De var så säkra på att hon skulle bli dömd att kungen, redan innan domen fallit, hade skickat efter en skarprättare från Frankrike. Det skulle ses som en nådefull gest. Drottningen skulle därmed avrättas med ett skarpt svärd av en professionell bödel och dö på stället av ett enda hugg. När en vanlig, ofta berusad bödel, halshögg folk med yxa, kunde det ta rätt många hugg som träffade lite här och där, till extra stor plåga för den som skulle avrättas. Så en fransk, skicklig skarprättare var något av en lyx i sammanhanget.
Nå, drottning Anne dog med värdighet. Men hennes eftermäle blev för evigt tveksamt. Under Henrik VIII:s tid var hon häxan, den manipulativa skökan som förfört kungen. Trots att hennes dotter sedermera blev drottning Elisabeth I och att denna gjorde aktiva försök att rentvå sin mors namn, hade ryktet som elak häxa redan klibbat sig fast vid namnet Anne Boleyn.

Historien skrivs som bekant av vinnaren. I striden mellan Henrik VIII och Anne Boleyn var kungen utan tvekan vinnare och drottningen ett huvudlöst lik. Än i dag, nästan 500 år senare, porträtteras Anne Boleyn som elak och manipulativ, både i populärkultur men också i en hel del forskning.

Var hon det? Det är omöjligt att veta. Det går inte att karaktärsbestämma en död person 500 år efter att denna levat. Frågan är dock om det är drottningens karaktär som verkligen är det mest relevanta i tragedin om Anne Boleyn.
Det vi kan lära av detta är dock att vinnaren alltid har möjlighet att manipulera sitt eftermäle till sin fördel. I tider av kris är det extra viktigt att minnas vad vi berättar och noggrant hålla oss till sanningen, särskilt om hur och var krisen uppstått. För det finns en reell risk att det inte är Europa som går som segrare ur den pågående katastrofen utan att det blir någon annan som skriver historien.