Kalla kriget flåsar oss i nacken och den som inte minns påminns istället genom populärkulturen. För närvarande är det genom den tyska teveserien Deutschland 86’ som sänds på Svt Play och så sent som idag omskrivs i en ledare av Svenska Dagbladets Maria Ludvigsson. Vi behöver påminnas om att vi ibland måste kämpa för vår frihet.

Med ”krigföring” ser nog många referenser till första och andra världskriget framför sig. Bilder av skyttegravar och gasmasker (minnet förstärks av att vårdpersonal bär skyddsmask 90 mot covid-19) dyker upp och vi kan konstatera att ”krig” för de flesta i Sverige fortfarande känns ganska daterat. Varje tid har sin kris och för närvarande är det coronapandemin som är den högst prioriterade hotbilden. Men vi behöver alltid vara redo för allt möjligt.

”We always tend to look at the world through the glasses of yesterday, trying to understand it with the books we have read and the mistakes we have made”, skriver Gunnar Hökmark i förordet till antologin. Frivärld har gjort ett bra jobb i att samla journalister, säkerhetsexperter och teknikentreprenörer kring frågor om moderna konflikter och säkerhetsstrategier.

Allt hänger ihop i den moderna krigföringen. När vi ser på USA:s utveckling ser vi också på vår egen i Europa. Det gör Rachel Rizzo, fellow vid tyska Robert Bosch Stiftung, klart i sitt kapitel som ger perspektiv på ett skakigare Nato under Trump. Hur kommer det att gå för säkerhetsalliansen om han återväljs?

Gårdagens krig och konflikter gör, som Hökmark tar upp i bokens förord, oss rustade för framtida krig och konflikter – åtminstone dem som blir på samma eller i alla fall liknande sätt. Men det är också viktigt att förbereda oss på det vi vet mindre om.

Även om en antologis styrka ligger i dess bredd av olika infallsvinklar vill jag ändå säga att ett av de bästa bidragen är Aurore Belfrages kapitel ”An Arms Race – Articifial Intelligence is Redefining Geopolitcs”. Hon skriver om utvecklingen av AI och hur den ritar om kartan för världsdiplomatin. I likhet med pågående pandemi är det naturligtvis svårt att veta exakt vart utvecklingen tar oss. Men det som är säkert, skriver Belfrage, är att AI förändrar hela vårt upplägg av hur vi organiserar vår säkerhet, vård, transport och media. Här är det inte längre den som har mest vapen som har mest makt, utan den med mest data och som lyckas kombinera detta med kapital och kunskap.

Det är lätt att säga att vi självfallet ska satsa på AI, men det går inte att vinna loppet om man inte kan förvalta satsningarna. Kina kämpar för att redan 2030 bli världsledande inom AI, vilket underlättas av deras stora antal ingenjörer och att de har 750 miljoner internetanvändare.

Europa behöver hålla uppe tempot om exempelvis Tyskland eller Sverige ska kunna vara med och bidra i digitaliseringen. Men hur mycket får det kosta? Om vi ska lyckas skriver Belfrage att vi förmodligen behöver ta fler risker i AI-investeringar, omdana vårt utbildningssystem och låta forskare och företag utveckla artificiell intelligens och algoritmer utifrån data från sjukhus, fängelser, skolor och energianvändning. Det finns många risker, men om vi låter det hindra oss riskerar vi istället att bli omsprungna av spelare som kanske är ännu oförsiktigare med vad som ska hållas hemligt och inte.

De starkaste kalla kriget-vibbarna återfinns i Patrik Oksanens kapitel. Här får vi läsa om rysk pengatvätt och en kyrka i Västerås finansierad av KGB och Stalin. Med Oksanens bidrag slutar boken och lämnar oss med funderingar kring geopolitik. Hur utsatta är egentligen våra hamnar? Hur tillgängliga är våra bredare vägar för landningsplatser? Samtidigt har vi alla dessa digitala landningsplatser runtom i samhället och hos varje enskild individ att tänka på.

För modern krigföring är många olika saker. Det har aldrig varit lätt och det blir inte lättare. Trots detta något nedslående konstaterande kan boken varmt rekommenderas. Den är ett viktigt bidrag till varför vi behöver tänka efter före.