Hans bok Chip War om människorna och den globala rivaliteten är högaktuell.­ Den utkommer samtidigt som såväl industrin som vanligt folk har insett vad avbrott i leverantörskedjorna av de oumbärliga IT-byggstenarna medför, Rysslands anfallskrig mot Ukraina som har avslöjat brister i den ryska försvarsmakten och USA:s beslut att strypa exporten av viss teknik till Kina.

Omgående måste erkännas att om man är okunnig om transistorer, halvledare och integrerade kretsar förblir Millers i och för sig pedagogiska beskrivningar av det som möjliggjorde de enorma sprången smått obegripliga. Till exempel följande: ”Istället för att använda ett separat stycke kisel eller germanium­ för att bygga varje transistor bestämde han sig för att montera fler komponenter på samma halvledarmaterial.”

Denne ”han” hette, hur som helst, Jack Kilby, och om lite name-dropping tillåts kan jag nämna att han berättade sin historia även för mig det året han tilldelades Nobelpriset i fysik. Han var då nyanställd på Texas Instruments, TI, i slutet av 1950-talet, och eftersom han inte hade tjänat ihop tillräckligt med semester tillbringade han sommaren i labbet. Slutresultatet efter de här veckornas arbete med att förenkla transistortillverkningen kallade han för en ”integrerad krets”. Så småningom sa man chip för att silikonet hade hackats av, chipped off, från en större lövtunn silikonbricka.

IT-sektorn globaliserades i och med att produktionsvillkoren var så förmånliga i Asien med miljontals flinka fingrar, utan bråkiga fackföreningar.

Jack Kilby tillhör de huvudpersoner som Chris Miller skildrar ingående tillsammans med en annan pionjär och Nobelpristagare, William Shockley (som delade 1956 års fysikpris med John Bardeen och Walter Brattain). En tredje nyckelperson, Bob Noyce, tillhörde också ”de åtta förrädarna” som lämnade den allt besvärligare Shockley och grundade Fairchild Semiconductor. Noyce uppfann den första monolitiska integrerade kretsen men avled dessvärre innan även han, sannolikt, skulle fått ett Nobelpris.

Ett annat namn på sidorna torde fler känna till, Gordon Moore. Denne skrev en epokgörande artikel i en elektroniktidning 1965 om att antalet integrerade kretsar som fick plats på en kiselplatta skulle fördubblas vartannat år. ”Århundradets viktigaste teknikprognos”, konstaterar Miller om denna så kallade Moores lag med spådomen om allt fler, allt snabbare och allt billigare integrerade kretsar med alltmer allomfattande applikationer.

Chris Miller, som undervisar i historia på Tufts University, bjuder på korta porträtt av männen på spjutspetsföretagen, TI, Fairchild, IBM, GCA, Intel med flera. Alla var inte uppfinnare, utan disciplinerade företagare, däribland den ungerskfödde legenden Andy Grove, och Jack Simplot i Idaho. Den senare hade blivit rik på en metod för att frysa potatis och satsade stort i problemtyngda halvledartillverkaren Micron Technology, som tack vare detta kunde ta upp kampen med den allt framgångsrikare konkurrenten Japan. Det kapitlets fyndiga rubrik är för övrigt ”Potatischipskungen” för att många i Silicon Valley led av hybris och inte var så intresserade av själva tillverkningsprocesserna.

Ytterst handlar Chip War om de geopolitiska spänningar som har dominerat IT-eran, det vill säga: kalla kriget-­rivaliteten­ mellan USA och Sovjetunio­nen, Japans och de mindre asiatiska drakarnas växande ekonomiska makt och Kinas ambitioner, både civila och militä­ra. Kunnigt, ingående, om än lite torrt, med bara enstaka verbala sprakande meningar, däribland: ”JAG… VILL…BLI… RIK” från en anställd som förklarade varför han ville sluta på Fairchild, där ägaren inte trodde på sådant som aktieoptioner.

Alla amerikaner till trots upptar Morris Chang extra stort utrymme i boken. Chang föddes i Kina, tillbringade delar av skoltiden i Hongkong och tog examen vid MIT i USA för att så småningom få anställning vid TI. Han kände sig förbigången när han inte utsågs till vd på TI och bestämde sig för att flytta till Taiwan, det kommunistiska Kina som hans släkt flytt från var otänkbart. Väl på plats grundade han Taiwan Semiconductor Manufacturing Company, TSMC, som numera är den största tillverkaren av chipsen i alla tänkbara apparater i vår vardag. I kundkretsen ingår Apple, Intel, Qualcomm, AMD, Nvidia med flera.

Till saken här hör, påpekar Miller, att IT-sektorn globaliserades från allra förs­ta början i och med att produktionsvillkoren var så förmånliga i Asien med miljontals flinka fingrar, utan bråkiga fackföreningar. På en karta anges följande: 90 procent av minneschips tillverkas i östra Asien, 75 procent av alla processorcips samt 80 procent av alla kiselplattor. Taiwan dominerar, med 41 procent av alla processorchips och 90 procent av de mest avancerade integrerade kretsarna.

Kina är på efterkälken med bara runt 15 procent av samtliga integrerade kretsar, mest enklare sådana. Kina rustar dock stort med enorma statliga investeringar. Miller ägnar många sidor åt att redogöra för det sovjetiska misslyckandet med att ”kopiera” amerikansk teknik och konstaterar att det är för tidigt att säga om Pekings satsningar kommer att lyckas. Men han tycks redan ha blivit sannspådd i förmodandena om att USA, liksom Japan, är redo att gå ut hårt ifall Kina pressar Taiwan för att få tillgång till TSMC:s kunnande. Att komma ikapp blir heller inte lätt eftersom det kostar tiotals miljarder dollar att starta en fabrik för att tillverka integrerade kretsar.

En fras som får läsaren att nicka är förstås ”Ingen hade en större budget att köpa teknik för än Pentagon”. Visionären i det fallet, William Perry, lade ihop två och två. Om man införlivade chips skulle robotar bli träffsäkrare och sensorer hjälpa till att exempelvis skilja mellan en val och en ubåt under vattenytan. I Moskva insåg den högt uppsatta militären Nikolaj Ogarkov att Sovjetunionen, trots skickliga ingenjörer i staden Zelenograd som uppförts särskilt för uppgiften, inte skulle kunna matcha de amerikanska datorstyrda systemen.

Partnerskapet mellan Silicon Valley och Pentagon pågick i årtionden, och Miller ger på så vis en fördjupad dimension av kapprustningen som knäckte Sovjetunionen. Att döma av bulletinerna om missade mål i Ukraina befinner sig Ryssland fortfarande i underläge.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Det har inte bara varit att skära guld med täljkniv i branschen. Tvärtom. Många firmor havererade och det pinsamma 1980-talet vill de flesta helst glömma. Japan triumferade över ett USA på dekis efter Vietnamkriget, Water­gate och raskravaller. ”Vi befinner oss i en dödsspiral, finns det något område där USA inte har halkat efter?” undrade Bob Noyce dystert. Japanen Akio Morita sa för sin del att ”USA har varit fullt upptaget med att skapa advokater, medan vi i Japan har skapat ingenjörer”.

Morita var delägare i Sony, som på förhållandevis kort tid inkorporerade chips i sådant som folk ville ha, från den bärbara musikspelaren Walkman och framåt. Morita gav ut en bok tillsammans med en politiker, The Japan That Can Say No, som blev omtalad i hela världen. Men det dröjde inte så länge förrän det var amerikanerna som skrattade sist. Frifräsarna i Silicon Valley hade alltid ställt sig tveksam till statsmakten (med ett undantag: Pentagon) och deltog i lobbying mot rådande skatte- och handelspolitik. Reglerna ändrades så att riskkapitalister vågade gå in, dessutom i vetskapen om lägre reavinstskatter och avtal med Japan om kvoter. Parallellt blev affärsklimatet i Japan hårdare med höga räntor och stigande yenkurs – och amerikanska företag tillverkade både chipsen och datorerna som såldes till en slukande marknad.

Som framgått torde läsningen av Chris Millers bok vara särdeles givande för fysiker och IT-experter. Normalt samhällsintresserade kan gott hoppa över de tekniska detaljerna om DRAM, NAND, EUV-litografi, utvecklingen mot fabless (där utvecklingen av chips sker på huvudkontoret medan tillverkningen läggs ut på fabriker i utlandet) och istället helt enkelt få ett fascinerande svep genom ett stycke nutidshistoria om en strategiskt viktig och dyr råvara.

Ordet ”krig” i titeln har kanske inte riktigt täckning i själva texten, och Moores lag dödförklaras med jämna mellanrum. Men onekligen finns det en risk för att någon typ av strider faktiskt blossar upp någon gång.