När jag frågade honom om han gillade att få den etiketten på sig blev svaret: ”Nej, naturligtvis inte. Det är väl ingen som gillar. Det är som ett skämt. När jag hade skrivit en bok om kemisk krigföring var det ingen som kallade mig investigating reporter. De kallade mig reporter.”

Nu är det 2019 och dags för memoarerna, Reporter. Han låtsas inte längre om det epitet som en gång häftade vid hans namn. Utan vidare kommentarer uppträder han numera som en van föreläsare. På omslagets flik kallas han ”den störste undersökande journalisten i sin generation” och John le Carré tvekar inte inför beskrivningen ”en underbar bok, ett i sanning storartat liv”.

Men det är ingen riktig memoarbok som han har skrivit; snarare en yrkesbiografi. Han berättar kort och närmast pliktskyldigt om sin uppväxt i de judiska kvarteren i Chicago. Pappa drev en kemtvätt, mamma var hemmafru. Utan större entusiasm hankade han sig fram till en universitetsexamen och slumpen drev honom in på ett jobb som praktikant på en nyhetsbyrå. På ett par av bokens bildark skymtar hans fru förbi, liksom de fyra barnen. Han bekänner att han har gråtit i telefon när han efter något uppdrag berättat för frun om en extremt ruskig episod som hade med Vietnamkriget att göra. Men det är ögonblick av sällsynt öppenhjärtighet. Han ville, enligt en amerikansk tradition, ”hålla sina känslor utanför storyn”, till och med utanför familjen. Känslorna skulle anas som undertext. Han kom aldrig att kalla sig opartisk eller neutral. ”Antiwar” var en överordnad värdering. Att han så sent som vintern 1968 ställde upp till förmån för en demokrat och fredskandidat, mot Nixon, får väl ses som en markering av vad som kändes viktigast, den gången.

Efter några månader – och en del konflikter – återgick Hersh till att jobba som frilans. Plötsligt en dag, den 22 oktober 1969 närmare bestämt, ringde en tipsare som hade något viktigt att berätta. I största hemlighet förberedde militären en process i en krigsdomstol mot en soldat som påstods ha dödat 75 civila vietnameser på ett, även för krigsförhållanden, ovanligt brutalt sätt. Incidenten blev i bokform kallad My Lai 4. A Report on the Massacre and itsAftermath. I memoarerna utgör de kapitel som skildrar massakern en sorts detektivhistoria, där Hersh genom en kombination av fräckhet och outtröttligt arbete lyckas skingra militärens dimridåer. Texterna refuserades ursprungligen av Life, Look och New York Review of Books, men blev publicerade och vidareförsålda genom en mindre tidning, DispatchNews Service. Pulitzerpriset 1970 tilldelades sedan Seymour Hersh, en frilans.

Det hade inte börjat bra. Hersh hade inte tillräckligt med pengar på sitt American Express-konto för att kunna betala nödvändiga flygresor. En filantrop med ”antiwar”-inriktning ställde upp med 1 000 dollar som en grundplåt. Ett gammalt id-kort hjälpte honom att ta sig in i Pentagon och fråga en överste som nyss hade återvänt från Vietnam om denne visste något om en officer som hade begått massmord på civila. ”Försöker du berätta för mig att någon som dödar små barn och påstår att han dödar Vietcong, FNL:are, vet vad han håller på med? Den här Calley är en galning. Det finns ingen story i detta.”

Nu hade han fått ett namn: Calley. I deras samtal nämnde han dock inte för översten att hans infallsvinkel var en helt annan.

Den första flygresan gick till Salt Lake City. Där hade Calley fått en juridisk representant. Hersh intalade sig själv, nästan som en besvärjelse: ”Jag visste att jag skulle stoppa kriget och vinna utmärkelser.” Anklagelsepunkterna, som den juridiska representanten hämtade från sitt arkiv, handlade om mord på 109 vietnameser. Listan låg framför honom, uppochnedvänd, medan Hersh låtsades föra egna anteckningar, i själva verket sysselsatt med att memorera namnen.

Calley fanns i Fort Brenning, Georgia. Det var ett 737 kvadratkilometer stort militärläger, med träningsanläggningar, fängelse, bostäder, högkvarter och till och med flygfält. Där någonstans. Hersh ställde sin hyrbil på en parkeringsplats reserverad för högre officerare och meddelade den vakthavande sergeanten med tordönstämma: ”Jag letar efter Bill Calley! Han ska infinna sig här genast!” Men ingen Calley.

En annan som fick frågor om Calley hotade med att tillkalla översten. Hersh sprang sin väg.

På postkontoret stötte han ihop med en ung man som var sysselsatt med brevsortering. ”Calley? Du menar han som dödade alla dom där människorna?” Ynglingen hade aldrig träffat honom, bara skickat post vidare. Han var dock villig att förmedla kontakt med en person som hette Smitty, en jämnårig kamrat som hade hand om det hemligaste materialet, 201 sekretessbelagda mappar. Smitty förstod vad som låg i luften. ”Jag tvingas stjäla för att få tag i dom.” Han försvann och kom efter en stund tillbaka med en personmapp för löjtnanten William L Calley jr. Dokumentet var identiskt med det han råkat få se hos den juridiske representanten.

Han fick en adress, och ännu en, som gick till ett civilt högkvarter. En person som kallades Rusty dök upp; det var Calley. I wasthere to get hissideof the story.

Några år tidigare hade Hersh lärt känna I F Stone, utgivare av en fjortondagarstidning med nyheter från Vietnam. Hersh var egentligen en ensamjagande varg, men ibland kunde det hända att han bytte informationer med den välinformerade Stone, eller till och med: gav bort material. En tid, under en period då Hersh arbetade på Associated Press, hade han tillgång till nyhetsbyråns kompletta texter inklusive stenogram från presskonferenserna i Saigon. Han arrangerade så att han, förutom en teletekniker, blev ensam på jobbet under ett åttatimmarspass. Stone släpptes in och fick några storartade timmar. Kamratskapet betydde – det var väl det han ville visa – mer än AP:s regelverk.

Hersh hade genom åren stått för några viktiga avslöjanden om CIA, Watergate och den amerikanska oljeindustrin – han var välbeställd men inte rik. Bland hans vänner sades det att han endera dagen skulle åka till Hollywood för att ”tjäna lite pengar” och försöka bli klar med ett filmmanuskript som hette Spies. Det var inget konstigt med att han, 51 år gammal, ville ta en paus från reportageverksamheten.

I Hollywood vimlade det av projektidéer och själv bidrog han med ytterligare några. Under samarbetet med regissören Oliver Stone fick Hersh en argsint replik kastad i ansiktet: ”Jag har alltid vetat att du är CIA-agent!” Repliken gjorde förstås allt fortsatt samarbete omöjligt.

Som reporter fortsatte Hersh att stå sina redaktionschefer nära; först på The New York Times, sedan The New Yorker. Men till slut kände han sig insnärjd i ett stort och alltmer svåröverskådligt nätverk. När han skrev hade han svårt att ens antyda sina källor. När Osama bin Ladin dödades natten till den 2 maj 2011 i Abbottabad var Hersh övertygad om att operationen byggde på samarbete mellan de pakistanska och amerikanska underrättelsetjänsterna. Redaktören för The New Yorker ansåg dock inte att Hersh kunde prestera nog med ”tillförlitliga data för att det skulle räcka till en story”. Han beställde en ny text, skriven av ett team med reportern Nicholas Schmidle i spetsen.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

När artikeln publicerades, 15 veckor senare, blev den välvilligt mottagen. Att den amerikanska elitstyrkan The Navy Seals hade agerat på egen hand slogs fast som ett faktum, samtidigt som allt som hade att göra med den pakistanska underrättelsetjänsten försvann ur texten. Man följde helt enkelt i stort sett Vita husets version, men den var, enligt Hersh, full av lögner och missuppfattningar. Sitt fleråriga medarbetarskap i The New Yorker bröt han – arg och framför allt sårad. Han publicerade en lång text i London Review of Books (nr 10/2015, drygt 80 000 tecken), men fortfarande med en pensionerad, högt uppsatt underrättelseman som huvudsakligt källstöd.

Han som i trängda lägen kunnat be om sina chefers förtroende (”You’re just going to have to trust me”), och fått det, fick rykte om sig att vara en person som var extremt svår att samarbeta med.

Han förberedde en bok om vicepresidenten Dick Cheney – där han redan hade hunnit göra hundratals intervjuer med offentliga och ickeoffentliga personer men utan att citera någon enda. Han insåg den stora risken med att använda anonyma källor där många fortfarande var ganska färska. Han bestämde sig för en tids paus. Det fanns annat att göra; kanske skulle han, som han skriver, kunna få uppleva några magiska ögonblick längs vägen.

Föreningen Seymour Hershs beundrare hoppas på det.