Tekniken har alltid hotat politiken. Från Gutenbergs tryckpress till Britt Wadners pirat­radiostation Radio Syd. Ny teknik fick fart på såväl protestantismen som försäljningen av jeansbyxor till poptrånande tonåringar. Det är klart att motståndet mobiliserades. Så kunde vi inte ha det.

Teknik slår politik. Men den senare kommer att göra motstånd. För entreprenören kan priset bli högt. Britt Wadner dömdes flera gånger och satt en månad på Hinseberg. Hon gav till slut upp och flyttade sitt entreprenörskap från Öresund till Gambia. Politikens kamp mot tekniken kantas av vunna slag och förlorade krig.

Men politiken har också försökt alliera sig med tekniken. För att låta den göra jobbet. Marx är det klassiska exemplet. Där inte bara teknik och ekonomi, utan hela den mänskliga historien arbetar för de egna idéerna. Ofta har det handlat om att framstå som kopplad till tiden och framtiden. Att se smart ut. Omge sig med rätt prylar och hänga med vetenskapsmän.

1963 valdes Harold Wilson till ordförande för Labourpartiet och blev året därpå premiär­minister. Wilsons partiledarskap och hans rege­ring präglades inledningsvis av en våldsam – om än i detaljerna diffus – entusiasm för teknik och vetenskap. I sitt jungfrutal talade Wilson om ”The Britain that is going to be forged in the white heat of this [the scientific] revolution.”

Den vetenskapliga revolutionens vita glöd. Inte riktigt Marx nivå. Men heller inga dåliga grejer.

Tio år senare präglades samhällsdebatten, inte minst i Sverige, av djup teknikpessimism. Kärnkraften som skulle ge energiöverflöd blev ett existentiellt hot. Ångesten växte inte bara ur teknikens risker eller slutförvarets tidsperspektiv. Traumat var större än så. Det var ”marschen in i atomsamhället” som måste brytas.

Datorer och digitalisering var synonymt med övervakning och registrering. ”I mitt nya hem. I mitt nya liv. Är det faktiskt hon som bestämmer. Hon är moderdator. Allas vår mor. Den nya tidens centrala punkt. Hon korrigerar ditt centrala system så du passar in i tidens gång”, skaldade Ebba Grön 1981. Föga muntert.

Men det skulle svänga igen. Från Mental istid tillbaka till den vita glöden.

Den 7 februari 1994 skickade Carl Bildt mejl till USA:s president Bill Clinton och under hela 1990-talet skulle ”informationsteknologins” samhälleliga konsekvenser vara ett bärande tema i många av moderatledarens tal. Teknikoptimismen var gränslös.

I ett tal på IVA 1998 konstaterade Bildt att ”det är lätt att måla teknologiska visioner i en tid när nästan allt håller på att bli möjligt. Utvecklingen är hisnande i varje del […] bokstavligt och bildligt en ny värld av ständigt sammankopplad och överallt integrerad intelligens som börjar att skönjas vid horisonten.”

Vid en moderat arbetsstämma något år tidigare – då Bildt i huvudsak ägnade sig åt fredsförhandlande och sedermera återuppbyggande av Bosnien – seglade han in och levererade inför lätt häpna delegater ett tal vars bärande del var processorteknikens växande kalkyleringsförmåga.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Det kan på sina håll ha upplevts ett visst avstånd till den kommunala vardagen. Moores lag skulle kanske transformera Örkelljunga till oigenkännlighet, men alla kunde inte skönja ”den överallt integrerade intelligensen” vid horisonten. Man hade nog med sossarna hemma i kommunen.

Även den av Bildtregeringen tillsatta IT-kommissionen rörde sig mot det lyriska i sin utvecklingsoptimism: ”IT ger människans förmåga vingar.”

Pendeln har sedan dess slagit tillbaka igen. Idag är inställningen till den tekniska utvecklingen återigen defensiv. Den artificiella intelligensen tar över jobb och, om vi inte aktar oss, våra samhällen. Internet anses polarisera och fördumma. Vi förbjuder och reglerar.

En del av dessa politiska slag kommer politiken säkert att vinna. Men inte heller denna gång kommer man att vinna kriget. Och visst saknar man Wilsons och Bildts vita glöd.