Du gör det kanske också, precis som jag, flera gånger om dagen. Skickar stjärnor, dansande flamencokvinnor eller bara en koncis men träffande tummen upp. Vi använder telefontecken som också är beskrivande bilder för att sammanfatta hur dåligt ett möte gick – förskräckt ansikte som övertydligt visar båda tandraderna – eller en jonglerande cirkusartist för att berätta hur mycket det är just nu. Ett hjärta omlindat med bandage, eller ett som brustit mitt itu, sänds vid tillfällen av hjärtesorg. För att skoja om livets klanterier och oefterhärmliga lätthet skickar du kanske en figur som ska illustrera känslan av att vara en nörd – en gubbe med glasögon och fånigt ansiktsuttryck – och har du någon gång erhållit en aubergine så bör du tänka till innan du skickar ditt svar. Jag talar om vår tids digitala hieroglyfer, de där emojierna, telefonspråket som används mellan familjemedlemmar, arbetskamrater, vänner och älskande.

I min egen kommunicerande tillvaro gick det så långt att mitt emoji-missbruk föranledde ett telefonsamtal från sonen en lördagsmorgon där han med oro i rösten undrade ”Är du sur?” eftersom listan med helgens matvaruinköp saknade mina sedvanliga ömhetsbevis (pussar, blommor, solar). Jag förklarade att jag inte alls är sur men att situationen blivit ohållbar. ”En emoji-detox måste påbörjas”, sa jag, ”eftersom jag är en människa som tror på språkets normativa kraft och ofta häcklar samhällsinfantiliseringen.” Med ett bestämt eftertryck lade jag till att människan behöver bli vuxen de verktyg hon omger sig med. Det lite tvekande svaret ”okej” på andra sidan linjen alstrade en inre bild av en tonåring som himlar med ögonen – också denna emoji har jag för ovana att skicka så fort jag försöker uppfostra mina telningar via min smarta telefon.

När jag numera övar mig i att skicka sms utan en gubbe som menande lyfter på ena ögonbrynet, eller föreslår en spontan AW via messenger utan två klirrande champagneglas, känns meddelandena tomma och allvarliga. Trots att orden finns där så uppfattar jag överföringen som stel, utan glädje. Situationen har lett till självrannsakan och kritisk introspektion för trots att man kan skoja om det oförargliga i att skicka gubbar med dollartecken till ögon eller brinnande planeter så innebär sociala medier­ att förment ytliga handlingar påverkar och förändrar våra socialiseringsprocesser och det som skapar mening.

Det jag en gång uppfattade som en genväg till information och ett uttryck för intimitet med mina val av emojier tycks istället ha förvandlat mina meddelanden till generiska och, har jag upptäckt, överslätande glädjerop. Hur var middagen? undrar min bror. Jag svarar med applåd-emojin. En vän i kris reagerar med två sammanpressade handflator på min fråga om hur hon egentligen mår och jag tänker att det där är lika mycket ett tack som ett sätt att artigt avsluta tråden. När en mor vill veta något om den vådliga resan hennes medelålders dotter är ute på och erhåller en snögubbe i genmäle finns det en överhängande risk att tolkningsmöjligheterna är så många att hon låter bli att ställa en följdfråga.

Vuxenvärlden är ganska snar med att fördöma barns dataspelsberoende och för omfattande skärmtid men sämre på att hantera den egna omognaden på socia­la medier. Kommentarsfält från public ser­vice fylls med egenkära omdömen om kanalens programledare. Myndiga individer svarar med guppande nallebjörnar i färgen rosa. Så kallad mainstreammedier delar ”nyheter” om ”kändisar” där man som snabbscrollande måste stanna upp för att förstå om man är inne i någons privata flöde eller om det konstlade budskapet ska tolkas som information.

Det är längesedan Facebook tog bort den nedåtpekande tummen – vi fullvuxna klickar obekymrat runt i en bejakande meningslös sörja av ansikten förstörda av fillers, tacktal från oändligt många prisceremonier, oaptitlig mat och löjliga skämt, allt medan algoritmerna skapar värdelös AI som får tesen om människan som en Homo ludens att framstå som en gräll dystopi på steroider. Uttrycket kognitiv dissonans räcker liksom inte längre. Vi är på väg ner i det trattformade helvetet och när vi passerar kretsarna har vi för längesedan givit upp allt hopp, var och en vår egen Karon.

Problemet är att emojifieringen av informationsutbytet är försåtligt eftersom det erbjuder en pseudo-­närhet där den ytliga signalen är förtrolig men innebörden uttrycker en rotlös distans. Det finns inget bakom bläddrandet. Ingenting.

Redan 1979 skrev historieprofessorn Christopher Lasch i boken Den narcissistiska kulturen att nya samhällsformer också kräver nya personlighetsformer. Han var något viktigt på spåren när han uppmärksammade hur efterkrigstiden blivit besatt av självbespegling. Den narcissistiska kulturens individer föraktar skamkänslor och saknar förmågan till självkritik. Egomanin är ingen modern före­teelse men den variant Lasch lyfte fram innebär en kulturell förändring där kritisk distans och historisk medvetenhet saknas.

I ett avsnitt i boken fördjupar sig Lasch i vad han kallar ”politikens och vardagslivets skådespel”. Han tar upp hur olika historiska strömningar har åstadkommit ett kretslopp av ökat självmedvetande där känslan av att det egna jaget är under ständig granskning av både vänner och okända leder till ”det vardagliga rollspelets sociologi”. Det här är en välfunnen analys för vår tids utvikningar på sociala medier. Många känner sig bevakade av sina följare samtidigt som den tidigare ofta åberopade skillnaden mellan personligt och privat är upphävd och en oblyg sammanblandning av själslig kontakt och flyktiga inblickar leder till en nonchalant överkänslighet hos dem som driver sina konton.

Den accelererande individualismen är tydlig i såväl politiska makromätningar av attityder, som i torgförandet av åsikter på mikrobloggar, men den yttrar sig också i en ny sorts ovilja att förmedla livets valörer genom språket. Kanske drabbas det överexponerade jaget av ett slags trötthet inför orden. Att berätta om sig själv och andra handlar om att benämna. Fördjupad varseblivning inom individen uppstår genom ifrågasättanden och konfrontation, av människor man litar på.

Stöd och förståelse är inte synonymt med medhåll. Idén om att vara oense eller finna gehör kan bara få fäste om vi är villiga att erkänna vår ofullkomlighet och där­igenom acceptera att vi kan missta oss och ändra uppfattning.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

På sociala medier orkar vi bara vara svaga i bekännelsens absoluta form, i vilken vi ska stå oantastliga. Varje försök till problematisering eller nyansering från omgivningen kan ifrågasättas med hjälp av paradigmet om individens suveränitet. I självutlämnande uppdateringar delas erfarenheter där allt mothugg bagatelliseras eller kallas för ”hot och hat” – den enda gångbara valutan är hjärtan och styrkekramar. Obehagliga typer och verkliga hot finns också, precis som i verkligheten. I valfrihetens namn borde fler fullvuxna vända sociala medier ryggen.

Precis som Christopher Lasch observerade i Den narcissistiska kulturen behöver samvetet prövas för att människan ska kunna bli autentisk. Det är en sorts trovärdighet han talar om som inte kan uppstå på kommando eller genom ytliga relationer. Emojin, har jag kommit att inse, är ett symptom på en sjukdom vars botemedel stavas mer svärta och ett språk som leder bort från barnsligheten.

Jag tar ett beslut och kompletterar mitt svar om hur middagen var till min bror med applåd-emojin. Genom beskrivningar av samtalsämnen, några reflektioner kring politik, konst och det överdådiga bordet får han en historia istället för trams. Svaret kommer omgående, i form av ett hjärta.

Vi är alla barn av vår tid. Också vi vuxna. Men den vuxnes försprång gentemot barnet ligger i vetskapen att dåliga vanor kan arbetas bort och att övning ger färdighet. Därför fortsätter jag att öva mig i konsten att sända färre hjärtan och att noggrant välja de ord jag skickar till dem som betyder något. Tanken att göra motstånd mot den narcissistiska kulturen råkar sammanfalla med att faktiskt visa vem jag är.