För de fromma pilgrimerna blev det nya ”heliga landet” en plats där de kunde utöva sin religion ostörda från en repressiv statskyrka och kungamakt. Så återfinns på östkusten i USA mängder med ortsnamn som ”Betlehem”, ”Nazareth”, ”Hebron” med mera (se recension av Kjell O. Leijons bok om USA:s religiösa historia här).

Historiskt har gruppen vita protestanter med rötter i det gamla England haft högst social status i USA (på engelska ”WASP”). Att kunna påvisa släktskap med de första pilgrimerna är en av de största hedersbetygelserna för en amerikan. I den bredare definitionen av begreppet ingår också skandinaver, holländare och tyskar.

Idag uppskattas mellan 45–49 miljoner amerikaner ha tyskt ursprung, vilket gör den till den överlägset största etniska (i brist på ett bättre ord) gruppen bland vita amerikaner idag. (Det ska tilläggas att statistiken baseras på hur många amerikaner som själva identifierar sig som tyskättlingar).

Den första vågen tysktalande kom, precis som pilgrimerna, under tidigt 1600-tal och slog sig framförallt ned i trakterna kring dagens Pennsylvania. Men det är först under 1800-talet som migrationen från det tysktalande Europa tog rejäl fart. De flesta bosatte sig i Mellanvästern (dagens Illinois, Iowa, Indiana, Wisconsin, Missouri, Nebraska, Ohio m fl) eller fortsatte ännu längre västerut (likt fallet med Hebron på östkusten är det ingen slump att North Dakotas huvudstad heter Bismarck). En karta som visar dagens amerikanska tyskättlingar ger en god bild över migranternas utbredning.

Tyskarna var också den första icke-engelsktalande gruppen som började trycka egna tidningar. Kring år 1890 fanns det över 1 000 tyskspråkiga publikationer i USA. Att grundaren av det som kom att bli USA:s (och sedermera världens) största bryggerikoncern, Adolphus Busch, föddes i Tyskland torde förvåna få i sammanhanget. Förbudstiden blottlade för övrigt en djup klyfta mellan USA:s engelskättade puritaner och tyskamerikaner. Tanken på att inte få avnjuta en öl då och då ledde till ett massivt motstånd till förslaget om ett rusdrycksförbud inom den sistnämnda gruppen.

Även om hamburgarens exakta upphovsman är oklar, och det lär nog fortsätta att vara ett mysterium, så verkar de flesta överens om att maträtten ursprungligen kommer från Hamburg och att den populariserades av tyska migranter i slutet av 1800- och början på 1900-talet. Tyskarna kanske inte kan göra ensamt anspråk på att ha fört korven till Amerika, men att den amerikanska korvkulturen med sina ”Bratwurst” och ”Frankfurters” har tyskt påbrå går inte heller att förneka.

Många är de filmer och tv-serier som visat pilgrimernas halsbrytande resa till det nya landet eller italienarna och irländarnas klassresa från fattigslum till etablerad medelklass (ofta illustrerat genom den organiserade brottslighetens lins). Svenskättlingarna har berättelsen om Kristina och Karl-Oscars vedermödor. USA:s mörka historia av slaveri har så klart en given plats i det amerikanska kollektiva medvetandet. Europas judar sökte och fann en fristad i Amerika, också det en berättelse som skildrats i litteratur och på film.

Men trots allt som beskrivits i styckena ovan är USA:s tyska arv påtagligt nedtonat i den amerikanska historieskrivningen. En viktig förklaring är första världskriget. Tysklands sänkning av passagerarskeppet Lusitana 1915, som ledde till att 128 amerikaner omkom, blev starten på en stark tyskfientlig stämning (USA gick emellertid in i kriget först 1917).

Många tyskamerikaner bytte därför under denna period, precis som så många andra europeiska invandrare före dem, efternamn till betydligt mer engelskklingande dito (Braun blev Brown, Schmitt – Smith, Busch-Bush, Müller- Miller, Weber – Weaver osv.). Mängder med gator och byggnader med tyska namn döptes om och en del skolor slutade lära ut det tyska språket. Drygt 20 år senare sänkte Hitler det redan skamfilade tyska varumärket om möjligt ännu mer.  

Fast ett radikalt annorlunda sätt att se på saken är att den tyska prägeln på USA är så genomgripande att amerikanarna blivit blinda för den. Ölen, hamburgaren och korven – för att nämna det mest uppenbara – är en så självklar del av amerikansk kultur att få noterar den som något specifikt ”tyskt”. Frånvaron av en tysk berättelse i den amerikanska historieskrivningen blir därför, skulle man kunna argumentera, det yttersta beviset på dess framgång.

Helt fri från tyskamerikanska levnadsöden är såklart inte den amerikanska populärkulturen. I det finstämda mästerverket ”Ett päron till farsa på semester i Europa” (1985) söker antihjälten Clark Griswold (i verkligheten spelad av superwaspen Cornelius ”Chevy” Chase) i en rörande scen upp sina tyska ”släktingar”.

Summa summarum: i den amerikanska historieskrivningen må de puritana pilgrimerna från Plymouth stå högre i kurs, men det torde vara rätt uppenbart att tyskättlingen Griswold är en betydligt mer representativ symbol för USA.