Det har hittills väckt begränsad uppmärksamhet i svenska medier men nu har Expressens Viktor Barth-Kron på ett förtjänstfullt sätt riktat strålkastarljuset mot vår förre statsministers utläggningar.

På Yles svenskspråkiga sajt kan man i ett reportage från konferensen läsa att Löfven ännu inte ”blivit övertygad om att vi plötsligt skulle få en säkrare situation om vi lägger Natogränsen alldeles intill Ryssland i hela Europa”. Han fortsätter med att påpeka att ”han talar enbart för Sverige, han vill inte blanda sig i den finländska processen”. Och så vidarebefordrar han ett – i sina ögon – lugnande besked från den svenska försvarsmakten: ”De säger inte heller att nu är ryssarna på väg. Det är de inte. De är ju faktiskt nere i Ukraina, det är där de är.”

Det är ingen medborgerlig plikt att vara för medlemskap i Nato, men den som vill säga nej får bemöda sig om bra mycket bättre argument än dessa. Och den som varit svensk statsminister intill nyligen kan med fördel avstå från att göra sin efterträdares knepiga sits ännu mer besvärlig.

Det första man undrar är vem som gagnas av att det finns fria geografiska ytor – Löfvens uttryck från en famös intervju 2015 – mellan Ryssland och Nato. Det verkar inte precis vara Ukraina, som utgör just en sådan yta: Landet ligger mellan Ryssland och Nato, har haft goda kontakter med Nato och ställt upp lojalt i en rad internationella insatser, men är inte medlem. Nu får man vissa vapenleveranser men ingen hjälp av utländsk trupp utan får ensam bemanna försvaret av sin fria yta.

Den andra frågan är hur i all världen Löfven kan påstå att det han säger bara handlar om Sverige och inte på något sätt om Finland. Det är vårt grannland som har en lång landgräns mot Ryssland – Sverige har inte en meter därav – och vad han säger är därmed i realiteten ett inhopp i den finländska debatten och ett underkännande av ja-till-Nato-sidans hållning (som snart kan vara regeringens).  Det är ett första rangens diplomatiska snedsteg, för att uttrycka sig diplomatiskt.

För det tredje är Löfvens hänvisning till besked från svenska försvaret alldeles osedvanligt kortsiktig och ogenomtänkt. Det stämmer förstås att Rysslands kapacitet till insatser mot Sverige just för ögonblicket begränsas av att man bedriver krig i Ukraina, men det är inte förbjudet att tänka längre än näsan räcker.

Historien tog inte slut 1989 och den tar inte slut 2022. Den fullskaliga invasionen av Ukraina är det senaste i raden av ryska övergrepp, men ingenting säger att det måste vara det sista. Tvärtom har sannolikheten för angrepp mot andra grannländer ökat påtagligt efter den 24 februari. Kan Ryssland invadera en europeisk nation kan man invadera flera, och vi ska inte utforma vår försvars- och säkerhetspolitik utifrån vad vi gissar ska hända i morgon utan utifrån vad som riskerar att hända på fem, tio eller tjugo års sikt – ifall vi inte skaffar oss resurserna och allianserna för att förhindra det.

Det är förfärande att inse att Sverige under sju år haft en regeringschef som hyser denna ytliga och aningslösa syn på hoten mot vår frihet och oberoende. Måtte hans efterträdare vara av robustare virke.