Här bjöds den bildningstörstande allmänheten ett överflöd av klassiska texter, författade av diktare som den gången uppfattades som odödliga mästare i den svenska nationens tjänst. Huvudansvaret för denna kanon i jätteformat hade från början poeten och litteraturkritikern Oscar Levertin, men han dog tidigt och efterträddes av Henrik Schück, den svenska litteraturhistoriens fader. Men många fler var inblandade i urvalet och redigeringen av texterna: stora delar av den dåvarande svenska parnassen plus landets ledande litteraturforskare, kritiker och pedagoger inom skolvärlden.

Om detta numera föråldrade men kulturhistoriskt intressanta mastodontverk har nu lundaprofessorn Per Rydén skrivit en tjock och lärd bok, vilket är logiskt såtillvida att han är landets främste expert både på Levertin och det tidiga 1900-talets litteraturkritik. Men som framgår av titeln Sveriges Nationallitteratur är inte bara historia vill Rydén inte bara skriva historia. Han vill också diskutera kanonbegreppet och dess förvaltning fram till idag, när hela föreställningen om ”nationallitteratur” hamnat i vanrykte och sedan länge utmönstrats ur skolans läroplaner. Vad Rydén i grunden strävar efter är nämligen att återupprätta det litterära kulturarvet och lägga grunden till en ny svensk litteraturkanon, mer tidsenlig än den som Levertin och Schück ville främja.

Det dröjer dock mer än 400 sidor innan Rydén öppet förklarar för läsaren vart han vill hän. Dessförinnan har han utförligt presenterat texturvalet och de redaktionella principerna i såväl första som andra utgåvan av Sveriges Nationallitteratur. Han har också med en blandning av kärleksfullhet och lätt ironi porträtterat de redaktörer, forskare och kritiker som var inblandade i företaget. Dessutom har han – omständligt men samtidigt kåserande och med många självbiografiska utvikningar om sina egna lärare och deras litteraturundervisning – redogjort för hur arvet från Sveriges Nationallitteratur förvaltats i senare antologier av liknande typ och i litteraturhistoriska översiktsverk som Schück–Warburgs, Erik Hjalmar Linders, Lönnroth–Delblancs med flera.

Efter det att han övertygande men något mångordigt visat hur nationalromantikens kanoniska texter gradvis bytts ut mot realismens och senare modernismens, kommer han på slingrande stigar slutligen fram till vår egen tid och verk som Nordisk kvinnolitteraturhistoria. Vid det laget har själva kanonbegreppet blivit problematiserat av feminister, postmodernister, multikulturalister och andra debattörer, som hävdat att vår traditionella litteraturkanon är indoktrinerande, förtryckande och ett ideologiskt redskap för Dead White European Men.

Rydéns redogörelse för denna utveckling är överlag vederhäftig och sympatisk, understundom också underhållande, men den avslöjar mycket litet om författarens egna värderingar. Man får intrycket att han tassar som katten kring het gröt, orolig för att bli stämplad som en obotlig nostalgiker eller rentav som reaktionär om han alltför tidigt redovisar sina åsikter. Först när boken är nästan slut börjar han försiktigt lätta på förlåten och antyda en egen uppfattning, fast med många förbehåll och inlindade formuleringar. Tydligen är han rädd för att framstå som nationalchauvinistisk litteraturpolis eller rentav som anhängare till Sverigedemokraternas kulturpolitik.

Oviljan att ta klar ställning gör att Rydén ganska ofta framstår som en något snusförnuftig representant för det svenska lagom-idealet, trots att han själv i sin text polemiserar mot just detta ideal och uppenbarligen beundrar kontroversiella bråkmakare som August Strindberg eller Vilhelm Moberg. Själv grips jag ibland av otålighet inför den Rydénska långrandigheten och oviljan att tala ur skägget. Inte desto mindre får man som läsare till slut lön för mödan. Ty det visar sig att Rydén har utmärkta argument för sin idag kontroversiella åsikt att en svensk litteraturkanon faktiskt behövs och förtjänar att byggas upp på nytt.

Ett viktigt argument, fast kanske ändå inte det viktigaste, är det estetiska: det är alltid bra att ha tillgång till en samling konstnärligt kvalificerade texter, även om det inte existerar någon absolut norm som kan avgöra vilka som objektivt sett är ”de bästa”. En god kanon behöver inte nödvändigtvis bestå av sådant som alla smakdomare är överens om utan kan mycket väl inkludera texter om vilka det råder och har rått delade meningar. Det skall givetvis alltid stå den enskilde fritt – och rentav uppmuntras – att ha en annan estetisk uppfattning än den som kommer till uttryck i ett kronstämplat urval av kanoniska texter. Inte desto mindre kan också en ifrågasatt kanon fungera som en inte bara pedagogiskt användbar utan också lustfylld vägledning till god litteratur. Den kan i varje fall knappast vara sämre än den estetiska vägledning man brukar få av släktingar, vänner och bekanta som vill rekommendera sina egna favoritböcker till läsning.

Ett annat starkt argument är det historiska: en traditionell svensk litteraturkanon ger oss kunskap om de texter som har uppskattats, beundrats och haft inflytande under tidigare perioder. Detta ger oss i sin tur kunskap om äldre tiders tänkesätt och normer. Det innebär inte att vi själva behöver omfatta dem. Så till exempel behöver vi ingalunda låta oss omvändas till den fosterländska ideologi som ligger till grund för Tegnérs ”Svea” eller den gnostiska filosofi som genomsyrar Stagnelius lyrik. Men kunskapen om texterna underlättar förståelsen av dåtidens kultur och samhällsliv.

Stor tyngd har också det språkpolitiska argumentet. I en tid när engelskan är på väg att erövra det offentliga rummet också i Sverige, kan en svensk litterär kanon hjälpa oss att bevara vårt modersmål levande och uttrycksfullt. Det innebär inte att vi måste bli nationalister eller språkpurister som hyllar Götiska förbundets ideal. Det väsentliga är snarare att utveckla svenska språkets uttrycksförmåga och precision genom att bygga vidare på vad snillrika diktare har sagt och skrivit.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Ett viktigt argument för att hålla fast vid en svensk litteraturkanon är slutligen att den ger oss en gemensam referensram, en citatskatt att ösa ur och använda på ett sätt som underlättar förståelse och sammanhållning genom att bryta ner gränserna mellan klasser, kön, politiska partier, regioner och etniska grupper. Det hindrar naturligtvis inte att det samtidigt kan (och bör) finnas mer specialiserade kanonbildningar med litterära texter för feminister, homosexuella, socialister, kristna, muslimer, skåningar eller vilka andra grupper det än må vara som önskar främja sin egen identitet och sammanhållning. Trist vore dock om vi skulle avstå från en mer allmän svensk litteraturkanon därför att vi inte vågar utmana den politiska korrekthetens präster och prästinnor.

Allt detta vet Per Rydén. Hans bok visar också att han har en genomtänkt uppfattning om hur Sveriges nationallitteratur skulle kunna återuppstå i mer tidsenlig skepnad. Om han bara vore lite mindre tvehågsen och lite mer av eldfängd bråkstake tror jag att han skulle kunna få igång en hel folkrörelse för sin sak.