”Big spenders”. Olaf Scholz (SPD) och Angela Merkel (CDU). Foto: Sandro Halank (Wikimedia)  

I coronakrisens spår har den tyska regeringen, som i så många andra länder, sjösatt det ena massiva räddningspaketet efter det andra. Senast (men garanterat inte sist) ut är ett konjunkturpaket på 57 punkter i storleksordningen 170 miljarder euro, varav de tio största åtgärderna består av:

25 miljarder euro i företagsstöd

20 miljarder euro i sänkt moms på varor och tjänster

11 miljarder euro i sänkta avgifter på förnybar energi

10 miljarder euro i tidigarelagda infrastrukturinvesteringar

6 miljarder euro till avskrivningar

5,9 miljarder euro för att kompensera utebliven affärsskatt  

5,3 miljarder euro till socialförsäkringssystemet

5 miljarder euro för uppskjutandet av moms på importvaror

4 miljarder euro i barnbonus

Att SPD inte krävde att den statliga köppremien för elbilar, som var en av punkterna i paketet, även skulle omfatta fordon med förbränningsmotor väckte ont blod hos fackförbunden. Det är svårt att inte se partiledningens val som en symbol för SPD:s existentiella kris: å ena sidan är man ett parti med rötterna i industrisamhället, å andra sidan uppfattas man av kritikerna inte agera i industriarbetarnas intresse. Att aktivt utestänga bilar med förbränningsmotor går sannolikt hem bland urbana väljare i större städer, men inte bland SPD:s traditionella (och krympande) väljarbas. I grunden är det samma dilemma som alla socialdemokratiska partier i Europa har att hantera.

Bland ekonomer är det framförallt den sänkta momsen som skapar frågetecken. Om det är rädsla som styr konsumenternas beteende är det inte sänkta priser som behövs för att kicka igång ekonomin. Tvärtom, menar skeptikerna, finns det snarare ett stort uppdämt konsumtionsbehov redan nu och krutet borde därför läggas på andra typer av reformer för att ge önskad effekt.

För ekonomin i stort ser 2020 mörkt ut: Tysklands ekonomiska råd, ett rådgivande organ till förbundsregeringen bestående av landets tyngsta ekonomer, spår att BNP minskar med 6,5 procent i år.

”Coronapandemin innebär den största ekonomiska nedgången sedan Förbundsrepublikens grundande”, sade rådets ordförande Lars Feld i samband med en videokonferens.

Men allt är inte beckmörkt. 2021 spår rådet en tillväxt på 4,9 procent. Feld tror dock att det dröjer till 2022 innan ekonomin har återhämtat sig.

För stunden är det inte tillgången på skattebetalarnas pengar som är problemet – det verkar det finnas hur mycket som helst av i Berlin. På längre sikt måste däremot större strukturreformer presenteras om den tyska ekonomin ska vara fortsatt livskraftig. Skatterna måste sänkas, byråkratin minska och den digitala infrastrukturen moderniseras. Just nu fattas den långa sikten i krispolitiken. Det gäller lika mycket där som här.