VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Almedalen 2018: Svenska kyrkan ringer i klockorna för att få tyst på Thomas Gür

Det är ingen brist på folk som tappar huvudet och gör dumheter under Almedalsveckan, men jag har just bevittnat ett svårslaget rekord. Föga förvånande är Svenska kyrkan inblandad. I Visby lät domprosten just ringa i domkyrkans klockor för att få tyst på en person vars åsikter han inte står ut med. De klockor som kallar till gudstjänst och ringer frid över döda togs i anspråk politiskt för att skada det offentliga samtalet

Det handlar om företagaren och debattören Thomas Gür, som med kort varsel hade bjudit in till ett ”pop up”-seminarium om integration. Inbjudan gick bara ut via Facebook och arrangemanget är väl utöver sakinnehållet ett sätt att testa hur kanalen fungerar att användas. Gür gjorde ett liknande experiment i fjol.

I en snygg parafras på Luther bestod hans inledning av 9,5 teser om integration och han framförde den följdriktigt på kyrkbacken utanför Sankta Maria i Visby. Teserna sorteras under rubrikerna anpassning, ekonomi och kriminalitet. Samtliga är raka och begripliga:

1-3: Assimilation är en förutsättning för integration. Svensk kultur är just svensk kultur. Håll det svenska språket högt.

4-6: Kultur slår ekonomi. Tillit ger tillväxt. Utan export ingen välfärd.

7-9: Hårdare straff ger mindre brott. Behärska ditt territorium om du vill bli respekterad. Straffrabatter är att spotta offren i ansiktet.

Gür fäster större vikt vid språk och kultur än många andra integrationsdebattörer. Han betonar vikten av god svenska för delaktighet och tillgång till gemensamma referensramar, och han ser det som ett svek mot dem som försöker komma in i det svenska samhället att låtsas som att det inte existerar någon särskild svensk kultur. Han gör ett sällsynt men angeläget påpekande om att en stark exportsektor är viktig för stadga och framgång och därmed för integrationsmöjligheter. Det handlar inte bara om att stimulera lågbetalda nybörjarjobb.

Den halva tesen? En sorts ram kring de andra nio, nämligen insikten att det inte finns bekväma ”lösningar” på den sorts problem som integrationsuppdraget innebär utan att man får nöja sig med att göra det bästa av olika sorters målkonflikter.

Man kan förstås ha avvikande mening om olika punkter i programmet, men som helhet var inlägget genomtänkt, konstruktivt och framåtsyftande.

Detta ansåg dock inte Svenska kyrkans företrädare att människor borde få lyssna till, så efter sådär en halvtimme började plötsligt domkyrkans klockor att ringa. Först trodde jag att det var dags för någon sorts förrättning, men så småningom visade det sig att det hela var en insats från domprosten för att få tyst på Gür. Vad som skulle vara så hemskt med det som denne hade att säga lyckades domprosten inte förklara. 

Svenska kyrkan har stått för en hel del bottennapp på senare tid, men detta måste vara ett av de grövsta: att inte klara av dialog utan att ta till handfasta maktmedel för att få en seriös debattör att hålla käften. Det handlar om rent, brutalt maktspråk. Sånt där som kyrkan var så bra på under 1600-talet. Jag har för all del beklagat historielösheten inom kyrkan, men det var inte riktigt på det här sättet jag hade hoppats att den skulle återvända till rötterna.

 

TILLÄGG 4/7 kl 17:35   Tidningen Dagen har talat med domprosten, som säger att han bedömde att seminariet innebar "fara å färde".

TILLÄGG 4/7 kl 18:46   Domprosten har gjort ett uttalande på kyrkans hemsida.

Inte så glasklara svar om SVTs uppdrag

Hur tänker den egna direktionen kring vad som ger (snart) skattefinansierade SVT dess existensberättigande? En ledtråd ges om man läser programdirektör Lena Glasers svar på en ledare skriven av Joakim Broman i Dalarnas Tidningar.

Broman skriver att SVTs uppdrag måste bli smalare – mindre fokus bör vara på att producera och köpa in underhållning och mer energi läggas på nyhetsproduktion och samhällsbevakning. Givet att SVT ska erbjuda det som marknaden inte levererar för Broman ett stringent, och riktigt, resonemang.

Glasers svar kan sammanfattas i följande punkter:

1) Eftersom SVT kommer att bli finansierat av ”alla” blir det ännu viktigare att leverera ett brett innehåll så att ”alla” känner att han eller hon får valuta för pengarna.

Tidigare motiverade SVT sitt breda uppdrag med att tv-innehavarna inte skulle ledsna på att betala in licensen. En licens går att välja bort genom att inte ha en tv, varför argumentet hade viss bäring. En skatt är däremot just en skatt och måste betalas av alla. För en oinvigd är det därför inte självklart att SVT måste bli ännu mer dedikerad i sin mission att vara ”bred” (läs: tramsigare) när finansieringen är tryggad via skattsedeln?

2) ”SVT:s program ska vara distinkta och ha högsta kvalitet oavsett sort och genre. Det kommer alltid finnas olika uppfattning om vad som är bra och dålig TV. Det viktiga är att vi inte dömer ut andras smak”

Glaser menar alltså att samtliga av SVTs program ska vara av ”högsta kvalitet” samtidigt som kvalité här ska förstås som något subjektivt – det går alltså inte att säga vad som är ”bra” och vad som är ”dåligt”. Vad är då poängen med att prata om ”kvalité” överhuvudtaget?

3) Glaser undrar hur det skulle se ut om SVT endast skulle göra program som inte bär sig på den kommersiella marknaden och tillägger sedan retoriskt ”Vem avgör när program har börjat eller slutat vara kommersiellt gångbara?”

På en normal marknad är det vanligtvis tittarna (eller rättare sagt betalningsviljan hos annonsörer och/eller abonnenter) som avgör om ett program är kommersiellt gångbart eller inte.

Glaser sätter, kanske omedvetet, fingret på public servicebolagens självalda dilemma i sitt svar till Broman: eftersom SVTs existensberättigande grundar sig i att inte vara en ”slav under marknaden” ska det heller inte ta hänsyn till kommersialismens billiga nycker – samtidigt som man inte kan låta bli att följa marknadens logik. Argumentationen liknar därför mest en soppa.

Det är synd att debatten om public service uppdrag och innehåll verkar engagera få utanför mediesfären – frågan är för viktig för att bara diskuteras av de närmast sörjande

Det liberalkonservativa uppdraget: stärk både frihet och stat

I går kväll kallade Svensk tidskrift till seminarium om liberalkonservatismen. Intresset var glädjande stort med mycket folk i publiken. Gunnar Strömmer inledde och kommenterades av en panel med Karin Svanborg-Sjövall, Alice Teodorescu, Olof Ehrenkrona och Thomas Gür.

Många bra saker sades. Svanborg-Sjövall varnade för en sorts tvångsliberalism, där staten talar om för folk att de måste leva fritt och progressivt. Teodorescu efterlyste det långa perspektivet. Ehrenkrona svingade sitt gissel över postmodernismen i dess urartade och relativistiska variant och undrade varför omvärlden spelar så ringa roll i svensk debatt. Gür konstaterade att det finns ett evigt behov för samhällen att gjuta samman rebelliskhet, eftertanke och barmhärtighet till ett fungerande helt och, underförstått, att liberalkonservatismen lämpar sig väl för det.

Gunnar Strömmer listade fem punkter där han menar att liberalkonservatism och, antar jag, Moderaterna kan göra god nytta genom att: 1.erbjuda den sammansatta hållningen ångermanlänning(i hans fall)/svensk/europé som alernativ till gränslöshet och inkrökthet.  2.ta strid med identitetspolitiken  3.se till att kampen förs över hela linjen, inklusive skatter och regleringar, och inte bara blir kulturkamp  4.främja social rörlighet genom såväl utbildningspolitik som ökat enskilt ägande  5. värna balansen mellan rättstrygghet och rättssäkerhet.

Bra saker alltsammans. Fast jag tycker att en uppenbar fråga saknas: samspelet mellan frihet och stat och det önskvärda i att stärka bäggedera. Nu har vi en offentlig sektor som kräver stora delar av människors inkomster och känner få begränsningar när det gäller att styra, mästra och uppfostra. Samtidigt har flera av det allmännas verkliga grunduppgifter fått förfalla. Under avsevärd tid måste Sverige alltså ha styrts enligt idéer som går rakt på tvärs mot liberalkonservatismens. Läge att ändra på det.

 

 


Kungliga slott

Kungliga slott är långt mer än bara byggnadsstil. Arkitekturen är ett språk som talar om anspråk på storhet. Ludvig XIV är ett med sitt praktfulla Versailles. Maria Theresia skapade ett självporträtt när hon byggde ut sitt Schönbrunn. Men bakom de pampiga fasaderna finns också slott som röjer de kungligas behov av ett privatliv. Kina slott blev en tillflyktsort på Drottningholm. The Royal Pavillion i Brighton var ett excentriskt gömställe för en prins som avskydde hovlivet i London.

En ny bok

I programserien ”En ny bok” intervjuar programledarna Mats Wiklund och Katarina O’Nils Franke forskare och författare som medverkat i antologier och essäsamlingar utgivna av Axel och Margaret Ax:son Johnson stiftelse.

Sverige och tilliten

Polisorganisationen är starkt kritiserad och massavhopp av erfarna poliser är ett faktum. Domstolarna har långa väntetider för hanteringen av brottmål. I storstadsområden är den organiserade brottsligheten stark. Håller den starka tillit som funnits i Sverige på att undergrävas och ökar den upplevda otryggheten i landet? Vad bör i så fall göras?

Studio Axess

PJ Anders Linder tacklar tidens aktuella frågor med intressanta och kvalificerade gäster. Du vet väl att du kan lyssna på avsnitten fredagar innan TV-sändningen? Besök: axess.se/podcast

Images of Sweden - Vienna

Historiska och nutida perspektiv från Österrike

Sedan trettioåriga kriget då Gustaf II Adolf beordrade en fullskalig invasion av Tysk-romerska riket har Österrike och Sverige haft nära om än inte alltid vänskapliga relationer.

Nobel Center - tillgång eller katastrof?

Med anledning av planerna att uppföra ett Nobelcenter på Blasieholmsudden arrangerar Svenska byggnadsvårdsföreningen och Urban City Research/Ax:son Johnsonstiftelsen, ett öppet seminarium om platsens historia och dess kulturhistoriska värden. Seminariet vänder sig till alla som är intresserade av att veta mer om Blasieholmsudden idag och i framtiden.

Den kungliga trädgården

Susanna Popova samtalar med forskare kring kungliga trädgårdar. Seminarium från Drottningholm, 6 maj 2015.