Vi var en liten skara journalister, analytiker och forskare med intresse för klimat- och säkerhetspolitik som tack vare Konrad ­Adenauer-stiftelsen fick chans att fördjupa oss i dessa frågor på plats där permafrosten (än så länge) är mer regel än undantag.

Men isarna smälter. Vid polerna går det också fortare än på andra platser. Stora mängder koldioxid släpps därför ut och plötsliga skred riskerar att skada både männi­skor och byggnader.

Longyearbyen är en gruvstad med ungefär 2 500 invånare. Här är luften så pass torr att jag börjar blöda näsblod när jag snyter mig. I området tassar flera tusentals isbjörnar och man gör bäst i att beväpna sig om man ska lämna bebyggelsen. Men även laviner är en överhängande fara på denna extrema plats som bäst beskrivs som arktisk öken.

Trots farorna lockas människor hit. Upptäckarivern är tack och lov fortfarande en central drivkraft för oss. Men till skillnad från forna tiders äventyrliga upptäcktsresande reser vi idag lätt till och från Svalbard med bekväma flyg, äter god importerad mat och bor på varma hotell. Här på den 78:e breddgraden samlas forskare från hela världen där alla får forska så länge de följer norska lagar och regler.

Forskningen är viktig, men det är turismen som håller igång Svalbard. När vi träffar det stiftelseägda turistrådet ”Visit Svalbard” och vd:n Ronny Brunvoll får vi lära oss att 85 procent av inkomsterna kommer från turismen. Han konstaterar dock att det finns en särskild magi med Svalbard – och den är inte för alla. Man måste stå ut med att det enbart existerar två årstider, alltså två sorters vinter: den ljusa och den mörka.

Men på lokalstyret i Longyearbyen berättar ordförande Terje Aunevik att han trivs så pass bra att han bott i Longyearbyen i hela 25 år. Här förväntas man dock flytta på sig när man blir för gammal, eftersom det inte finns någon äldrevård eller annan omsorg än akutsjukvård. Longyearbyen är heller ingen egen kommun, utan de boende får klara sig själva och vara kopplade till kommuner på fastlandet. Men det är inte alltid Norge som menas, utan det är 54 olika nationaliteter i den internationella lilla staden. Alla har inte lika lätt att ta sig hem.

Kriget i Ukraina märks även här. Ryssar och ukrainare har flytt hit från den ryska gruvstaden Barentsburg där de arbetade tillsammans före invasionen av Ukraina. För den unga ryska vi träffar blev obehaget från den ryska regimen alltför påtagligt för att kunna vara kvar. Hon tog sig till Longyearbyen tillsammans med en ukrainsk väninna. Samtidigt vill hon därifrån. Det blir till slut som ett fängelse när man inte kan ta en promenad eller fika hur som helst. Hon är trött på mörkret och kylan och saknar träd. Men hon kan inte heller resa hem till ett Ryssland där alla låtsas som om kriget inte pågår.

Resan var en otroligt stark upplevelse. Men till skillnad från den unga exil-ryskan med sin stora längtan efter frihet och normalitet har jag privilegiet att också kunna lämna Svalbard när jag så önskar.