbetare i min ungdom stolt gick i förstamajtåg: ja, där får socialdemokraterna sitt lägsta väljarstöd sedan 1900-talets början. Och Die Linke, som borde kunna fånga upp SPD:s väljare? Ja, det går bakåt för dem med.

”Idag lever arbetar­klassen, såtillvida den finns kvar, som forna generationers medelklass.”

Detta händer därför att ett spöke går runt i Europa: vänsterarrogansens spöke. Wagenknecht beskriver med en rörelse vars nya tongivande medlemmar inte tolererar meningsmångfald. Denna arrogans har föranlett en grup av 150 liberala intellektuella – bland andra J K Rowling, Gloria Steinem, Salman Rushdie och Noam Chomsky – att skriva ett öppet brev där de varnar för att den offentliga ­debatten håller på att kvävas, och Barack Obama har vädjat om att inte se det som ett mål att göra ner meningsmotståndare. Ändå reagerade Susanne Henning-Wellsow, Die Linkes gruppledare i Thüringens delstatsparlament, på FDP-politikern Thomas Kemmerichs val till ministerpresident genom att kasta en blombukett framför fötterna på honom. (Han hade valts med stöd av främlingsfientliga AfD.)

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Så arrogant är spöket att det inte ens märker stora delar av samhället och deras helt avgörande bidrag till samhället. Istället får sådana människor ständigt höra att de borde utbilda sig, att de borde bli annorlunda. (”De bedrövliga” kallade Hillary Clinton dem.) Att alla människor har lika värde är mindre viktigt.

Vad är meningen med Labour, eller Social­demokraterna, eller Die Linke eller SPD? Det är stor mening, för fast det gamla klassamhället avtagit har nya klasser tillkommit. Samhällsklyftorna finns kvar; de är bara annorlunda. Landsbygdsbor, glömda och avfärdade av många stadsbor men med ack så många färdigheter som stadsbor inte ens känner till (för att inte nämna en utomordentlig betydelse för landets välmåga) behöver en politisk röst. Och man behöver bara tänka på vad som skulle hända om alla i praktiska yrken lade ner jobbet för att inse hur avgörande de är. Vem för idag deras talan?

Om socialdemokrater, socialister och ”vänsterliberala” började tänka på hur de kan visa respekt för de många skattebetalare som utgör stommen i deras samhälle skulle de upptäcka att de har stor mening. Istället framhärdar de med sin arrogans. Wagenknechts partikamrat Gregor Gysi – också han från det forna DDR – förklarade en gång varför han hade utbildat sig till lantarbetare innan kan blev jurist: ”Innan man börjar med politik måste man lära sig att mjölka kor.”

Det är inget dåligt råd.