Förmodligen är du redan trött på woke, men om du tackar nej till We Have Never Been Woke av det skälet anar du inte vad du går miste om. Musa al-Gharbi har inte skrivit ännu en debattbok om att woke är pest. Han vill få mig att se hela 1900-talet ur en annorlunda vinkel. Inte minst avsnittet om 68-vågen borde studeras noga i Sverige, men det lär nog gå som vanligt: de som skulle ha störst nytta av boken kommer att göra en lång omväg runt den.

Hämtar du hela din världsbild från svenska kultursidor, kommer läsningen att påminna om kultfilmen They Live (John Carpenter, 1988). I den scen som gjort filmen klassisk tar huvudpersonen på sig ett par mycket speciella solglasögon som avslöjar vilket samhälle han egentligen lever i, och vad reklamens budskap egentligen betyder. al-Gharbi­ uppnår en liknande effekt genom att han struntar i att bedriva kulturkrig om åsikter och idéer; istället grundar han sitt resonemang på ekonomi och sociologi.

al-Gharbi är lektor i journalistik vid Stony Brook-universitetet i New York. Han skriver som en sociolog från en främmande planet: förvånad (men aldrig upprörd) över att människor gör något annat än de säger. Han struntar i allt som en akademiker av hans egen sort förväntas tro och borrar sig vidare tills han hittat en undersökning som visar att män som kallar sig feminister fortsätter att anställa män. Eller att högutbildade vita anser att rasismen mot minoriteter är ett allvarligare problem än vad minoriteterna själva tycker, om de tillfrågas. Det är märkligt att al-Gharbis tankeförmåga har förblivit oskadd trots hans grundliga universitetsstudier.

Felet är inte att vår tids kulturelit har blivit för woke. Felet, menar han, är att proteströrelser som woke inte bryr sig om de sämst ställda, eftersom sådana rörelser alltid handlar om något annat än social rättvisa – nämligen social status. Allt det som har sålts in som progressiv och radikal politik handlar i praktiken om att en elit gynnar sig själv. Det kan folk utanför eliten snart lukta sig till, även om de inte uttrycker sitt missnöje lika vältaligt som al-Gharbi.

Radikala åsikter – jag är woke, anti­kapitalist, feminist och så vidare – är statusmarkörer. De betyder att jag tillhör eliten, eller hoppas kunna ta mig in i deras värld. al-Gharbi, som kan sin Bourdieu, kallar den här sortens elit för symbolkapitalister (”symbolic capitalists”), eftersom de bygger sin makt på att hantera symboliskt kapital. De är akademiker, kändisar, debattörer, konsulter, journalister, myndighetschefer – samt intellektuella, om sådana djur ännu finns.

Alla som vill göra karriär på symbolkapitalisternas spelplan vet vad de ska säga. Toby Young (känd för boken How to Lose Friends and Alienate People; numera skribent i The Spectator) har sammanfattat det i en tweet: ”vithetskritik har blivit ett sätt för vita med hög status att markera avstånd till vita med låg status – och för uppåtsträvande minoriteter att ställa sig in hos de högstatusvita som agerar grindvakter.”

Woke och liknande rörelser orsakas inte av aktuella händelser, som att polisen kvävde George Floyd till döds, menar al-Gharbi. Orsakssambandet går i andra riktningen. Många liknande fall av polisbrutalitet har inträffat utan att utlösa några storskaliga protester. Först när en ny generation högutbildade släpps ut på en arbetsmarknad som inte kan ta emot dem blir proteströrelserna stora nog att definiera sin tidsanda.

Den karriär de hade räknat med är inte längre garanterad. I det läget försöker människor som tillhör en frustrerad elit lyfta sig själva genom att göra sig till förkämpar för samhällets underklass, men de rättviserörelser de ansluter sig till betraktar de inte som något annat än en rulltrappa som ska ta dem till den våning där de hör hemma. Det behöver inte handla om en cynisk plan: män­niskor förstår inte alltid sina drivkrafter. Vi är aldrig så intelligenta som när vi bedrar oss själva.

al-Gharbi urskiljer tre stora ”awokenings” under 1900-talet. Den första kom under 1920- och 30-talen, när antalet amerikaner med kandidatexamen fördubblades samtidigt som den stora depressionen slog till. Redan då talade man om svartas rättigheter, om feminism och gayrättigheter, och de första exemp­len på white-bashing dyker upp.

Våg nummer två är den välkända 68-rörelsen. Tidigare hade man kunnat skydda sig från att bli inkallad genom att påbörja en universitetsutbildning, men när USA trappar upp kriget i Vietnam tas den regeln bort. Samtidigt svajar arbetsmarknaden. 1958 var det bara 6 procent av de disputerade som inte visste vart de skulle ta vägen efter examen, skriver al-Gharbi; 1974 var det 24 procent. Det etablissemang som 68-rörelsen vill störta består, ironiskt nog, ofta av personer som var progressiva på 1930-talet. Idag upprepas samma sak: nu är det gamla 68:or som får skäll av sina studenter för att ”n-ordet” förekommer i kurslitteraturen.

Åren 2000–2019 lämnar 22 miljoner amerikaner universiteten med en fil kand eller högre examen, men bara hälften så många kvalificerade jobb väntar på dem. 2008 kommer finanskrisen. En fjärdedel av alla journalistjobb försvinner. Den offentliga förvaltningen skärs ner; antalet federalt anställda är tillbaka på 1952 års nivå.

Diagnosen ”overproduction of elites” är vanlig, men vad de flesta missar, menar al-Gharbi, är att den elit som överproduceras inte längre är män, utan kvinnor. HR-jobb hör till USA:s snabbast växande sektorer – och 70 procent av dessa går till kvinnor. Byråkrater, administratörer och mångfaldskonsulenter har goda dagar, inte minst i den akademiska världen. Toppuniversitetet Yale har en administratör för var fjärde student. En vuxen på fyra barn är den rekommenderade personaltätheten på ett bra dagis, kommenterar Greg Lukianoff och Rikki Schlott i The Canceling of the American Mind. En ”chief diversity officer” kan tjäna upp till 400 000 dollar om året, vilket innebär att hon tar plats bland samhällets rikaste fem procent – nästan i nivå med den enda topprocent som Occupyrörelsen protesterade mot.

I början av 1900-talet skulle de som ville tillhöra eliten skryta med att de var modigare än alla andra. För tillfället ska de skryta med att de är mer skuldmedvetna än alla andra – men än sen? Den sociala teatern tjänar samma syfte. Varför ska jag ha den där välavlönade tjänsten och inte du? För att jag är bättre än du. Du är rasist, men titta på mig – jag känner flygskam, jag har gått kurser om vit skörhet, jag stöder könsuppdelade badtider och allt annat som gäller just nu. Och om något annat gäller imorgon kommer jag att lära mig det före dig.

Vår tids elit har kanske, historiskt sett, unikt toleranta värderingar, men när de möter folk under sig uppför de sig som alla tidigare eliter. Om du tvivlar på det kan du fråga deras Foodora-bud.

Det rika och liberala New York har USA:s etniskt mest segregerade skolor. I Kalifornien, lika förmöget och liberalt, röstade man nej till att gigarbetare – ofta invandrare eller minoriteter – skulle få samma rättigheter som fast anställda. Ända sedan inbördeskriget har USA:s svarta långsamt förbättrat sin situation, men enligt al-Gharbi bröts denna utveckling under 1960-talet. Idag är lönegapet mellan svarta och vita tillbaka på 1968 års nivå, och proportionellt fler svarta sitter fängslade än 1960.

Hur kan vi prata så mycket om rasism samtidigt som människorna på samhällets botten har fått det sämre? För att vi inte bryr oss om dem, förstås. al-Gharbi­ blev skeptisk när han mötte Occupy-rörelsen och Black Lives Matter på nära håll: det fanns ingen koppling mellan de metoder man använde sig av och de frågor man påstod sig stödja. ”När jag väl hade börjat se dem”, skriver han på tal om den sortens motsägelser, ”kunde jag inte sluta se dem.” Där började hans bok.

Symbolkapitalisterna ser till att diskussionen handlar om vem som använder eller inte använder de rätta orden, så att de ska slippa en diskussion om makt och pengar. Det som de vill fördela rättvist, har den svarte filosofen Olúfémi Táíwò sagt, är inte sjukvård och inkomst, utan sådant som att känna sig sedd och bekräftad. Ingen social justice-rörelse har varit intresserad av att förändra hur servitriser serverar mat, eller av att förbättra vårdpersonalens och byggnadsarbetarnas villkor, tillägger al-Gharbi.

Den uppåtsträvande eliten startar symboliska strider mot den äldre eliten – det är dags att byta namn på den där universitetsbyggnaden! Och den sittande eliten ser, tacksamt nog, till att sådana symbolstrider stjäl allt syre i rummet, eftersom den förstår att dess egen position är hotad. Symbolkapitalisterna påminner gärna om historiska orättvisor, där de ansvariga är döda sedan länge – men, skriver al-Gharbi, ”’historien’ gör ingenting”. De orättvisor vi kan se idag beror på att vi själva, i varje ögonblick, upprätthåller en orättvis ordning. Många amerikanska städer var mer segregerade 2019 än 1990. Kan vi anklaga slavägarna för det?

Elitmanéren borde vara uppenbara varje gång någon talar om för förtryckta minoriteter hur de ska bete sig för att förbli ”autentiska”. Som Joe Biden sade under det förra presidentvalet: ”Har du svårt att avgöra om du ska rösta på mig eller Trump, då är du inte svart.” De enda autentiska svarta, feministerna eller hbtq-aktivisterna är de som aldrig utmanar elitens position, kommenterar al-Gharbi.

En symbolkapitalistisk elit av det här slaget finns också inom varje marginaliserad grupp – och det är märkligt att det ska vara så svårt att inse. Viljan att hjälpa förtryckta minoriteter har ofta bara lett till att enstaka personer fått en lönsam karriär­ som gruppens självutnämnda representanter. De bryr sig inte om vad resten av gruppen vill, av samma skäl som vita professorer inte ägnar sitt liv åt att hjälpa fattiga vita i en trailer park.

Till och med det söndertjatade ämnet sociala medier börjar se litet annorlunda ut när al-Gharbi riktar blicken mot det. Så här beskriver han en populär amerikansk sajt. 70 procent av alla politiska inlägg görs av kvinnor, och en lika stor andel av högskoleutbildade, 85 procent av de politiska inläggen skrivs av demokrater. Känner du igen sajten? Skulle du vilja tillbringa din tid där? al-Gharbi talar om Twitter, som sajten såg ut innan Elon Musk köpte den och döpte om den till X.

Det är högutbildade användare – inte högerextrema – som har gjort Twitter toxiskt, menar al-Gharbi. En liten, intensivt engagerad grupp står för hela åsiktskriget. 70 procent av de amerikaner som använder sociala medier postar sällan eller aldrig politiska inlägg, enligt Pew Research Center. Majoriteten använder nätet för underhållning (vilket inte utesluter politik), samt för kontakt med vänner och familj.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Har jag inga invändningar? Jo en, fast den är kanske småaktig. Att läsa We Have Never Been Woke känns, efter den inledande intellektuella kicken, som att bli överkörd av ett godståg lastat med akademisk prosa. Jag trodde aldrig att jag skulle kritisera en bok för att vara för grundlig, men när jag har förstått al-Gharbis resonemang, och blivit övertygad, återstår 150 tättryckta sidor där han upprepar sina iakttagelser, och vill förklara allt från dejtingmarknaden till bristen på tekniska innovationer med samma modell.

Men det finns ett stilistiskt drag jag gillar. När al-Gharbi angriper symbolkapitalisterna är han hederlig nog att inkludera sig själv och sina läsare. Han skriver inte ”de”. Han skriver ”vi”: det är vi som kommer att tjäna på Trump.

Efter al-Gharbi förstår man hur meningslöst det är att skriva artiklar av typen ”Är woke över nu?”. Inga sociala eller ekonomiska bakgrundsfaktorer har försvunnit. Nästa kris för symbolkapitalisterna kan förresten komma ganska snart, varnar han – när AI tar deras jobb. Jurister och journalister har större anledning att vara nervösa än undersköterskor. Stubintråden till nästa elitistiska proteströrelse är redan tänd. Den offentliga debatten förblir nog lika falsk i framtiden, oavsett vilken modeteori som ersätter woke.

Även om woke-rörelser inte förändrar några sociala villkor kan de få andra konsekvenser som inte är triviala. Hur vi uttrycker oss i offentligheten, vad vi pratar om och vad vi blundar för är fortfarande viktigt. Woke skapar inte trygga rum, utan otrygga rum: när summeringen ska göras får man inte glömma all mobbning och all rädsla som rörelsen har gett upphov till på arbetsplatser och universitet. Det senaste årets propalestinska demonstrationer har normaliserat en aggressiv antisemitism som jag misstänker att vi får leva med ganska länge. De sexuella övergreppen i brittiska Rotherham kunde pågå i 15 år eftersom det var känsligt att nämna att förövarna var invandrare. 1 400 flickor utnyttjades, enligt en rapport från 2014; hittills har ett 60-tal män dömts.

Kvaliteten på våra eliter verkar ha sjunkit rejält de senaste generationerna. Vad är vår nuvarande elit egentligen intresserad av, förutom moralisk överhöghet? Medlemmarna av det förra sekelskiftets elit odlade något som i efterhand ser ut som någorlunda god smak när det gäller konst, musik, bildning och lyx. När de hade säkrat sin egen position byggde de gärna museer, bibliotek, skolor och infrastruktur. Sverige har nu 500 miljardärer. Woke eller ej – var är deras bidrag till offentligheten? I sin självbiografi The Pigeon­ Tunnel berättar John le Carré att han träffade en rik och mäktig gangsterboss i 1990-talets Moskva. Kunde ni kanske tänka er, frågade le Carré, att i likhet med oligarkerna i 1800-talets USA, bygga ett sjukhus eller ett universitet? Han blev utkastad.

En slutsats som ger sig själv under läsningen – och som al-Gharbi aldrig når fram till – är att vår tids politik handlar om att två gäng av falska antielitister grälar med varandra. I ena ringhörnan står en woke-elit som låtsas försvara minoriteter mot strukturell diskriminering, och i den andra står politiker av Trumps slag, som låtsas försvara vanligt folk mot denna woke-elit. I båda fallen handlar det om eliter som inte vill erkänna sin egen status – eliten, det är de andra! – och som kommer att försämra livet för de väljargrupper de påstår sig bry sig om. Debatten mellan dessa falska antielitister kan vevas hur många varv som helst utan att förändra någonting.

Vart leder den tankegången vidare om man följer den? De verkligt underlägsna måste starta sin egen rättviserörelse om de vill förbättra sina villkor. Det har de gjort tidigare, och det brukar gå bra – tills dessa rörelser korrumperar sig själva, och cykeln börjar om.