Frågan är i vad mån ens sådana allvarliga påminnelser hjälper. Bland de politiskt ansvariga överträffas viljan till glömska endast av deras förmåga att vända bort blicken. Finans- och statsministrarna vrider bort huvudet som ett par fullfjädrade ugglor närhelst ett tydligt försvarsbehov riskerar att komma i blickfånget. Alltmedan försvarsministern vrider sina händer.

 

Vi hade en enig försvarsberedning. Dess slutsatser kunde ha varit ambitiösare, dess vilja att ge Försvarsmakten instruktioner kunde ha varit mindre detaljerade, men enigheten om färdriktning och behov var en stor potentiell tillgång för vår försvarspolitiska framtid.

 

Nu finns inte mycket kvar. Enigheten försvann mer eller mindre meddetsamma, tydligheten likaså, när regeringspartierna först nobbade finansieringen och sedan gick med på en del av den fast inte i närheten av vad som behövs. Vårens försvarsförhandlingar fick gå i kvav. Det som kunde ha blivit en nationell manifestation av långsiktig beslutsamhet blev en provinsiell uppvisning av kortsiktigt lättsinne. Svepskälet stavas ”corona” och lurar exakt noll personer.

 

Och nu har det gått så långt så att man undrar om det blir något ordentligt försvarsbeslut överhuvudtaget. En som det heter ”vanligtvis välunderrättad källa” säger till mig att det lutar åt att det inte blir ett särskilt försvarsbeslut med långsiktiga åtaganden till hösten utan att regeringen försöker komma undan med att hantera frågan i budgetpropositionen. Från tioårsperspektiv till ettårsperspektiv. På mindre än ett år. Jag önskar innerligt att det inte stämmer men för var dag som går ter det sig alltmer sannolikt.

 

Foto:Joakim Elovsson/ Försvarsmakten