Jenni Sorkin hävdar med bestämdhet att så är fallet. I Art in California redogör hon för konstens plats och presenterar i åtta kapitel en mångfasetterad bild som sympatiskt navigerar bortom kända namn och schablonbilder av sorgfritt liv i solsken. Övergripande argumenterar hon för att Kalifornien faktiskt har en föredömlig konstscen, vilket hon härleder till delstatens mångfald.

Konsten i fokus avgränsas till måleri, fotografi och skulptur, men bara några sidor in i boken blir det tydligt hur svårt det är att renodla uttrycken; material och användningsområde flyter ofta in i varandra. Det blir inte minst tydligt i kapitlet som tar upp keramikens ställning. Keramiska objekt kan ha en given funktion, eller inte, och den här ambivalensen gör att föremålen ofta befinner sig mellan en traditionell uppdelning mellan design och konst. Jenni Sorkin reder ut begreppen och redogör sakligt för hur arbetet med lera och olika typer av lasyrer utvecklats på den kaliforniska konstscenen. Boken utesluter helt rörlig bild. Det begränsar omfånget, men gör också att boken är sympatiskt översiktlig.

Berättelsen tar avstamp i tre händelser 1916. Det var året när The Federal Park Service bildades och naturen inordnades i Nationalparker, som man tänkte skulle besökas av turister för rekreation och välmående. Redan före den här regleringen hade den storslagna miljön uppmärksammats, inte minst av fotografen Carleton Watkins, som dog samma år. I mångt och mycket är det just hans bilder som har bidragit till intresset för naturen på federal nivå. 1916 var också året när Ishi dog. Hans död rapporterades som ”den sista vilda Kaliforniska indianens hädangång”. Han dog i tuberkulos på University of California, Berkeley, där han levde på antropologiska museet. Han var den sista ur yahistammen. I boken återges en bild av Ishi. Han står utanför en hydda iklädd kostym, skyltar hänvisar till hans säng och anger dörrens höjd. Han ser ledsen ut, för att uttrycka det milt.

”När The Coit Towers i San Francisco 1934 skulle dekoreras invändigt utsågs unga talanger att måla fresker.”

På samma sätt som ursprungsbefolkningens kunskap om naturen ignorerades, uteslöts deras kroppar från landskapet som de levt och brukat i generationer när nationalparkerna senare salufördes till företrädelsevis vita amerikaner. En uppsjö av vykort, affischer och annat reklammaterial skapade en specifik visuell bild av friluftsliv i storslagen miljö. Långt in­nan turisterna frestades att besöka den magnifika naturen lockade ljuset många konstnärer, främst målare och fotografer.

Imogen Cunningham anses vara den första kvinnliga fotografen som tagit manliga nakenbilder utomhus. Hennes make agerade 1915 modell i bilder tagna i Mount Rainer National Park. Vid den tiden bodde paret i San Francisco och hon försörjde sig som porträttfotograf. Hon ingick också i Group f/64, en grupp om 11 fotografer som visade en banbrytande utställning på The Young Museum 1931. I manifestet som ackompanjerade bilderna slog gruppen fast att det var fotografiets unika kvaliteter man satte i främsta rummet. Man tog avstånd från pictorialismen, som snarare hade inspirerats av måleri och grafisk konst. Straight Photography som gruppen förespråkade utvecklades till en stil som starkt förknippas med Kalifornien. Alma Levensons bildsvit Mother Lode Photographs är bara ett av många exempel. Enklast kan man sammanfatta det som så att hennes bilder rakt upp och ner redogör för hur det såg ut i regionen Mother Lode, som hade byggts upp under guldruschen. När Alma Levenson arbetade där mellan 1933 och 1968 bestod området mest av övergivna gruvbyar och några få samhällen som hade överlevt.

Ihela Kalifornien är muralmåleri idag en självklar del av gatubilden. Jenni Sorkin ägnar ett kapitel åt fenomenet och härleder traditionen till Mexiko och bilderna som uppfördes under 1930-talet av ”Los Tres Grandes”, José Clemente Orozco, David Alfaro Siqueiros och Diego Rivera. Rivera var på den tiden mer känd än sin hustru Frida Kahlo. De tre målarna var kommunister och menade att kons­ten skulle vara till nytta och realistiskt porträttera människor och deras vardag. När The Coit Towers i San Francisco 1934 skulle dekoreras invändigt utsågs unga talanger att måla fresker. Arbetet präglades av kamratskap och gemenskap som man berättade att man lärt sig från att arbeta med Rivera. Även deras bildval tog uppenbart intryck från de mexikanska mästarna. Inte minst Kaliforniens lantbruk hyllades och porträtterade män och kvinnor i prunkande landskap.

Kaliforniens historia är kantad av immigrationslagar och lagstiftning som under perioder har diskriminerat specifika grupper. Denna uteslutning har fört med sig ett stort behov av att bilda egna grupper. Art in California redogör för ett flertal sådana sammanslutningar som har kommit till av nödvändighet. 1923 bilade the Japanese Camera Pictoralists of California med säte i stadsdelen Little Tokyo, i Los Angeles. Gruppen startades av 26 fotografer som bara hade det gemensamt att de var födda i Japan, hade nekats medborgarskap och därför inte hade tillgång till utbildning. Liksom många andra grupper utvecklades den är sammanslutningen till en viktig källa för utbyte och sammanhållning.

Även om lagstiftningen inte varit i vägen finns det många som känt ett behov av att gå samman. Konstnären Judy Chicago, som idag har en given plats i konsthistorien, har beskrivit konstscenen i Los Angeles under 1960-talet som hon försökte navigera i som macho och allmänt avogt inställd till kvinnor. 1972 initierade hon och en grupp kvinnor Woman Building, ett hus som enbart riktade sig till kvinnliga elever inom ramen för konstskolan Cal Arts. En legendarisk plats för feministisk konst som var igång fram till 1990.

Kalifornien ligger geografiskt långt från Manhattan och New York City, som efter andra världskriget blev navet för konstmarknaden. Jenni Sorkin beskriver nyktert hur det här avståndet ledde till en viss isolering för konsten på västkusten. Många konstnärer blev stora namn i sin egen damm och ingen utanför den initierade kretsen visste vilka de var. Avsaknaden av en utvecklad marknad har gjort att många konstnärer har försörjt sig som lärare, och Kalifornien är känt för att erbjuda många olika typer av avancerad konstutbildning. Det är intressant att notera att när man skriver den här typen av bok om vår tid kommer förhållandena att beskrivas annorlunda. I New York köps och säljs fortfarande mest konst i hela världen, men Los Angeles erbjuder idag en kommersiell scen som varken marknaden eller konsthistoriker kan ignorera.

Det sista kapitlet i boken, ”Biennialism”, behandlar hur den lokala konstscenen har formulerats i återkommande event. Biennalen som utställningsformat är ett globalt fenomen och exemplen är många på städer och regioner som satts på kartan genom återkommande kulturevenemang. I Europa är Venedigbiennalen mest känd, tätt följd av Documenta som invigdes första gången 1955 i Kassel. Det var samma år som the Pacific Coast Biennial gick av stapel på initia­tiv av Ala Story, den första kvinnan på posten som chef för Santa Barbara konstmuseum. Konstnärer uppmuntrades att ansöka och därefter valde en jury ut närmare hundra konstverk till en utställning som turnerade kusten upp och ner. Idag är det Made in L.A. som presenteras på Hammer Museum i Los Angeles sedan 2012 som är den mest omtalade presentationen av konst från Kalifornien.

Iden avslutande delen av boken slår Jenni Sorkin fast att det är svårt att arbeta som konstnär i USA. Hon poängterar också att Kaliforniens mångfasetterade konstscen har en ovanlig förmåga att bjuda in brett och att traditionen att gå samman i grupper och att hjälpa varandra faktiskt gör att många får en chans.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Art in California är en kärnfull publikation om ett par hundra sidor. Knappt en enda sida saknar bild och den fungerar utmärkt som både introduktion och referensverk. Kapitlen är tydligt rubriksatta och med sitt fullödiga index och lagom detaljerade konstnärsindex bör den hamna på hyllan hos alla som är nyfikna på konsten från den här delen av världen. Det är inte den vackraste publikationen jag läst, men en av de designmässigt mest effektiva.

Konsthistorikern Jenni Sorkin arbetar som associate professor vid konsthistoriska institutionen på University of California, Santa Barbara. Utöver undervisning har hon publicerat ett flertal böcker och skrivit om främst keramik och textil, ofta med kvinnors skapande i fokus. Hennes breda intresse för konstnärligt skapande och rättframma språk passar det här översiktsverket perfekt.

Böcker om konst tenderar att vara antingen bara väldigt snygga eller snåriga i överkant. Art in California är varken det ena eller det andra. Den tillgängliggör i all enkelhet lite drygt 100 år av konsthistoria och bidrar till förståelse för hur konsten i Kalifornien visas och frodas idag.

Sammanfattningsvis bör jag nämna att det verkar lönlöst att tala om en kalifornisk konstscen. Här finns otaliga scener och sammanhang, vilka i sig genererar utbyten och korsbefruktningar som både ofta och gärna flyter in i varandra. Jag håller med Jenni Sorkin om att man har allt att vinna på att inspireras av hur konsten tar plats i Kalifornien.