På Visby Strand höll Moderaterna ekonomisk-politiskt seminarium med Elisabeth Svantesson och nationalekonomerna Daniel Waldenström (IFN) och Robert Boije (SBAB). Svantesson har ett rimligt budskap om hur politiken bör föras i ett läge med hög inflation och hackande tillväxt:

• Låt inte finanspolitiken elda på inflationen. Värna överskotsmålet.
• Rulla tillbaka inflationsdrivande (prishöjande…) regleringar som de unika svenska kraven på inblandning av dyra biodrivmedel i bränslet.
• Åtgärder för att skydda hushåll från stigande priser måste finansieras genom ändrade prioriteringar i statens utgifter. ”Reformutrymmet” behövs till att stärka kärnstaten (försvar, rättsväsende mm). Allmänna skattehöjningar ska inte förekomma. ”Bara lata regeringar höjer skatten.”
• Stärk arbetslinjen med en rejäl bidragsreform. Arbete ska löna sig.
• Den regering som tillträder måste kunna visa att den kan få igenom sin budget.

Waldenström och Boije kommenterade och hade inte så många invändningar. Bägge konstaterade att många hushåll har en tid av mycket god köpkraftsutveckling bakom sig och att man bör klara tillfälligt hög inflation. Insatser bör därför riktas mot grupper som har det extra besvärligt snarare än i form av allmänna stimulanser. Om staten försöker skydda alla är det hög risk att inflationen bara späds på.

Det var tunnare med konkreta egna förslag från ekonomerna. Waldenström förordar att man finansierar upprustningen av försvaret med lån snarare än skattehöjningar och att Riksbanken bör ta det lilla lugna med räntehöjningarna. Boije gav Svantesson rätt i att den svenska särlösningen beträffande reduktionsplikt är dyr och ineffektiv.

Ingen av dem krävde generella skattehöjningar.

En slående sak är hur kort sträcka debatten ändå har hunnit vad gäller övertygande förslag för att bryta det väldiga nya utanförskapet på arbetsmarknaden. Professor Johan Eklund (då IFN, nu Sydsvenska handelskammaren) har i en mycket värdefull studie visat att över 700 000 personer i vuxen ålder med utländsk bakgrund inte förmår försörja sig själva. Detta är inte bara väldigt kostsamt utan också social dynamit, allra helst i ett läge när konjunkturen vikar och många som har jobb och betalar skatt upptäcker att en god del av deras skattenota går till friska människor som inte jobbar. Både Waldenström och Boije tog också (precis som Svantesson) upp frågan. Numera finns den på dagordningen. Det är bra.

Men vad gäller åtgärder har vetenskapen mycket kvar att göra. Svantesson föreslår åtminstone bidragstak. Men Waldenström blev inte konkretare än att det behövs ”strukturåtgärder” medan Boije noterade att det är angeläget att ”öka sysselsättningsgraden hos personer med utländsk bakgrund”.

Att det finns ett problem har sjunkit in. Men detsamma verkar inte riktigt gälla dess dignitet. Kära vetenskap, här behöver ni ge politiken bättre hjälp.