Låt oss dröja vid meningen en stund. För den är besynnerlig. De flesta av oss behöver nämligen pengar. De enda som inte gör det är människor som inrättat sitt liv så att någon annan tar hand om det där trista med att handla mat och betala de löpande räkningarna för el och hyra och allt annat man kan behöva, såvida man inte strövar fritt som Astrid Lindgrens luffare och sover på höskullar, slår sig i slang med småpojkar och lever högt på sin grovhuggna charm som gör att ömhjärtade hemmafruar sticker åt en några ostsmörgåsar och ett glas mjölk ibland. Men då vill det till att man kan plocka fram charmen. För den är en handelsvara, och ostsmörgåsen är ett uttryck för hemmafruns längtan efter att själv ströva fritt längs landsvägarna, alternativt hennes tacksamhet över att slippa göra det; i alla händelser är det en transaktion som äger rum mellan hemmafrun och luffaren.

Men nu kommer jag från ämnet. Frågan kvarstår. Vem behöver inte pengar? Svaret är: Barn till miljardärer. Eller rättare sagt, de behöver förstås också pengar, men de slipper befatta sig med det tarvliga intjänandet av dem, eftersom någon annan redan har tjänat pengarna åt dem.

Hur gick det till då? Spelar det någon roll? Kylen är ju ändå välfylld, elementen varma och bilen fulltankad. Miljarderna rullade in en gång i tiden. Någon fick en idé, tog ett patent eller startade ett krig. Barnen till miljardärerna behöver aldrig krumbukta sig för någon. De är fria själar.

Det här ses som ett idealtillstånd bland svenska kulturutövare. Att leva som en Wallenberg, Stenbeck eller Bernadotte.

Konstnärer som ”behöver pengar” har inga miljardärsföräldrar att luta sig mot, och måste därför göra saker som unge herr Wallenberg aldrig behöver nedlåta sig till. Det kan handla om så kallade seriösa författare som fuskar med deckare eller kändisbiografier – makarna Ahndoril, Carl-Johan Vallgren, David Lagercrantz – eller skådespelare som tar tjänstledigt från institutionsteatern för att vinda med ögonen på någon privatteateraffisch.

Det är alltså fult att behöva pengar. Att däremot skriva anemisk prosa om ingenting eller att hålla till godo med Dramatens magra månadslön visar att man är beredd att lida för sin konst, och således är en seriös konstnär.

Den här inställningen omhuldas mest av människor som själva varken lider eller är konstnärer. Bland konstnärerna själva låter det annorlunda. Jag har aldrig träffat en yrkesgrupp som är så besatt av pengar som just författare.

Konstnärer som ”behöver pengar” misstänks för att tumma på sin integritet och ge publiken vad den vill ha, vilket anses förkastligt. Att samarbeta med sponsorer är än mer suspekt. Men statliga pengar ses som rena och ofördärvade, utan krav på eftergifter eller lydnad. Vilket är en rätt så exotisk åsikt. Jag har mötts av undrande blickar när jag träffar konstnärer från andra hörn av världen och, skinande av svensk stolthet, berättar om det statliga kulturstödet.

Tack ska du ha, tycks de tänka, men jag vill nog ha staten på betryggande avstånd från min verksamhet.

Som svensk ser man på en sån misstro med överseende och tänker att det beror på att du lever i en ond stat. Själv har jag turen att leva i en god stat med sunda värderingar, och jag skulle gladeligen låta den styra över min konst, om den nu vore så klåfingrig, men staten jag lever i är så god att den aldrig skulle komma på tanken.

Konstnärer är känsliga människor. Det hör till yrket. Antingen använder de sin känslighet till att snappa upp vad publiken förväntar sig av dem, och då tjänar de bra med pengar men drar på sig kollegernas ringaktning. Eller också snappar de upp vad stipendienämnder och kulturinstitutioner förväntar sig av dem, och då tjänar de inte lika bra med pengar, men de slipper kollegernas ringaktning eftersom de anses ha sin integritet kvar. Vilket de naturligtvis inte har. De tjänar bara andra herrar, och damer.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Konstnärer är kreativa, och skickliga på att döpa om saker och ting. Att karva till verkligheten så att den ser snyggare ut. På så sätt lyckas de intala sig själva att de av egen fri vilja uppför pjäser och skriver böcker som – liksom av en händelse – tilltalar stipendienämnderna och kulturinstitutionerna.

Konstnärer som ”behöver pengar”, och själva bestämmer sig för att göra något åt saken, möts av förakt.

Nästa gång du hör orden fnysas, se på personen som yttrade dem, och erinra dig bilden av den lille Wallenbergaren. Miljardärsbarnet som vägrar bli en vuxen människa med ansvar för sin egen försörjning. Det är en tillnyktrande perspektivförskjutning.