VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

"Sverige-bashing har blivit en egen disciplin"

I går var jag på snabbt besök i Oslo. Många var nyfikna på det stundande riksdagsvalet och nästan alla ställde ungefär samma fråga: "Vad håller ni på med egentligen?" Det som spökar är dels framgångarna för Sverigedemokraterna, dels det faktum att övriga partier samtidigt är totalt avståndstagande och totalt fixerade vid partiet. I norska medier levereras en lång rad variationer på temat.

"Det är synd om Sverige." Så inleder den välrenommerade sociologiprofessorn Grete Brochmann sin kommenterande artikel i dagens Morgenbladet (betalvägg) som jag köpte på Gardemoen. Brochmann konstaterar att "Sverige-bashing" närmast har "blivit en egen disciplin" och menar att den norska och danska skadeglädjen är lite orättvis. Båda länderna är mer lika Sverige än vad många vill erkänna. Fast, fortsätter hon, det finns ett område där skillnaderna har varit mycket stora - det offentliga debattklimatet: "Det är här det svenska politiska etablissemanget, Sossarna och Moderaterna (S & M) nu möter sitt Poltava. Fram till 2015 har Sverige visat upp en märkvärdig paradox: Försvaret av mångfald har skapat den mest konforma offentligheten i Norden."

Hanne Skartveit, politisk redaktör i den socialliberala norska kvällstidningen VG, är inne på samma spår när hon rapporterar från ett SD-valmöte i småländska Vimmerby. Under rubriken "Motståndarna hjälper Sverigedemokraterna" skriver hon om den märkliga tystnad som har rått i svensk debatt: "Både politiker och medier lade stränga begränsningar på vad vad det var möjligt att säga." Och hon avslutar: "Sverigedemokraternas framgångar är ett resultat av de förändringar som har skett med Sverige - och de andra partiernas problem med att tala sanning om vad landet står mitt uppe i. De har lämnat sina solida bidrag till Åkessons framgång."

Både Skartveit och Brochmann påpekar att debattklimatet förändrats sedan 2015 men som Brochmann avslutar: "Sist och slutligen räcker det inte 'att ta debatten'. S & M måste kämpa till sig trovärdighet i den nyrealistiska invandringspolitiken. Och det är bråttom."

Och lättare sagt än gjort.

Ett röd-röd-grönt Tyskland?

Står Tyskland inför en ny vänstervåg? I tisdags lanserades officiellt den politiska rörelsen ”Aufstehen” i ett av Förbundsdagens pressrum av bland andra Sahra Wagenknecht (Die Linke), Ludvig Volmer (tidigare medgrundare av De Gröna) och Flensburgs borgmästare Simone Lange (SPD).

”Aufstehens” plattform bygger i stora delar på klassisk vänsterretorik: klyftorna i samhället har ökat, penningens makt har segrat över demokratin och krigshetsande trumfat strävan efter fred. Dessutom ska direktdemokratin stärkas i form av folkomröstningar på internet. I manifestet kritiseras även Merkels invandringspolitik för att ha eldat på motsättningarna i samhället, då migrationen förvärrat bristen på bostäder, skolor och dagisplatser. Följden blir att människor söker sig till högerpopulistiska AfD, menar rörelsen. Kritiken mot den förda invandringspolitiken gör ”Aufstehen” till ett inte helt okontroversiellt fenomen inom vänstern.

Enligt egen uppgift har rörelsen redan samlat 100 000 anhängare. Med tanke på att det enda som krävs är en registrering online som tar cirka 45 sekunder kanske antalet inte säger särskilt mycket i dag. Vad som är klart är att det finns ett starkt missnöje i Tyskland, inte minst i det forna DDR, och att de partier som kan locka tillbaka besvikna AfD-väljare har mycket att vinna.

SPD befinner sig i djup ideologisk kris och partiledaren Andrea Nahles, som försöker hålla partiet på en mittenkurs, pressas av både ungdomsförbund och partikamrater att föra partiet åt vänster. (Simona Lange utmanade för övrigt Nahles i samband med Martin Schulz sorti från den politiska scenen).   

Det långsiktiga målet med rörelsen är att driva de tre rödgröna partierna åt vänster och bereda vägen för en kommande ”röd-röd-grön” majoritetskoalition i nästa förbundsval. Reaktionerna från partledningarna inom SPD, De Gröna och Die Linke varierar från avvaktande till skeptiska.

Om ”Aufstehen” floppar eller blir ett framgångsrikt politiskt projekt får framtiden utvisa. Om man tittar på vad som hänt med Labour i Storbritannien under Jeremy Corbyn, socialisten Bernie Sanders framgångar i USA och nu senast nyheten om att kommunisten Jean-Luc Melenchons pekas ut som Emanuel Macrons huvudmotståndare av fransmännen känns ett framtida scenario med en radikaliserad tysk socialdemokrati inte uteslutet. 

"1968" då och nu

På senare tid har tankefiguren att svensk borgerlighet står inför ett eget ”1968” dykt upp med jämna mellanrum i debatten. Senast var det Liberalernas Jan Björklund som använde liknelsen i söndagens avsnitt av Agenda i ett, om vi ska vara ärliga, spretigt inslag om riksdagsledamoten Hanif Bali (m), tonen i sociala medier och den svenska ”alt-right” rörelsen. Björklund menade att borgerligheten måste vara noga med att rida spärr mot högerextrema influenser, på samma sätt som socialdemokratin höll stånd mot bokstavsvänstern 1968 och åren som följde.

Inslaget fick mig att fundera över analogin om ett borgerligt ”1968” och svensk historieskrivning. För socialdemokratin symboliserade visserligen ”-68” i någon mån valet mellan att fortsätta vara ett statsbärande parti eller att duka under för sekterismens krav på total omstöpning av samhället. Revolutionen uteblev som bekant – S övergav inte demokratins grundprinciper.

Men hur väl höll partiet stånd mot sin tids extremer? Under Olof Palme gjorde partiet en kraftig gir vänsterut – en rörelse driven till inte obetydlig del av de radikala stämningar som fanns inom vänstern vid denna tid. Därtill värvades flera personer med radikal världsåskådning till förvaltningen av S i hopp om att systemet skulle ”pacificera” dem. Följden blev en växelverkan mellan institutionernas dämpande effekt på dessa individer och individernas radikaliserande av institutionerna. Efterverkningarna lever vi med än i dag.

Ett annat exempel på arvet från ”-68” är det extrema förslaget att socialisera näringslivet, som letade sig in ända upp till socialdemokratins partiledning och kulminerade i och med striden om löntagarfonderna. (För en sammanfattning av denna period rekommenderas Claes Arvidssons bok ”Ett annat land – Sverige och det långa 70-talet”).

Har Björklund fel när han säger att S höll stånd vänsterut? Nej, de värsta vänsteravarterna släpptes aldrig in i den socialdemokratiska värmen och partiet lade därtill ned stora resurser på att kartlägga dessa (och andra, helt oskyldiga, ska tilläggas).

Men bilden som ibland ges av ett partietablissemang som resolut sade ”nej” till alla former av extremism, symboliserat i form av det ödesdigra årtalet 1968, synes något förenklad. Förhoppningsvis kommer borgerligheten att lyckas stå emot bättre än gårdagens socialdemokrati.


Kungliga slott

Kungliga slott är långt mer än bara byggnadsstil. Arkitekturen är ett språk som talar om anspråk på storhet. Ludvig XIV är ett med sitt praktfulla Versailles. Maria Theresia skapade ett självporträtt när hon byggde ut sitt Schönbrunn. Men bakom de pampiga fasaderna finns också slott som röjer de kungligas behov av ett privatliv. Kina slott blev en tillflyktsort på Drottningholm. The Royal Pavillion i Brighton var ett excentriskt gömställe för en prins som avskydde hovlivet i London.

En ny bok

I programserien ”En ny bok” intervjuar programledarna Mats Wiklund och Katarina O’Nils Franke forskare och författare som medverkat i antologier och essäsamlingar utgivna av Axel och Margaret Ax:son Johnson stiftelse.

Sverige och tilliten

Polisorganisationen är starkt kritiserad och massavhopp av erfarna poliser är ett faktum. Domstolarna har långa väntetider för hanteringen av brottmål. I storstadsområden är den organiserade brottsligheten stark. Håller den starka tillit som funnits i Sverige på att undergrävas och ökar den upplevda otryggheten i landet? Vad bör i så fall göras?

Studio Axess

PJ Anders Linder tacklar tidens aktuella frågor med intressanta och kvalificerade gäster. Du vet väl att du kan lyssna på avsnitten fredagar innan TV-sändningen? Besök: axess.se/podcast

Images of Sweden - Vienna

Historiska och nutida perspektiv från Österrike

Sedan trettioåriga kriget då Gustaf II Adolf beordrade en fullskalig invasion av Tysk-romerska riket har Österrike och Sverige haft nära om än inte alltid vänskapliga relationer.

Nobel Center - tillgång eller katastrof?

Med anledning av planerna att uppföra ett Nobelcenter på Blasieholmsudden arrangerar Svenska byggnadsvårdsföreningen och Urban City Research/Ax:son Johnsonstiftelsen, ett öppet seminarium om platsens historia och dess kulturhistoriska värden. Seminariet vänder sig till alla som är intresserade av att veta mer om Blasieholmsudden idag och i framtiden.

Den kungliga trädgården

Susanna Popova samtalar med forskare kring kungliga trädgårdar. Seminarium från Drottningholm, 6 maj 2015.