Den senaste tiden har tusentals arga jordbrukare samlats i Berlin för att protestera mot regeringen Scholz förändringar av jordbrukspolitiken (i sig en konsekvens av att den gamla budgeten fick kastas överbord efter en dom från författningsdomstolen).

Men, som DN:s Lovisa Herold påpekar, fungerar protesterna mot jordbrukspolitiken framför allt som en åskledare för ett bredare missnöje över inflation, energikris och stigande matpriser. Även om det mesta av draksådden odlades under Merkelåren längtar många tillbaka till tiden då ”Mutti” stod vid rodret.

Förbundsregeringens stora problem är dels Olaf Scholz (SPD) förkärlek att kommunicera så litet som möjligt till väljarna (vilket även gäller i frågan om vad Tyskland de facto gör för att stötta Ukraina) och dels att De Gröna och liberala FDP vill åt två helt olika håll.

Näringsminister Robert Habeck (De Gröna) vill att staten ska ta på sig spenderbyxorna medan finansminister Christian Linder (FDP) ser det som sin främsta uppgift att försvara en fortsatt budget i balans (”Schwarze Null”). Resultatet blir en uppenbar brist på styrfart eftersom regeringspartierna saknar ett gemensamt politiskt projekt (se undertecknads artikel i Axess här).

Detta i ett läge då i princip alla ekonomiska pilar pekar åt fel håll. Allt fler tyska företag röstar nu med fötterna och väljer att lämna landet. Så länge De Gröna står benhårt fast vid fixidén om att det går utmärkt att på rekordtid ersätta kärn- och kolkraft med enbart förnybart kommer utvecklingen inte att brytas (se även SvD:s Peter Wennblad här). Tyska ekonomer varnar för att tillväxttal på 0,1–0,5 procent snart kan komma att bli det ”nya normala”.

Som om inte tyskarnas tålamod var prövat nog så lamslogs landet av en nationell tågstrejk häromveckan. Efter tre dagars strejkande rullar tågen igen, men konflikten är långt ifrån över. Punktligheten för tyska SJ, Deutsche Bahn, är för övrigt rekordlågt. Men den som i stället väljer att ta bilen riskerar att få sitta timmar i bilkö på grund av vägarbeten som aldrig blir klara. Infrastrukturen i stora delar av Tyskland befinner sig i ett bedrövligt skick.

Att grannlandet Frankrike under lång tid präglats av social oro och strejker är ingen nyhet. Vad som är nytt, vad det verkar, är att Tyskland på dessa punkter blir alltmer likt sin granne.

Den efterkrigstida tanken att Tyskland fungerar som ett ”stabilitetsankare” mitt i Europa känns mer utdaterad än på länge.